Jag vill berätta hela historien bakom min skada, så att jag inte missar något. Min förhoppning är att någon/några kan komma med egna tips eller erfarenheter efter diskbråck.
Jag lider av ett diskbråck sedan 10 år tillbaka. Jag är idag 24 år. Mitt diskbråck uppkom då jag fick en tackling under en innebandymatch. Efteråt kunde jag knappt gå, utan fick dra benet efter mig och haltade fram. Varken jag och min mamma visste då att det var diskbråck, så vi gick till en kiropraktor som "knäckte rätt" det. Det kändes betydligt bättre efteråt, och jag gick dit vad jag tror är 3-4 gånger totalt. Sedan vilade jag ett par veckor och fortsatte sedan med innebandyn. Men själva smärtan gick aldrig helt bort och gjorde sig ofta påmind som en domnande smärta som vid åldern 14-19 ändå gick att stå ut med trots att det var tufft.
Jag försökte bortse, eller förneka, problemet eftersom jag ville satsa på innebandyn och jag förstod inte att skadan var så pass allvarlig som det var. Det var först när jag var ca 20 som jag började få mer och mer ont, och det började påverka mig allt mer. Nu var det inte längre bara en domnande smärta, utan det kändes mer och mer pulserande, värkande och smärtan nådde ända ner till vaden där det kändes som små knivhugg ungefär. Vet inte exakt hur jag ska beskriva känslan, men tror ni som har eller haft diskbråck förstår vad jag menar.
Under denna period tränade jag oerhört mycket, både vad gäller innebandyn och styrke/konditionsmässigt. Men trots att jag var vältränad så gav smärtan inte med sig. Jag gick till en kiropraktor och en naprapat men inget verkade hjälpa under någon längre tid. Jag fortsatte med innebandyn då jag inte ville ge upp "drömmen" och kanske undermedvetet inte ville inse eller ta itu med min skada.
Det var först förra vintern, när jag var 23, som jag gjorde en magnetröntgen. Visade sig var diskbråck på kota L5 S1. Under våren la jag av med innebandyn för jag ville ge diskbråcket en ärlig chans att läka, men då jag har jobbat i ca 2,5 år i matbutik som jourare, där det blivit mycket lyft och böj så har jag liksom triggat smärtan i flera år, både genom innebandy och jobb. Jag har i skrivande stund fått en sjukintyg som gör att jag kan vara borta från jobb i 2 månader (det är i alla fall en start). Jag har dock inte skickat in det till Försäkringskassan ännu för jag vill ha koll på alla regler då jag också är studerande.
Min förhoppning är att diskbråcket kan börja läka ordentligt när jag nu förhoppningsvis kommer bort från både innebandyn och jobbet. Utöver rehabövningar, har jag testat spikmatta, ryggväst (hjälper till för hållningen), triggerpunktsbehandling med nålar (det som hjälpt mest), akupunktur. Jag har gått till kiropraktorer, naprapater, osteopater och sjukgymnaster men inget har gett någon vidare effekt (förutom triggerpunktsbehandling som dock bara anses lindrande och inte tar bort själva problemet).
Jag har även varit uppe hos Spine Center i Göteborg där ryggspecialister kollat på mina röntgenbilder. Då diskbråcket sitter centralt kan man tydligen inte bara plocka bort det genom en operation, utan den enda operationen jag kan göra enligt dem är en steloperation, vilket innebär att de sitter in någon form av titanspikar där diskbråcket sitter och sedan ska man bli bra efter cirka 4-6 månader. MEN, snittåldern på en sådan operation är 46 år (jag är som sagt 24) och trycket på de andra diskarna kommer belastas mer eftersom en disk såklart försvinner. Det kan i framtiden ge nya problem, och läkarna har därför varit osäkra på att operera mig då jag är så pass ung. Beslutet är dock mitt, och jag ser det just nu som en sista utväg innan jag testat precis allt.
Smärtan känns idag konstant, jag har problem att sova på nätterna och smärtan strålar ända ner till foten. Det spelar ingen roll om jag står, sitter, ligger eller går - smärtan känns ändå. Visserligen känns det olika mycket och olika saker påverkar på olika sätt, men det finns liksom ingen position där "Aha, nu känns det ingenting alls!", vilket är så sjukt jävla jobbigt. Det tar bort lyckan ur hela livet och det är svårt att vara glad och position. Jag har tröstätit ett tag, vilket jag försöker ta itu med, men jag upplever det som jobbigt. Jag är ca 180 cm lång och väger ca 90 kg. Jag förstår såklart att även vikten påverkar mitt problem, men även när jag vägde 70 kg så kändes smärtan konstant.
Jag vill jättegärna be om råd från er som har eller har haft diskbråck. Vad har hjälpt er? Vad fungerade bra och vad fungerade mindre vad? Vad gjorde ert problem värre och hur försökte ni tackla skadan rent mentalt? Uppskattar alla råd och tips! Tack
Jag lider av ett diskbråck sedan 10 år tillbaka. Jag är idag 24 år. Mitt diskbråck uppkom då jag fick en tackling under en innebandymatch. Efteråt kunde jag knappt gå, utan fick dra benet efter mig och haltade fram. Varken jag och min mamma visste då att det var diskbråck, så vi gick till en kiropraktor som "knäckte rätt" det. Det kändes betydligt bättre efteråt, och jag gick dit vad jag tror är 3-4 gånger totalt. Sedan vilade jag ett par veckor och fortsatte sedan med innebandyn. Men själva smärtan gick aldrig helt bort och gjorde sig ofta påmind som en domnande smärta som vid åldern 14-19 ändå gick att stå ut med trots att det var tufft.
Jag försökte bortse, eller förneka, problemet eftersom jag ville satsa på innebandyn och jag förstod inte att skadan var så pass allvarlig som det var. Det var först när jag var ca 20 som jag började få mer och mer ont, och det började påverka mig allt mer. Nu var det inte längre bara en domnande smärta, utan det kändes mer och mer pulserande, värkande och smärtan nådde ända ner till vaden där det kändes som små knivhugg ungefär. Vet inte exakt hur jag ska beskriva känslan, men tror ni som har eller haft diskbråck förstår vad jag menar.
Under denna period tränade jag oerhört mycket, både vad gäller innebandyn och styrke/konditionsmässigt. Men trots att jag var vältränad så gav smärtan inte med sig. Jag gick till en kiropraktor och en naprapat men inget verkade hjälpa under någon längre tid. Jag fortsatte med innebandyn då jag inte ville ge upp "drömmen" och kanske undermedvetet inte ville inse eller ta itu med min skada.
Det var först förra vintern, när jag var 23, som jag gjorde en magnetröntgen. Visade sig var diskbråck på kota L5 S1. Under våren la jag av med innebandyn för jag ville ge diskbråcket en ärlig chans att läka, men då jag har jobbat i ca 2,5 år i matbutik som jourare, där det blivit mycket lyft och böj så har jag liksom triggat smärtan i flera år, både genom innebandy och jobb. Jag har i skrivande stund fått en sjukintyg som gör att jag kan vara borta från jobb i 2 månader (det är i alla fall en start). Jag har dock inte skickat in det till Försäkringskassan ännu för jag vill ha koll på alla regler då jag också är studerande.
Min förhoppning är att diskbråcket kan börja läka ordentligt när jag nu förhoppningsvis kommer bort från både innebandyn och jobbet. Utöver rehabövningar, har jag testat spikmatta, ryggväst (hjälper till för hållningen), triggerpunktsbehandling med nålar (det som hjälpt mest), akupunktur. Jag har gått till kiropraktorer, naprapater, osteopater och sjukgymnaster men inget har gett någon vidare effekt (förutom triggerpunktsbehandling som dock bara anses lindrande och inte tar bort själva problemet).
Jag har även varit uppe hos Spine Center i Göteborg där ryggspecialister kollat på mina röntgenbilder. Då diskbråcket sitter centralt kan man tydligen inte bara plocka bort det genom en operation, utan den enda operationen jag kan göra enligt dem är en steloperation, vilket innebär att de sitter in någon form av titanspikar där diskbråcket sitter och sedan ska man bli bra efter cirka 4-6 månader. MEN, snittåldern på en sådan operation är 46 år (jag är som sagt 24) och trycket på de andra diskarna kommer belastas mer eftersom en disk såklart försvinner. Det kan i framtiden ge nya problem, och läkarna har därför varit osäkra på att operera mig då jag är så pass ung. Beslutet är dock mitt, och jag ser det just nu som en sista utväg innan jag testat precis allt.
Smärtan känns idag konstant, jag har problem att sova på nätterna och smärtan strålar ända ner till foten. Det spelar ingen roll om jag står, sitter, ligger eller går - smärtan känns ändå. Visserligen känns det olika mycket och olika saker påverkar på olika sätt, men det finns liksom ingen position där "Aha, nu känns det ingenting alls!", vilket är så sjukt jävla jobbigt. Det tar bort lyckan ur hela livet och det är svårt att vara glad och position. Jag har tröstätit ett tag, vilket jag försöker ta itu med, men jag upplever det som jobbigt. Jag är ca 180 cm lång och väger ca 90 kg. Jag förstår såklart att även vikten påverkar mitt problem, men även när jag vägde 70 kg så kändes smärtan konstant.
Jag vill jättegärna be om råd från er som har eller har haft diskbråck. Vad har hjälpt er? Vad fungerade bra och vad fungerade mindre vad? Vad gjorde ert problem värre och hur försökte ni tackla skadan rent mentalt? Uppskattar alla råd och tips! Tack
så är ett svårt val vi har att göra , har blivit lovad en operation när jag inte står ut med smärtan längre så jag väntar ända in till det sista innan det är dax , känner med åren att det bara blir värre och värre smärta vid belastning och jobb så finns inte mycket val i slutändan MVH racedog ....... 
läkarna är mycket duktiga men det kan gå fel då det sitter massa nerver där de ska jobba och blir det en blödning eller skada på de så blir du invalid för restesten av livet tyvärr 
är ett stort steg att ta för en människa och skulle det hända mej så är mitt liv SLUT . då är det bättre att dö på operationsbordet !!!! ska ta min operation snart då denna smärta har plågat mej länge nu trots de stora riskena det innebär för mej , det är 2-4st om året som blir total invalidiserade efter sådan operation , och många som blir helt återställda och slipper värken 
