Snowpiercer (2013)
Jag älskar postapokalyps, och välkomnar hjärtligt alla kreativa visioner av hur det livet kunna se te sig för de som överlevt katastrofen. Därför gillade jag början på filmen, där en stämning byggdes upp och vi fick bekanta oss med miljön. Underklassen, som bodde trångt och åt "protein blocks" längst bak på ett tåg i vilket världens samlade befolkning trängdes. Utanför härjade en minst sagt bitande istid. Så långt gick allt på räls.
Sedan tog filmen fart och blev mer och mer töntig, ända till dess att det var så töntigt att det liksom slog om helt, och jag accepterade fånigheten som ett fullt medvetet grepp som jag istället kunde uppskatta. Dock följde fler stämningsbyten under filmens gång vilket snarare fungerade som skenavrättningar, och när väl ett sentimentalt brandtal ägde rum var jag så avtrubbad att jag låg och skruvade mig i schäslongen och hoppades att filmen snart var slut. Man kan säga att den spårade ur.
Det hela är en väldigt kreativ idé (inte av filmmakarna, utan av skaparen av serieromanen Le Transperceneige, som den bygger på), och jag uppskattar hur filmen saknar perioder av dötid utan istället bara tågar på. Men efter ett tag var den inte så engagerande längre, vilket jag nog inte kan förklara med annat än just en oförutsägbarhet i vad som ska hända, på ett negativt sätt. Alltså att spänningen försvinner när helt nya och oväntade spår dyker upp efter hand.
Mina känslor för betyget var under filmens gång: fyra - stark trea - nah, vanlig trea - ska den ens få en trea? - ja, trea. Betyg således 3/6.
Jag älskar postapokalyps, och välkomnar hjärtligt alla kreativa visioner av hur det livet kunna se te sig för de som överlevt katastrofen. Därför gillade jag början på filmen, där en stämning byggdes upp och vi fick bekanta oss med miljön. Underklassen, som bodde trångt och åt "protein blocks" längst bak på ett tåg i vilket världens samlade befolkning trängdes. Utanför härjade en minst sagt bitande istid. Så långt gick allt på räls.
Sedan tog filmen fart och blev mer och mer töntig, ända till dess att det var så töntigt att det liksom slog om helt, och jag accepterade fånigheten som ett fullt medvetet grepp som jag istället kunde uppskatta. Dock följde fler stämningsbyten under filmens gång vilket snarare fungerade som skenavrättningar, och när väl ett sentimentalt brandtal ägde rum var jag så avtrubbad att jag låg och skruvade mig i schäslongen och hoppades att filmen snart var slut. Man kan säga att den spårade ur.
Det hela är en väldigt kreativ idé (inte av filmmakarna, utan av skaparen av serieromanen Le Transperceneige, som den bygger på), och jag uppskattar hur filmen saknar perioder av dötid utan istället bara tågar på. Men efter ett tag var den inte så engagerande längre, vilket jag nog inte kan förklara med annat än just en oförutsägbarhet i vad som ska hända, på ett negativt sätt. Alltså att spänningen försvinner när helt nya och oväntade spår dyker upp efter hand.
Mina känslor för betyget var under filmens gång: fyra - stark trea - nah, vanlig trea - ska den ens få en trea? - ja, trea. Betyg således 3/6.