Citat:
(Sinnesteori? Är det den vedertagna översättningen av Theory of Mind? Bra att veta i så fall, också om översättningen i mitt tycke är ganska dålig.)
Du har en poäng i detta. Tyckte också att JC's första krönika var något hysterisk i tonen, att hon vinklade för att föra fram poängen att journalister anser sig stå över vanligt folk och inte behöver bry sig om hyfs och folkvett i sin "goda jakt".
Men, eftersom jag själv just nu sitter ute i en sommarstuga med få grannar i närheten (dock inte så långt från tätorter som JC), så fick din post mig att tänka till litet: på något sätt är man när man är ute på stugan inne i en självvald avskiljdhet. Jag blev nyss litet sur på att en båt med fritidsfiskare ankrat alldeles för nära min strand, gick och stirrade bort dem (jo, de gav sig snällt iväg). Och fastän det känns litet fånigt att medge det, så kände jag mig litet chockad över att helt främmande människor på det här sättet inkräktar i mitt lilla universum här i skogen.
Så när jag tänker efter ordentligt; försöker föreställa mig hur det skulle kännas med folk precis utanför min stuga som vägrar att ge sig iväg? Brrr. Pulsen skulle nog gå i taket.
Jag kan förstå att du tänker så - den svenska pressen har ju inte precis utmärkt sig för sitt goda omdöme de senaste åren. Men tänk efter: vill du verkligen lagstiftningsvägen dra upp detaljerna för hur journalister skall jobba?
Och skall detta bara gälla etablerade medier? Var drar man i så fall gränsen?
Skall regeln gälla precis alla människor? Eller skall vi undanta politiker och kändisar? Var går i så fall gränsen? Riksdagsledamot? Kommunfullmäktige? Medlem i kommunal nämnd? Deltagare i talangtävling i TV?
Och är det faktiskt fiffigt att lägga in allt detta i en _lagtext_?
Du har en poäng i detta. Tyckte också att JC's första krönika var något hysterisk i tonen, att hon vinklade för att föra fram poängen att journalister anser sig stå över vanligt folk och inte behöver bry sig om hyfs och folkvett i sin "goda jakt".
Men, eftersom jag själv just nu sitter ute i en sommarstuga med få grannar i närheten (dock inte så långt från tätorter som JC), så fick din post mig att tänka till litet: på något sätt är man när man är ute på stugan inne i en självvald avskiljdhet. Jag blev nyss litet sur på att en båt med fritidsfiskare ankrat alldeles för nära min strand, gick och stirrade bort dem (jo, de gav sig snällt iväg). Och fastän det känns litet fånigt att medge det, så kände jag mig litet chockad över att helt främmande människor på det här sättet inkräktar i mitt lilla universum här i skogen.
Så när jag tänker efter ordentligt; försöker föreställa mig hur det skulle kännas med folk precis utanför min stuga som vägrar att ge sig iväg? Brrr. Pulsen skulle nog gå i taket.
Jag kan förstå att du tänker så - den svenska pressen har ju inte precis utmärkt sig för sitt goda omdöme de senaste åren. Men tänk efter: vill du verkligen lagstiftningsvägen dra upp detaljerna för hur journalister skall jobba?
Och skall detta bara gälla etablerade medier? Var drar man i så fall gränsen?
Skall regeln gälla precis alla människor? Eller skall vi undanta politiker och kändisar? Var går i så fall gränsen? Riksdagsledamot? Kommunfullmäktige? Medlem i kommunal nämnd? Deltagare i talangtävling i TV?
Och är det faktiskt fiffigt att lägga in allt detta i en _lagtext_?
Det ska gälla alla. Ingen ska få hänga ut någon utan tillåtelse.
Det finns ju redan något liknande i fotolagen. Man får inte fotografera vem som helst hur som helst.
När det gäller dem som ställer upp i en talangtävling i TV måste de ju ge sitt tillstånd. Det skulle förvåna mig om det inte redan är så att de säger OK, tom skriver på kontrakt.
När det gäller riksdagsmän och lokalpolitiker så kan de ju direkt ge sitt tillstånd eller vägra tillstånd när de blivit valda eller när de ställer upp i val.
Riksdagsledamöterna har ju redan idag sagt OK när de själva valt ut de porträttbilder de vill ha på riksdagens hemsida.
Det borde inte vara så svårt att ge tillstånd.
Om det var förbjudet skulle Julia Caesar inte behövt vara rädd för journalistbesök och de hotade journalisterna och deras familjer kunde fått sova gott om natten. Och han som ville slå med slagträ hade inte behövt ta till våld och riskera att sitta på anstalt och ständigt känna sig hotad av medfångar.
Det ligger en jävla makt i välja att publicera. Både hos vanliga tidningar och hos enskilda bloggare eller uthängningssajterna.
