Cwejman om Sveriges behov av patriotism

Jag citerar Cwejman själv om ointresset, från den diskussion vi förde i Mediekrigstråden. Vidare påvisade jag ett av flera exempel på att etnisk utsatthet visst väcker hans engagemang. I vissa fall. "Judehora" som kränkande epitet synliggörs i en text där Adam menar att den enda folkgrupp som känner sig manad att flytta inom Sverige på frund av hat är judarna.

Är det verkligen trovärdigt att han inte känner till att "svennehoror" och "svennejävlar" också möter etniskt motiverat hat i dagens Sverige?

Cwejman, född 1985. Ung, 30 år, åsikter marinerade i en liberal storstadsmiljö. Alltför mycket tid att tänka och filosofera i elfenbenstornen hos Timbro, FP och GP. För lite kontakt med verklighetens svenskar och deras historieberättelser, och med en alltför skev uppfattning om dagens nationskonstruktion "Sverige".

Att svensken (som vi en gång kände honom/henne) skulle ha haft en svag patriotism för det dåtida Sverige är helt felaktigt. Jag kan hålla med om att nationer som varit mer utsatta för hot visar en mer extrovert nationalism med flaggviftande och dylikt. Men svensken hade långt in på 80-talet, om inte längre, en stark patriotism och stolthet över landet Sverige. En slags blyg och lågmäld stolthet, men ändock, när ABBA, Stenmark, Borg, Tre Kronor och Volvo PV skördade framgångar utomlands. Inget behov för svensken med sin Jantelag att förhäva sig, men nog var vi stolta över landet!

Snabbspolning till dagens samhälle "Sverige". Numera endast en skattejurisdiktion, en fålla för 10 miljoner personnummer, en spelplan för allsköns ointegrerbara kulturer från världens alla hörn. Etniska svenskar som i bästa fall ogillar andra etniska svenskar för deras åsikter, i värsta fall hatar dem och vill deras olycka.

Det är i denna miljö och tidsrymd som Cwejman och många andra växt upp. Och vi som är äldre (som jag) har tappat vår landsnationalism. Jag har ingen anledning att känna mig patriotisk över Sverige. Någon samhörighet känner jag inte med människor som inte förstår min kultur och mitt språk eller vårt lands historia. Och bland dessa finns också många etniska svenskar.

Kort sagt, jag litar inte på någon förutom mina närmaste. Cwejman verkar vilja kommendera fram någon slags sammanhållning. Men den kan bara växa fram organiskt mellan människor som har samma värderingar och kultur. Det tar lång tid att bygga upp något, tusen år i Sveriges fall, men det kan gå på ett par decennier att rasera allt vilket vi nu ser prov på.

Svenskhet är ett annat ting. Där finns fortfarande patriotism. Men den kan inte försörja en somalier eller syrier. "Svenskhet" är inte samma som skatteintäkter och gränslös och villkorslös "humanism" med jordens alla fattiga människor. Den baseras på en inrepeterad uppfostran i en kulturell svensk miljö under interaktion med likasinnade, och möjligen med upptagande av enstaka utomstående individer som assimiliseras i den.

Nationer byggs underifrån, från individer, familjer, släkten, grannar och regioner med likartade livsvillkor som formar en konvergerande kultur. Äkta patriotism för landet Sverige kommer varken jag, Cwejman eller någon annan att ha under de närmaste seklerna. Var så säkra!

Hallå! Har du noterat att det ramlar in bortåt 2000 pers per dag i Sverige?
Annars är ditt recept utmärkt i teorin, men det kan nog bara vara realistiskt om vi tar emot de tidigare nivåerna på 20-30.000/år, eller vad det var, och självfallet lättare o enklare ju mer "Sverigelika" kulturerna är som invandrarna kommer från.

Sorgligt nog har har du alldeles rätt. Cwejman är nog för sent ute, även om TS inte tror det.

Menar du att du har gett upp din Svenskhet och överlämnar den frivilligt i en soppa av nationaliteter där alla nationaliteter känner sin egen nation sig själv närmast och inte du då?

Du överger den alltså ,för att bara......
Är du inte Svensk för att andra påstår det? Jag blir ännu mer Svensk av att höra någon ens ifrågasätta Svenskheten i Sverige.
Jag är patriotisk men ej hatisk. Mitt land skulle jag förmodligen kämpa om med näbbar och klor.

Nu gick din länk till Cwejmans artikel, inte till stycket av dig själv som du citerade från någon annan tråd (?). Det är därför svårt att förstå vad du anför som grund för ditt påstående.

Cwejmans artikel ger hur som helst inget stöd alls för de åsikter du pådyvlar honom. Tvärtom så skriver han i artikelns slutkläm:

Idén om strukturell rasism bygger på ekonomiskt samt socialt kapital. Rasism som uttrycks av personer som tillhör en påstått svag grupp gentemot individer som tillhör en stark grupp passar därför inte in i analysen. Det anses förvisso vara rasism, men inte rasism som kan inordnas i ett strukturellt mönster. Det är dags för antirasisterna att uppdatera teorierna efter verkligheten, inte tvärtom.

http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.2782557-adam-cwejman-antirasisternas-blinda-flack

Tydligare än så kan man väl inte uttrycka det. All rasism bör givetvis bekämpas när den sticker upp sitt fula tryne, även rasism som minoriteter ägnar sig åt.

Som jag skrev ovan så är dagens situation inte hållbar. Vi klarar inte av att integrera 2000 personer om dagen. Nu tror jag inte att detta kommer att fortgå länge till. EU kommer att vrida åt kranen även om de svenska politikerna står handfallna.

Hur många vi klarar av att integrera beror främst på ekonomin. Eftersom mycket talar för att vi är på väg in i en recession kommer volymerna sannolikt att behöva minskas de närmaste åren.

Jag känner exakt likadant. Fram till slutet av 80-talet var man stolt över att vara svensk. Jag tror även att de invandrare som då kom hit gärna ville bli "svenskar". Nuförtiden har begreppet svensk ingen positiv innebörd för varken svenskar eller de invandrare som kommer hit. Man skrattar åt svennen. Unga invandrarkillar vill för sina liv inte vara "svenska", för det är synonymt med svaghet och vekhet. Vi är ett land utan samhörighet mellan människorna. Det är var och en för sig själv, och det är så långt ifrån svenskhet som man egentligen kan komma.

Desto större anledning att försöka återskapa den samhörighet som fanns tidigare. Om vi inte gör det kommer landet att gå under.

Att det är svårt är ingen ursäkt att inte försöka.

Håller med dig fullkomligt. Det finns inga ursäkter att INTE återskapa stoltheten eller sin egen tanke om sig själv som Svensk.
Att sätta sig ned och gråta över detta är som att frivilligt lämna över sitt lands kultur åt andra som kommer att misshandla den rejält. OCH då faktiskt också på grund av sin egen flathet.

Då återkommer förstås några mycket viktiga frågor, t ex:

1) På vilka realistiska grunder skall den svenska patriotismen grunda sig?

2) Hur ser de realistiska förutsättningarna ut för att lyckas med projektet?

3) Vilka obehagliga förändringar måste göras i Sverige, och av vilka, för att projektet skall ha god prognos att lyckas?

4) Vilka metoder för förändringen kommer att behövas och vilka av dessa är vi beredda att använda?

När vi börjar besvara dessa, och kanske fler därtill, så börjar det bli intressant. Men intill dess det sker är det mest en massa tyckande i luften.

Konkretion, mina damer och herrar!

Nej, han verkar ha missat att svensken redan har en nationell stolthet men den är inte detsamma som att vifta med flaggan. Det är inte så att vi har svårt att förstå den norska flaggviftningen; det är bara så att uttrycken för nationell stolthet är annorlunda i Sverige.

I de fall flaggviftande ses som förkastligt så är det nog mer förknippat med en politisk tillhörighet.


Vi har redan denna gemenskap men den sammanfaller inte längre med det svenska samhället. Det verkar också vara detta Cwejman verkar vilja skapa: en gemenskap som sammanfaller med dagens samhälle. Förutom att detta kan vara en övertro på vad politiken kan åstadkomma så har svensken inget intresse av att känna gemenskap med det nutida samhället i stort; det vore detsamma som att känna gemenskap med de olyckliga konsekvenserna av en förd politik. Och det är väl knappast detsamma som nationell stolthet.