Jag flyr omedvetet från min ångest och vet inte längre varför jag har ångest

Hej! Jag har lidit av ångest medvetet och omedvetet i kanske 6 år.
Jag har på senare tid blivit mer medveten om min ångest på ett sätt. Men på ett annat sätt inte...

Jag tror att jag omedvetet dämpat min ångest genom porr, mat och gambling. Jag har varit ganska avtrubbad större delen av dessa 6år och jag vet nu inte vad eller varför jag har ångest. Det enda jag vet är att jag mår så otroligt bra första veckan efter att slumpmässigt slutat med ett s.k. "Flyktbeteende"

Jag levde och var varken överlycklig eller olycklig tills jag en dag bestämde mig för att sluta snusa... Då kunde jag känna känslor och (det var ju en del ilska eftersom man slutat snusa) jag hade en egen vilja och vågade säga ifrån. Jag mådde såhär "bra" i nån vecka.

Sen gick tiden och jag var igen lite avtrubbad (något som jag inte tänkte eller funderade på då) tills jag bestämde mig för att sluta onanera... Jag mådde så bra! Jag blev social och skämtade med folk och vågade visa känslor.


Sen kanske 4 månader efter detta blev jag igen lite avtrubbad och hade ångest... Tills jag gjorde en deal om att sluta äta onyttigt och börja äta nyttigt... Då mådde jag asbra och allt var frid och fröjd tills 4 dagar efter då jag omedvetet hamnade i samma fälla.

Nu sitter jag här, lite avtrubbad och tänker på min ångest... Allt det andra har jag slutat med någorlunda men jag hamnar alltid i dessa perioder utan att tänka på det. Jag surfar ständigt utan mål och när jag bestämmer mig för att koppla av med att läsa en bok så går det inte... Jag kan inte koncentrera mig eller koppla av.


Jag hade hellre velat ha bara ångesten istället för att kroppen ska anpassa sig efter ångesten som om den var obligatorisk och att jag då måste leva som en död person utan några värderingar.


Är det någon som känner igen sig och vill ge mig tips??

Du var mig en riktigt inspirerande prick. Inte ska du må dåligt när du har lyckats med allt detta kan man tycka.

Men samtidigt så förstår jag ju att den bekräftelsen bara är tillfällig, som det mesta annat här i livet. Och det är väl det som är kruxet. Ångest är ofta ett neutralt läge av att inte ha något meningsfullt att göra. Du får således söka och söka tills du finner det som ger dig kontinuerlig energi i brist på ett bättre ord.

Det sista du skriver tolkar jag som att du aldrig någonsin får någon ro i kroppen. Det kan jag också förstå är ASjobbigt. Men har du känt såhär så länge som du har gjort så får jag nästan för mig att det är en del av dig vare sig du vill det eller inte. Du är nog ämnad att göra något som kräver mycket. Samtidigt så kan du förmodligen vänja kroppen till att ta det lugnt och inte jaga så mycket, men då kan ångesten bli värre längre fram.

Har du något förhållande undrar jag? Umgås du med folk i övrigt?

Jag har mer eller mindre varit ängslig som person hela livet så du kan ha rätt om att jag måste göra mycket för att hålla ångesten borta.
När jag var yngre så var jag den som skämtade eller den som sa ifrån. Jag presterade bra i allt jag gjorde och det gav mig nån slags bekräftelse.

Jag har alltid varit en perfektionist inom saker jag var intresserad av. Och alltid i samband med ångesten så kommer perfektionisten i mig fram och tänker: "vem skulle vilja vara tillsammans med mig nu?"

Innan skaffade jag flickvänner för bekräftelsen men de förhållandena har alltid slutat i ganska tidigt stadie. Nu är jag medveten om min ångest och väntar egentligen på att jag ska börja hitta en inre trygghet innan jag skaffar flickvän. Och det blir som ett hamster-hjul kommer resultera i att jag aldrig hittar någon. För jag måste alltid vara perfekt och trygg i mig själv när jag ska bli tillsammans med någon.

Jag umgås med folk över lag också när jag mår "bra" och det blir sällan på veckodagarna. Men på helgerna är som tradition att hitta på något med vänner (det brukar bli krogen) oavsett om jag vill eller inte för det något som bara är automatiskt inristat i huvudet.

Det låter lite som att du har levt och lever ganska så ytligt, när du egentligen har ett sug efter djup.
Jag menar inte att vara taskig eller så, det är bara min tolkning. För du verkar ju inte vara typen som har någon att ringa eller höra av dig till när du mår dåligt. Annars antar jag att du inte hade suttit här.

Jag känner till den där perfektionistiska ådran mycket väl och har märkt att den lämpar sig mycket väl inom konst. Har du provat att måla eller skriva eller nåt annat kreativt? Där kan man släppa perfektionismen och bara låta det flyta på, och med tanke på den ängsliga och känsliga varelse du är så tror jag att resultatet kan bli ganska bra. Om inte annat så är det terapi för "själen". Det känner jag när jag skriver utan att tänka. Saker bara flyger ut och man ser det på skärmen så är det som att mycket av de undertryckta känslor man har besvaras av en själv.

Sen behöver man inte alls vara perfekt för att vara i nåt förhållande. Det gäller bara att träffa rätt människa och göra sitt bästa. Det där med att älska sig själv är överskattat.