Konflikten i Syrien

Enligt Israels premiärminister Benjamin Netanyahu är regimen ”inte alls likgiltig inför de syriska och afrikanska flyktingarnas mänskliga tragedi” och har bland annat satt upp ett militärsjukhus på Golan för att hjälpa sårade och sjuka syrier. Problemet är bara att av något tusental hittills behandlade patienter endast en minoritet tillhör utsatta och svaga grupper, som kvinnor och barn, medan större delen utgörs av skadade vuxna män – av allt att döma stridande från olika milisgrupper. Enligt FN:s observatörsstyrka, UNDOF, passerar således fighters från den Al-Qaidaanslutna Al-Nusrafronten utan problem in i Israel för att få vård och skaffa utrustning. Något som brigadgeneral Michael Herzog, tidigare stabschef för Israels försvarsministerium, i en intervju med The Wall Street Journal menar inte är något problem eftersom ”de är helt fokuserade på kriget i Syrien och inte på oss”.

Andra går längre. ”Det är ingen tvekan om att (libanesiska) Hizbollahoch Iran är det stora hotet mot Israel, mycket större än de radikala sunnimuslimerna” menar general Amos Yadlin. Och Gilad Sharon, son till framlidne premiärminister Ariel Sharon, argumenterar för att ett maktövertagande i Syrien av Islamiska Staten (IS) skulle vara ytterst förmånligt för Israel: ”Det skulle inte bli något internationellt tryck på Israel att lämna tillbaka Golanhöjderna heller – och det är en bra sak. Golan skulle förbli en viktig del av Israel för alltid”.

Under tiden ger Israel IS och de andra extremisterna ett handtag i striderna genom att ibland bomba den syriska regeringssidan. ”Vem har sagt att Al-Qaida inte har något flygvapen – de har ju Israels” som skämtet lyder.