Jag vet inte hur jag ska börja men jag vill förbereda er alla som vill och orkar läsa att det kommer bli en lång historia. När jag var elva år gammal kom jag på att jag gillar killar, detta gjorde att jag först kom på mig själv som homosexuell men sedan kom det en tjej in i bilden. Efter sedan min syster berättade till oss att hon var lesbisk och hade skaffat sig en kvinna blev min pappa jättearg och besviken. Då vågade jag inte berätta till honom hur jag kände för jag var rädd att han aldrig skulle kunna se mig i ögonen igen. Jag var även rädd att han skulle fråga ut mig om jag gillade killar så jag var beredd att förneka allt. Jag älskade min far mer än allt men var också på samma vis rädd för att göra honom besviken. Allt detta har sedan växt till en slags paranoia där jag aldrig vill göra någon besviken. Jag började tänka självmordstankar om något de minsta lilla blev fel i min värld, detta resulterade i att jag sedan testade att göra många självmordsförsök. En gång lyckades jag ta livet av mig själv med hjälp av att trycka i mig 16 stycken Concerta 56mg tabletter. Hjärtat rusade iväg men dom i ambulansen var fan tvungen att få liv i mig.
Fadersproblem
Efter min far dog när jag var 12 år gammal har jag alltid varit rädd att göra någon annan besviken. Han var min bästa vän så därför var jag också jävligt arg på honom att han lämnade mig. Arg att han inte skulle finnas där för mig när jag behövde honom. Saknaden för honom har grundat sig i många självmordstankar och försök. Jag saknar honom ännu idag 13 år senare. Saknar honom så mycket att jag gråter otroligt mycket väldigt ofta, jag har ännu inte släppt att han har dött. Jag misstänker att mitt mående ligger mycket i saknaden av min fader.
Kärleksproblem
När jag var 16 år gammal hade jag min första relation, det var med en kille som hette Fredrik, visst det varade bara i 2 månader men det var i alla fall den första. Jag hemlighöll allt från familjen och än i dag vet ingen i familjen eller vänner om denna relation. Min andra relation skaffade jag när jag var 20 år gammal med en man som var 23 år äldre än mig som jag på något sett såg som en slags förebild. Han hade så mycket mer erfarenhet än vad jag hade så det lockade mig. Min andra relation började när jag var 23 år gammal med en tjej i jämn ålder. Jag var alltid rädd att hon skulle lämna mig, det minsta lilla fel jag gjorde började jag gråta och skrek, jag blev helt paranoid att allt jag gjorde var fel. Hon lämnade mig efter ett halvår och det förstår jag. Min senaste relation varade i 2 år och 8 månader drygt. Vi hade en väldigt konstig destruktiv relation och även nu efter vi har gjort slut så har vi fortfarande en destruktiv relation.
Hon började redan efter 8 månader att kasta saker på mig, slå mig, kränka mig och jag fick verkligen veta vilken liten plats jag har i hennes värld. Att jag bör ha tagit livet av mig och saker. Men sedan sa hon förlåt och jag förlät henne varje gång. Förlät henne för jag älskade och jag älskar henne fortfarande. Detta eskalerade så att hon har provat döda mig flera gånger, en gång så pass nära att hon hade en kniv vid min strupe. Jag räknade ihop ärren av vad jag har fått av henne och det är sammanlagt 43 stycken och av dessa är tre bitsår. En gång blev jag räddad av en gaffel när hon sprang mot mig och ville strypa mig. Hon sprang in i en gaffel som satt sig i hennes fot. Jag ringde då till polisen men tog bort anmälan för jag sa till henne att jag hade anmält henne men hon sa att hon skulle då säga massvis med saker till polisen som kommer få dem att tro på henne. Hon tog då vid samma veva och förstörde en dörr i lägenheten för att ha som "bevis" att jag skulle ha sparkat in dörren för att misshandla henne sa hon. Jag har slagit den kvinnan en gång hårt i bröstkorgen för att hon ströp mig så hårt att jag började svartna och fick ingen luft. Slog då i nödvärn.
Nu efter vi har gjort slut hotar hon mig fortfarande och verkligen kränker mig dagligen. Jag får verkligen veta min plats på denna jord. Att jag längst nere i näringskedjan. Jag vet inte varför jag tillåter henne att behandla mig på detta vis. Hon är ena sekunden världens underbaraste och ena sekunden världens häxa.
Självmord
Jag tänker på självmord varje dag, tänker på hur jag skulle kunna formulera ett brev när någon hittar mig död. Hur jag skulle kunna utforma mitt självmord. Jag är för feg för att kunna hoppa framför en bil, hoppa utför en båt mitt i havet, hänga mig eller liknande. Utan jag har tänkt då att jag vill somna in. Har tänkt på hur jag skulle kunna ljuga till läkaren att jag behöver stillnoct så jag skulle kunna överdosera det. Eller kan få tag på amfetamin och överdosera det istället. Jag vill bara somna in. Jag är arbetslös, har inget hopp om livet. Ser ingen ljuspunkt, allt är väldigt likgiltigt dagarna ut. Jag sover till tolv till dagarna och går och lägger mig någongång på morgonen. Jag har inget att vakna upp till och den enda "ljuspunkten" är att få höra av mitt ex som kränker mig för hon är den enda som ringer mig och den enda kontakten jag har med en människa. Jag orkar verkligen inte mer, jag gråter varje dag floder. Jag får veta av mitt ex att det är inget synd om mig för andra har det sämre så jag får inte gråta. Min mamma ligger inne på psyk och jag är rädd att hon inte kommer att komma ihåg vem jag är eller om jag ringer att hon inte är den mamma jag kommer ihåg att hon var. Jag känner mig feg som inte vågar ringa till henne. Min ena syster har spridit lögner om mig i min hemstad och säger att jag inte får komma upp för jag är farlig för jag en gång satt inne på rättpsykiatriskvård, detta får andra att bli rädda för mig för hon överdriver om mig. Jag känner mig inte välkomnad någonstans, allt är bara skit. Jag har bokstavligen ingenting att leva för - ingenting. Sedan om jag inte hittar något jobb på dem senaste 30 dagarna är jag bokstavligen hemlös för soc har sagt att de kanske kan ge mig försörjningsstöd men hembärgen som finns är till för flyktingarna och tiggarna så det finns ingen plats för mig.
Vad ska jag göra - överlever jag?
Fadersproblem
Efter min far dog när jag var 12 år gammal har jag alltid varit rädd att göra någon annan besviken. Han var min bästa vän så därför var jag också jävligt arg på honom att han lämnade mig. Arg att han inte skulle finnas där för mig när jag behövde honom. Saknaden för honom har grundat sig i många självmordstankar och försök. Jag saknar honom ännu idag 13 år senare. Saknar honom så mycket att jag gråter otroligt mycket väldigt ofta, jag har ännu inte släppt att han har dött. Jag misstänker att mitt mående ligger mycket i saknaden av min fader.
Kärleksproblem
När jag var 16 år gammal hade jag min första relation, det var med en kille som hette Fredrik, visst det varade bara i 2 månader men det var i alla fall den första. Jag hemlighöll allt från familjen och än i dag vet ingen i familjen eller vänner om denna relation. Min andra relation skaffade jag när jag var 20 år gammal med en man som var 23 år äldre än mig som jag på något sett såg som en slags förebild. Han hade så mycket mer erfarenhet än vad jag hade så det lockade mig. Min andra relation började när jag var 23 år gammal med en tjej i jämn ålder. Jag var alltid rädd att hon skulle lämna mig, det minsta lilla fel jag gjorde började jag gråta och skrek, jag blev helt paranoid att allt jag gjorde var fel. Hon lämnade mig efter ett halvår och det förstår jag. Min senaste relation varade i 2 år och 8 månader drygt. Vi hade en väldigt konstig destruktiv relation och även nu efter vi har gjort slut så har vi fortfarande en destruktiv relation.
Hon började redan efter 8 månader att kasta saker på mig, slå mig, kränka mig och jag fick verkligen veta vilken liten plats jag har i hennes värld. Att jag bör ha tagit livet av mig och saker. Men sedan sa hon förlåt och jag förlät henne varje gång. Förlät henne för jag älskade och jag älskar henne fortfarande. Detta eskalerade så att hon har provat döda mig flera gånger, en gång så pass nära att hon hade en kniv vid min strupe. Jag räknade ihop ärren av vad jag har fått av henne och det är sammanlagt 43 stycken och av dessa är tre bitsår. En gång blev jag räddad av en gaffel när hon sprang mot mig och ville strypa mig. Hon sprang in i en gaffel som satt sig i hennes fot. Jag ringde då till polisen men tog bort anmälan för jag sa till henne att jag hade anmält henne men hon sa att hon skulle då säga massvis med saker till polisen som kommer få dem att tro på henne. Hon tog då vid samma veva och förstörde en dörr i lägenheten för att ha som "bevis" att jag skulle ha sparkat in dörren för att misshandla henne sa hon. Jag har slagit den kvinnan en gång hårt i bröstkorgen för att hon ströp mig så hårt att jag började svartna och fick ingen luft. Slog då i nödvärn.
Nu efter vi har gjort slut hotar hon mig fortfarande och verkligen kränker mig dagligen. Jag får verkligen veta min plats på denna jord. Att jag längst nere i näringskedjan. Jag vet inte varför jag tillåter henne att behandla mig på detta vis. Hon är ena sekunden världens underbaraste och ena sekunden världens häxa.
Självmord
Jag tänker på självmord varje dag, tänker på hur jag skulle kunna formulera ett brev när någon hittar mig död. Hur jag skulle kunna utforma mitt självmord. Jag är för feg för att kunna hoppa framför en bil, hoppa utför en båt mitt i havet, hänga mig eller liknande. Utan jag har tänkt då att jag vill somna in. Har tänkt på hur jag skulle kunna ljuga till läkaren att jag behöver stillnoct så jag skulle kunna överdosera det. Eller kan få tag på amfetamin och överdosera det istället. Jag vill bara somna in. Jag är arbetslös, har inget hopp om livet. Ser ingen ljuspunkt, allt är väldigt likgiltigt dagarna ut. Jag sover till tolv till dagarna och går och lägger mig någongång på morgonen. Jag har inget att vakna upp till och den enda "ljuspunkten" är att få höra av mitt ex som kränker mig för hon är den enda som ringer mig och den enda kontakten jag har med en människa. Jag orkar verkligen inte mer, jag gråter varje dag floder. Jag får veta av mitt ex att det är inget synd om mig för andra har det sämre så jag får inte gråta. Min mamma ligger inne på psyk och jag är rädd att hon inte kommer att komma ihåg vem jag är eller om jag ringer att hon inte är den mamma jag kommer ihåg att hon var. Jag känner mig feg som inte vågar ringa till henne. Min ena syster har spridit lögner om mig i min hemstad och säger att jag inte får komma upp för jag är farlig för jag en gång satt inne på rättpsykiatriskvård, detta får andra att bli rädda för mig för hon överdriver om mig. Jag känner mig inte välkomnad någonstans, allt är bara skit. Jag har bokstavligen ingenting att leva för - ingenting. Sedan om jag inte hittar något jobb på dem senaste 30 dagarna är jag bokstavligen hemlös för soc har sagt att de kanske kan ge mig försörjningsstöd men hembärgen som finns är till för flyktingarna och tiggarna så det finns ingen plats för mig.
Vad ska jag göra - överlever jag?
__________________
Senast redigerad av Kosmio 2015-10-19 kl. 00:39.
Senast redigerad av Kosmio 2015-10-19 kl. 00:39.
