Citat:
Joo men, näe lol.
Diskussioner saknar ju ett egenvärde för sakfrågan.
Själv skiter jag och tycker andra borde med i om inte teister vill axla sin bevisbörda för då har de ju inte hävdat något som kräver det, har det gjort det blir ju bevisbördan deras.
Funkar på samma sätt som för en åklagare, beslutar hen sig för att anklaga någon för att ha gjort något är det hens sak att bevisa det, samma sak gäller för vilken människa som helst, hävdar man att något finns, har gjorts så faller bevisbördan på denna. Funkar ju inte att en åklagare går ut på gatan och anklagar och arresterar 30 slumpmässiga pers för mord och sedan får de bli tvungen att bevisa att de under hela sin livstid aldrig begått ett mord.
Bevisbördan kommer alltid att ligga på den personen som hävdar en utsaga.
Går inte att ha det på ett annat sätt.
Frånvaron av bevis definierar ingen gud heller.
Så därför behövs inte situationen adresseras heller imho.
Har du inte definierat något som går att relatera till finns ju inget att ifrågasätta eller bejaka. På sin höjd kan du hävda att du har tre bokstäver g, u och d, men inget mer utan en definition. Och ger du en definition, ja då har du din bevisbörda.
Så nej, ser bara en vilja i att kategorisera för kategoriserandets skull.
Finns inget som jag kan se hjälper, förändrar eller förtydligar grundkonceptet.
Kan omöjligt se att en uppdelning av olika ateismer har någon betydelse för detta.
Enda varianten jag kan komma på och det är att vrida den ateistiska tolkningen väldigt långt är när det kommer till apatister, folk som fullständigt skiter i om gud finns eller ej men de kan ju även tolkas som teister med samma argument som ateisten hävdar. Där kan skillnaden ses som:
tror du på gud? Nej, och, jag skiter i vilket.
Där skulle man kunna prata om en likgiltig ateism men lika väl som en dito teism.
Mer rimligt är väl att betrakta dem som något som ligger utanför dessa kategorier helt.
Själva bryr de sig nog inte vilket.
Diskussioner saknar ju ett egenvärde för sakfrågan.
Själv skiter jag och tycker andra borde med i om inte teister vill axla sin bevisbörda för då har de ju inte hävdat något som kräver det, har det gjort det blir ju bevisbördan deras.
Funkar på samma sätt som för en åklagare, beslutar hen sig för att anklaga någon för att ha gjort något är det hens sak att bevisa det, samma sak gäller för vilken människa som helst, hävdar man att något finns, har gjorts så faller bevisbördan på denna. Funkar ju inte att en åklagare går ut på gatan och anklagar och arresterar 30 slumpmässiga pers för mord och sedan får de bli tvungen att bevisa att de under hela sin livstid aldrig begått ett mord.
Bevisbördan kommer alltid att ligga på den personen som hävdar en utsaga.
Går inte att ha det på ett annat sätt.
Frånvaron av bevis definierar ingen gud heller.
Så därför behövs inte situationen adresseras heller imho.
Har du inte definierat något som går att relatera till finns ju inget att ifrågasätta eller bejaka. På sin höjd kan du hävda att du har tre bokstäver g, u och d, men inget mer utan en definition. Och ger du en definition, ja då har du din bevisbörda.
Så nej, ser bara en vilja i att kategorisera för kategoriserandets skull.
Finns inget som jag kan se hjälper, förändrar eller förtydligar grundkonceptet.
Kan omöjligt se att en uppdelning av olika ateismer har någon betydelse för detta.
Enda varianten jag kan komma på och det är att vrida den ateistiska tolkningen väldigt långt är när det kommer till apatister, folk som fullständigt skiter i om gud finns eller ej men de kan ju även tolkas som teister med samma argument som ateisten hävdar. Där kan skillnaden ses som:
tror du på gud? Nej, och, jag skiter i vilket.
Där skulle man kunna prata om en likgiltig ateism men lika väl som en dito teism.
Mer rimligt är väl att betrakta dem som något som ligger utanför dessa kategorier helt.
Själva bryr de sig nog inte vilket.
Det förekommer ju faktisk också ofta, att ateister tämligen definitivt avfärder 'gud' på ett AKTIVT, kategorisk sätt. D.v.s. att dessa ateister också har sin bevisbörda.
