Breathless [1960] dir. J-L. Godard
Min första Godard film och troligtvis hans mest kända och mest omtalade. Truffauts manus imponerar främst via dialogen och jag finner mig snabbt störtförälskad i den sköna Patricia. Badboyen Michel är dock främst irriterande och precis som när jag ser Annie Hall eller till exempel filmen som jag kommenterade nedan så undrar jag mest hur dessa kloka kvinnor hamnar, och stannar kvar, hos dessa rötägg. Trots att jag låter som ännu en i kåren av "Nice guys finish last!" så handlar det mest om att jag finner situationen otrolig.
I Breathless finns det åtminstone någon logik då Patricia trots allt verkar dras till Michels farliga sidor som en extension av hennes mer äventyrliga karaktär även om det kanske bara till en början var att hon sökte någon som faktiskt kunde stå som fader till barnet i hennes mage.
Jag förväntade mig nog att bli mer bortblåst av Nya-Vågen legendens mästerverk men trots att Breathless inte lyckades genomföra något paradigmskifte i min filmvärld så var min upplevelse ändå positiv.
7
Min upplevelse med The Tree Of Life var ungefär likadan. Ett sorts välmående som jag inte visste existerade fanns plötsligt inom mig och jag visste inte om jag ville gråta eller skratta åt den fantastiska känslan jag hade inom mig.
Angående Punch-Drunk-Love så blev jag besviken när jag såg den. Tyckte Sandler var alldeles lika bedrövlig som han brukar och hans karaktär kändes mest som om man slitit någon robot från /r9k/ och satt honom i verkliga situationer. Urbota korkad kille som plötsligt får drömtjejen som ser någonting i honom trots att hon är på ett helt annorlunda intellektuellt plan.
Min första Godard film och troligtvis hans mest kända och mest omtalade. Truffauts manus imponerar främst via dialogen och jag finner mig snabbt störtförälskad i den sköna Patricia. Badboyen Michel är dock främst irriterande och precis som när jag ser Annie Hall eller till exempel filmen som jag kommenterade nedan så undrar jag mest hur dessa kloka kvinnor hamnar, och stannar kvar, hos dessa rötägg. Trots att jag låter som ännu en i kåren av "Nice guys finish last!" så handlar det mest om att jag finner situationen otrolig.
I Breathless finns det åtminstone någon logik då Patricia trots allt verkar dras till Michels farliga sidor som en extension av hennes mer äventyrliga karaktär även om det kanske bara till en början var att hon sökte någon som faktiskt kunde stå som fader till barnet i hennes mage.
Jag förväntade mig nog att bli mer bortblåst av Nya-Vågen legendens mästerverk men trots att Breathless inte lyckades genomföra något paradigmskifte i min filmvärld så var min upplevelse ändå positiv.
7
Citat:
Såg Punch-Drunk Love ikväll och det var en väldigt annorlunda upplevelse. Jag älskar när man ser filmer som inte påminner om något man tidigare sett. Jag har ju förstått att Adam Sandlers prestation ses lite som en anomali då han väl mest brukar vara med i riktigt kassa komedier men något jag tänkte mycket på var att P.T. Andersons regi kändes väldigt atypiskt (i jämförelse med vad jag sett tidigare av honom) och ibland kändes det nästan som om man korsat Bröderna Coen med Roy Andersson!
Visst är han. När jag såg The Tree of Life fylldes jag verkligen av upprymdhet och känslan av att jorden är en fantastisk planet vilket inte händer ofta. Nu är jag inte särskilt religiös av mig men Malick lyckas i sina filmer förmedla något överjordiskt vackert vilket gör att tankarna gärna vandrar iväg och får i alla fall mig att fundera på "de stora sakerna". Måhända lite diffust uttryckt, men jag tror du förstår vad jag menar.
Visst är han. När jag såg The Tree of Life fylldes jag verkligen av upprymdhet och känslan av att jorden är en fantastisk planet vilket inte händer ofta. Nu är jag inte särskilt religiös av mig men Malick lyckas i sina filmer förmedla något överjordiskt vackert vilket gör att tankarna gärna vandrar iväg och får i alla fall mig att fundera på "de stora sakerna". Måhända lite diffust uttryckt, men jag tror du förstår vad jag menar.
Min upplevelse med The Tree Of Life var ungefär likadan. Ett sorts välmående som jag inte visste existerade fanns plötsligt inom mig och jag visste inte om jag ville gråta eller skratta åt den fantastiska känslan jag hade inom mig.
Angående Punch-Drunk-Love så blev jag besviken när jag såg den. Tyckte Sandler var alldeles lika bedrövlig som han brukar och hans karaktär kändes mest som om man slitit någon robot från /r9k/ och satt honom i verkliga situationer. Urbota korkad kille som plötsligt får drömtjejen som ser någonting i honom trots att hon är på ett helt annorlunda intellektuellt plan.