Det ironiska är att Adam Cwejman själv är en del av problemet.
Det förenande kittet måste nämligen vara
invandrarnas och minoriteternas tacksamhet till det svenska folket. En reciprok respekt och omsorg som till stor del är frånvarande idag - åtminstone i det offentliga samtalet. Eller annorlunda uttryckt: Minoriteterna ska anamma den
svenska självförnekelsen och beredvilligheten att stå tillbaka för majoritetens legitima särintressen.
Jag har beskrivit problemet i berättelsen om
kafferepet:
Citat:
Kakorna är bakade, kaffet är upphällt och den svenska värden trugar efter konstens alla regler. Artigt och förekommande bagatelliseras kalaset som otillräckligt och hemmasnickrat. Det är ju så det går till i en väluppfostrad tradition av gästvänlig understatement.
Problemet är bara att protesterna uteblir. Den i grund och botten spelade och rituella akten att ringakta det egna får aldrig den bekräftande replik som den förtjänar, KRÄVER. Våra, aldrig så mondäna och sofistikerade invandrare tiger om svenskhetens värde och existens, när den vänlige svensken just bejakat deras särkiljande, unika värde i det offentliga samtalet.
Detta är vad som fattas en fungerande mångkultur i Sverige - omsorgens ömsesidighet. Det har aldrig varit svenskarna som brytt sig för lite eller inte makat åt sig tillräckligt, för det har gjorts mer än något folk väl någonsin mäktat med.
Det mest värdefulla och unika med Sverige är faktiskt det svenska, det är särarten och nationalstatens existensberättigande. Den särskilda svenska arvsrätten till Sverige är inget annat än en universell mänsklig rättighet, lika naturlig och okränkbar som den kurden eller juden hävdar till Kurdistan och Israel.
Hur kan det komma sig att de många kurdiska och judiska debattörer som mycket väl känner värdet av en tillhörighet bortom medborgarskapet och har en plattform, aldrig talar å våra vägnar när just vår tillhörighet sätt inom citat? Varför lät Göran Rosenberg Jimmie Åkesson påstå att det nog inte finns etniska svenskar, utan att protestera?
Cwejmans del i problematiken skrev jag om vid ett annat tillfälle, påkallat av
denna text:
Citat:
När vi diskuterade svensk etnicitets särbehandlig och särproblematisering så hade han inga invändningar mot att vi svenskar förstås finns på lika villkor och att det är olyckligt att bara svensk etnicitet ifrågasätts medan andra tas för givna i existens och värde.
Men - etnicitet intresserade honom inte, påstod han. Förutom att den förstås gör det, när sammanhanget berör. Han har upprepade gånger tagit upp både muslimsk och - oftare - judisk utsatthet. Det som inte intresserar är uppenbarligen när osynliggjorda svenskar råkar ut för det mångetniska samhällets friktion i sitt eget land. Det tog istället hans partikamrat Hannah upp i en text om etniskt svenska ungdomars utsatthet i förorten.
Så vi vet att Adam mycket väl vet. Hur illa skorrar det inte när han exemplifierar förföljelserna med ordet "judehora" - som om det lika rasistiska och hatiska "svennehora" är ett för honom okänt tillmäle. Som om inte svennejävlar av kött och blod åkt på stryk för sitt ursprung i sammanhang där de i underläge och minoritet.
Den judiska gruppens utsatthet är verkligen inte osynliggjord - det är den svenska. Att rapporterna om ungdomar som "för krig" mot svenskarna och vill att de ska "kyssa deras fötter" är färre än de om glåpord mot judar, beror på medias agendadrivande selektion - inte verkligheten. Att det är mer acceptabelt att våldta "sönderknullade" svenskor är inte mer än ytterst sporadiskt belyst, liksom fall av trakasserier mot svenska människor i förorten som förstås spelar in i den geografiska flykt mot trygghet Adam låtsas om är unik för judar.
Att det hatet är osynliggjort av dem med plattformar gör det värre, inte mer förlåtligt att Adam återigen är ointresserad. För vi vet att han vet. Och vi vet att han borde bry sig. Både av anständig tacksamhet mot det folk som tog emot honom - och av gruppstrategisk självbevarelsedrift för framtiden. Ett hållbart samhällskontrakt av respekt och omsorg förutsätter ömsesidighet.
Ömsesidigheten, kärleken till det svenska folket och viljan att synliggöra och återgälda - det är kittet som saknas. Och då är varje försök att reducera fram en "öppen svenskhet" lika klandervärd som kontraproduktiv och bräcklig. När européer lagt samlande medborgarpatriotism/nya lager på löken som den jugoslaviska eller sojvetiska, tyskromerska eller katolska bakom sig, så tenderar de fortsatt tillhöra samma folkslag som innan.
Det är just Cwejmans och debattens blinda fläck för svensk folkrätt och osynliggjord utsatthet som visar att förutsättningarna för ett sammanhållet Sverige saknas. Framtiden är partisk och fragmenterad.