Citat:
Det finns en mängd krav som måste vara uppfyllda. Lån beviljas inte bara för att man har 15% av köpeskillingen.Och det finns det väl ingen som säger heller.
Alla lån är förknippade med risk för kreditförlust. Men det är mer eller mindre. Och räntan blir därefter.
Kredit på kreditkort brukar ligga runt 15%.
Citat:
Olika individer gör sina bedömningar. Det är få förunnat att ha en helhetsbild.Och alltför många gör känslostyrda bedömningar. Inte minst låntagarna. (Och inte minst de som köper aktier).
Långivarna brukar vara sansade, däremot.
Men alla är sedan offer för externa omständigheter. Statliga påhitt kan ställa till med mycket. Och besvärliga lågkonjunkturer. Vem kunde i förväg säga att Volcker 1980 skulle bestämma sig för att ta kål på inflationen? Det gjorde han, men det ledde till den största arbetslösheten i USA i mannaminne.
Du har helt fel i det du skriver om "utan risk" ovan. Den finns alltid.
Citat:
Nej, det säger jag inte. Du hittar på att jag säger det. Det står inte.Jag beskriver (väldigt grovt) villkoren för långivning. Jag säger exakt ingenting om kreditrisken.
Citat:
När det går illa är det i första hand låntagarna som gjort felbedömningen.Bankerna vet att det blir ett visst mått av kreditförluster, och ser till att ta ut ränta för det.
Citat:
När det blir en kris, står väsentligen hela näringslivet och (även stat/kommun/landsting) med byxorna nere. Intäkterna försvinner, och det kan de flesta förstå att det är ett problem.De har stått med byxorna nere varje gång en kris seglar upp, jag förstår inte hur du kan sätta tilltro till deras bedömning. Den bedömningen vet vi av erfarenhet alltid är felaktig angående bubblor, och grunden till att vi hamnar i problem. Lika bombsäkra har de varit varje gång att risken är låg.
1991-93 blev det många konkurser och arbetslösheten drog iväg i Sverige. Det berodde i första hand på en internationell lågkonjunktur. Denna förstärktes i Sverige genom att staten hade fått för sig att man skulle ha fast växelkurs, och att (S) under senare halvan av 80-talet eldat på kreditgivningen så att Riksbanken behövde hålla ganska hög ränta för att hålla kronkursen. När sedan lågkonjunkturen kom och RB skulle behövt sänka räntan, kunde man inte göra det då kronan skulle ha fallit.
Där tappar näringslivet förtroendet för staten och låter inkomster i annan valuta stanna kvar. På sikt håller inte det och man måste släppa den fasta växelkursen. Felet gjordes under 80-talets andra hälft. Ska man hålla en fast växelkurs får man inte elda på med inflation på det sättet. Men hellre skulle man ha låtit kursen flyta redan från början.
Bankerna är hänvisade till vad staten säger. Säger den att växelkursen är fast får bankerna utgå från det. Och ändrar sig staten plötsligt får många problem.
Problemen då var egentligen inte bankerna. Utan de finansbolag som poppade upp under 80-talets andra hälft. De var orutinerade och var för godtrogna i sin kreditgivning. (S) noterade detta och "tvingade" bankerna att ta över finansieringen av finansbolagen. Det var detta som ställde till det för bankerna i början på 90-talet. (Inte några villor eller BR som blev för mycket belånade).