Den stora filmprojekts-tråden (för filmtittaren)

Filmprojekt 4: Robert Mitchum
#2 Story of G.I. Joe (1945) av Willam A. Wellman.

Imdb

En krigskorrespondent, Ernie Pyle (Burgess Meredith), ansluter sig till C-kompaniet i 18:e infanteriet. Där lär han känna de olika soldaterna och ledaren för dem alla, löjtnant Walker (Robert Mitchum), när de är ute och strider vid fronten.

I likhet med förra projektfilmen är det här också en okej film. Den här gången är det dock en krigsfilm som försöker visa upp en realistisk sida av kriget där vi får bekanta oss med soldaterna och se hur de lever. Det underlättas av att huvudkaraktären är en nykomling, en journalist eller rättare sagt krigskorrespondent, som får leva med soldaterna ute på fältet. Det är uppfriskande att denna ”rookie” är en äldre medelålders karaktär vilket gör att han får litegrann av en faderstämpel över sig i bandet. Oftast brukar gröngölingarna vara unga män/pojkar som får utstå en hel del gliringar för deras ålder. Här kan inte soldaterna bete sig på samma sätt utan de är lite mer respektfyllda och kamratliga mot Ernie Pyle.

I sedvanlig takt får vi lära känna några av soldaterna, deras bakgrund och personliga historia. Inte så mycket, men tillräckligt för att vi ska bry oss om dem, kanske även sympatisera med dem. Robert Mitchums karaktär, Walker, är som sagt ledaren för kompaniet och gör en standardinsats med sin lugna säkra stil. Det dröjer faktiskt ända till slutskedet av filmen innan han också öppnar upp sig och berättar om sitt liv och sina känslor. Skådespelarmässigt är det helt okej. Känns som att de flesta inte tar ut sig alltför mycket utan spelar mest vanliga personer som råkar vara soldater i ett stort krig. I vissa scener får man väl se att kriget såklart påverkar folk psykiskt och mentalt vilket gör att en del helt enkelt tappar sinnet och går lite bananas. Men överlag är det en krigsfilm som vill visa upp hur livet var för den vanliga soldaten. Nu kanske det var någorlunda nytt och unikt år 1945 men tyvärr har man sett detta tidigare i genren vilket gör att filmen som helhet känns medioker och litegrann av en dussinfilm bland alla andra krigsfilmer om andra världskriget. Tråkigt men så är det.

Edit, sent tillägg: Fotot och klippningen är, liksom filmen överlag, helt okej det också. Inget extraordinärt eller så, utan fullt skapligt att titta på.

Så den egentliga kritiken jag har om filmen är att den inte erbjuder något nytt eller överraskar mig från alla de andra krigsfilmer jag har sett. Detta beror mest på att själva genren är ganska tröttsam där man har sett samma handling upprepas flera gånger om, bara i en något annorlunda tappning från film till film. Mitchum är okej, vet inte riktigt vad i hans prestation som gjorde det värt att han blev oscarsnominerad men kul för honom då det tydligen var enda gången i hans karriär som han blev nominerad till en guldgubbe.

Kluven om jag ska ge denna en stark tvåa eller en svag trea. Äh, jag känner mig för att vara hård: det får bli en stark tvåa. Den imponerade inte på mig så mycket, det var mest bara att jag inte blev besviken när jag såg den. En okej men medioker film. Kan kanske vara av intresse om man är intresserad av genrefilm, i det här fallet då krig och andra världskriget.


Betyg: 2.5/5


Filmer i projektet:

Filmprojekt 4: Robert Mitchum
#3 Undercurrent (1946) av Vincente Minnelli.

Imdb

Ann Hamilton (Katharine Hepburn) blir blixtförälskad i Alan Garroway (Robert Taylor) och tillsammans gifter de sig i all hast. Helt plötsligt befinner sig Ann i sin nygiftes makes sällskap och hus och hem. Men själva huset de bor i verkar dölja på ett mörkt förflutet, samtidigt som Alan blir mer och mer instabil. Det dröjer inte länge innan Ann blir misstänksam över vad som hände i hushållet innan hon träffade Alan.

En film som börjar som ett drama, ett romantiskt sådant, för att senare bli mer och mer lik en thriller. Jag gillar upplägget och även hur det utvecklar sig senare mot slutet. Någon gång under mitten av filmen lyckas jag dock lista ut det ena och det andra samt att man får ganska tydliga tecken under filmens gång vart det hela bär vägen, men allt som allt är det en hyfsat lyckad thriller måste jag säga.

Skådespelarna gör ett bra jobb i den här filmen. Katharine Hepburn blev en väldigt trevlig bekantskap här. Tror jag bara sett henne en gång tidigare och det var när hon bråkade med Humphrey Bogart i Afrikas drottning. Här är hon en frisk fläkt med sin härliga attityd och energi. Riktigt karismatisk och fängslande att titta på. En av de absoluta höjdpunkterna i filmen är att bara titta på henne och följa hennes resa. Kan förstå att kanske vissa stör sig på henne och tycker att hon är för mycket men just här och nu gillade jag hennes skådespel rejält. Robert Taylor i rollen som mannen med mindervärdeskomplex gör en ganska bra prestation. Hans utbrott visar att någonting är fel, något djupt som besvärar honom vilket vi får svar på under filmens gång. Robert Mitchum gör en kort men minnesvärd insats här där jag faktiskt inte kan avslöja för mycket utan att spoila handlingen, tyärr. Han gör det bra, är väl det enda jag kan säga. En cool, snygg hårding som kolugnt levererar sina repliker. Det här är vad jag förväntar mig att se mer utav honom under projektet.

Imdb listade upp film-noir tillsammans med drama och thriller som genre till denna. Skulle väl inte riktigt säga att jag fick någon vidare noir-känsla här så det stämmer nog inte riktigt att kalla Undercurrent för en film-noir. Däremot är den som sagt en ganska lyckad thriller. Var rädd ett tag för att filmen skulle fega ur och stanna som en dramafilm med thrillerinslag men den går faktiskt steget ut och blir en thriller. Härligt, det uppskattas!

Thriller är min favoritgenre och därför kan jag ibland ställa höga krav, eller rättare sagt så är det lätt att jag blir besviken om den inte uppfyller vissa krav och följer dem. Ett av de absoluta grundkoncepten på en lyckad thriller enligt mig är att vår huvudkaraktär märker att någonting är fel. Att han eller hon inser att någonting inte riktigt stämmer och börjar ana oråd, få misstankar och kanske börjar bli lite orolig. Och sedan, sakta men säkert – eller rafflande snabbt – så börjar det fruktansvärda som man haft på känning att uppdagas… Då ryser det inom mig av välbehag.

Undercurrent lyckas underhålla mig i min favoritgenre. Den är inte en av de bästa thriller som jag har sett men den gör mig inte besviken, vilket är ändå ett ganska bra betyg då jag är som sagt kinkig i den här genren. Hepburn lyckas charma mig under hela filmens gång också, från första gången vi får se henne ända till slutet. Bara för det blev jag sugen på att se mer av henne. Betyget på filmen som helhet blir därmed en stark trea.

Betyg: 3.5/5


Filmer i projektet:

Filmprojekt 4: Robert Mitchum
#4 The Locket (1946) av John Brahm.

Imdb

John Willis (Gene Raymond) ska precis gifta sig med den vackra Nancy (Laraine Day) när han får oväntat besök. I besöksrummet träffar han Dr. Blair (Brian Aherne) som börjar berätta den mest makalösa historia om vilken förrädisk och djävulsk kvinna Nancy är. Under filmens gång får vi se via tillbakablickar Dr. Blairs berättelse om Nancy.

Kan man lita på Dr. Blair, och sedermera konstnären Norman Clyde (Robert Mitchum), att det de säger är sanning, eller är det lögn? Kan man lita på Nancy, eller är hon den lögnaktiga kleptoman som de två männen säger att hon är? Vad är sanning och vad är lögn?

En bra film, välgjord med bra skådespelare. Robert Mitchum får mycket screentime vilket uppskattas stort. Det kanske mest intressanta i filmen är hur den använder sig av tillbakablickar. Vi får en tillbakablick i en tillbakablick i en tillbakablick, tror jag om jag räknat det rätt. Nästan Inception-klass på detta, men inte riktigt så djupt. Det är faktiskt hyfsat lätt att hänga med i berättelsen. Man kan ganska enkelt se de psykoanalytiska elementen i filmen. Manusförfattaren har läst sin Freud och försöker implementera den kunskapen här i filmen. Det var kanske högsta modet på 40-talet men idag känns det lite urvattnat. Men jag stör mig inte så mycket på det. Dramaturgiskt sett kan man väl säga att ingenting händer i filmen utan nästan allting är bara tillbakablickar. Ändå lyckas den fängsla en och uppehålla intresset igenom.

Skådespelarna gör ett bra jobb. Mitchum ser riktigt snygg ut och stjäl varje scen han är med i. Riktigt hög coolhetsfaktor på honom här! Brian Aherne i rollen som psykiatrikern eller läkaren Dr. Blair gör det bra han med, även om hans roll mest går ut på att reagera mot de andra skådespelarna. En lite otacksam roll. I vissa scener ser han utseendemässigt ut som Bergmanskådisen Gunnar Björnstrand. Lite kul. Laraine Day i huvudrollen som Nancy gör det kanske bäst dock, i hård konkurrens av Mitchum. I ena stunden charmar hon en och är bedårande vacker för att senare väcka gallfeber på en när hon totalt blånekar om det som vi nyss sett att henne göra, i alla fall enligt Mitchums eller Ahernes versioner i deras berättelser. Ena stunden är glasklart att hon är skyldig och en förbannad lögnerska, men vet vi säkert? Kan det inte bara vara så att det är de här två männen som totalt hittar på och ljuger om alltihopa?

Det stora minuset i filmen är dock den förskräckligt överdramatiska musiken som jag förvarnade om inför projektet. Här kom den, hög och skränig som för att väcka de döda. När min bror klagar på det teatraliska skådespelet säger jag att det är absolut ingenting jämfört med den idiotiska musiken som de här gamla filmerna envisas med att använda sig av. Allvarligt, vi vet att det är spännande. Man behöver inte helt akut brassa på med en skränig orkester(?)-musik som konkurrerar om uppmärksamheten och helt dränker filmen. Det förstör mer än vad den hjälper. Detta är helt klart en av de stora bristerna som äldre filmer har gentemot nyare, enligt mig.

Bortsett från ljudupplevelsen så är det en rekommendabel film. Än en gång listar Imdb film-noir tillsammans med drama på denna Mitchumrulle och visst, okej, om film-noir innefattar ett slags utredande av sanning, att ta reda på något som man inte riktigt vet om det är sant eller inte, då kan jag förstå varför den här och Undercurrent listades som film-noir. I min värld så innebar film-noir att det främst skulle röra sig inom detektivmiljö samt att man använder sig av skuggor och ljus i ett oerhört estetiskt syfte, samt att karaktärerna och replikerna skulle vara av det mest hårdkokta slaget. Nu kanske det också är en rörlig gräns där vissa filmer går in och ut i de olika genrerna men jag har fortfarande svårt att se båda de här två filmerna som renodlade film-noir filmer. Eller så kanske de är det och det bara är jag som är okunnig.

En svag trea får den. Minus för musiken som jag redan skrivit av mig men plus för Robert Mitchum som kanske gör sin hittills bästa insats i projektet. Ett måste för alla som är fan av honom. Och om man inte är det så kan det vara en kul upplevelse med alla tillbakablickarna. Annars bör man nog vara en Noir-fan för att ta sig tid att se den här filmen.

Betyg: 3/5

Filmer i projektet:

Brutus asiatiska regissörmästerskap 2015!

Film #33 - Grupp A - Kikujiros Sommar
Originaltitel: Kikujiro no natsu
Regi: Takeshi Kitano
Årtal: 1999

Handling: Nioårige Masao bor hos sin mormor och drömmer om att få återförenas med sin mor som enligt mormor bor och jobbar på annan ort. När sommaren kommer är Masao den ende som blir kvar i stan av sina kompisar. Mormors kavata granne tycker synd om Masao och beordrar sin man att ta honom till hans mamma. På sin resa genom Japan tillsammans med den excentriske mannen upplever Masao under några dygn sitt livs sommar.

Omdöme

Då var detta den 3:e Kitano-filmen i mitt projekt och också den sista. Trots att Kikujiros Sommar kanske var den bästa filmen utav de jag sett av Kitano så räcker det inte till en finalplats.

Jag har tidigare haft svårt för Kitanos filmer och verkligen inte förstått hypen alls. Med Kikujiros Sommar så tog jag ett steg närmare och börjar förstå charmen lite, men inte alls till den grad som folk hyllar honom. Kikujiros Sommar är både en helmysig film men också lika bisarr, Kitanos karaktär känns som tidigare men här är han mycket mer sympatisk vilket jag diggar! Fortfarande ett svin, men detta svinet förstår man och tycker om istället! Filmen är på många ställen också förbannat rolig, det var en gång jag verkligen skrattade rakt ut och högt, vilket jag sällan gör nu för tiden och det kändes riktigt kul, läs i spoilern nedanför vilken scen jag tänker på.

De första 90 minuterna så ligger faktiskt Kitano för första gången i närheten på ett överbetyg, men tyvärr så håller inte filmen hela vägen. De sista 30 känns som en onödig transportsträcka som gott kunde ha kortats ned med 20 minuter och man skulle ändå sitta med en god känsla. Det fanns inte så mycket mer att berätta känner jag. Detta gör tyvärr att betyget dras ned en del. Kikujiro var verkligen en frisk fläkt i Kitanos filmografi och jag kanske inte helt ha gett upp hoppet om honom ännu. Men däremot tycker jag ändå inte att filmen är så fantastisk som majoriteten vill få det till, jag är ännu inte helt imponerad eller såld. Kitano måste jag fortfarande anse som överskattad.

Med detta kliver Kitano ut ur turneringen och jag tackar så mycket för hans deltagande, lycka till nästa gång Beat!


Betyg: 3/5 | 9-/15

Tabeller just nu!


Sedda filmer i projektet

Tuttar, kängurur och blod - ett ozploitationäventyr

#7 Patrick (1978)

Nu är jag tillbaka! Jag har haft ett långt uppehåll från projektet, först ofrivilligt och sedan frivilligt - det blev lite tröttsamt. Men nu har jag gett mig fan på att jag ska bli klart med det, och jag har inte gett upp hoppet om att se i alla fall två, tre bra filmer till.

Blev Patrick en av de bra filmerna då? Nej, den kändes lovande på förhand och jag trodde att det skulle bli projektets bästa film, men tji fick jag... trött och fånig är väl det enklaste sättet att beskriva den. Konceptet med en person i koma som utvecklar ett sjätte sinne är bra, men tyvärr slarvas all potential bort och det blir pannkaka av hela skiten. Sanslöst fjantig rulle.

Nåja, jag fick mig några skratt i alla fall; även om humorn säkerligen var oavsiktlig. Alltid något.

2/5

Filmer i projektet:


Ställning just nu:

Kul att du är tillbaka! Alltid roligt när folk postar här i tråden.

Hoppas också att någon av filmerna som är kvar blir en fullträff, annars verkar det ha varit ett minst sagt utmanande projekt du gett dig in på.

Filmprojekt 4: Robert Mitchum
#5 Till the End of Time (1946) av Edward Dmytryk.

Imdb

Vi får följa Cliff Harper (Guy Madison) när han kommer hem från andra världskriget och träffar sina föräldrar igen. Men någonting har förändrats. Han känner sig lite utanför och är inte helt hemmastadd i sitt gamla familjehem utan umgås hellre med sina gamla militärkompisar, däribland William ”Bill” Tabeshaw (Robert Mitchum) som har en metalplatta inopererad i huvudet efter en krigsskada som ibland ger honom fruktansvärd huvudvärk.

Det här en väldigt lätt bortglömd film som försvinner ur minnet ganska snabbt efter att man sett den. Det är inte direkt någon spännande eller rafflande film då dramat är de dels fysiska och vissa fall mentala och psykiska men och skador som soldaterna lider av efter att de kommit hem från kriget. Inte så mycket mer. Den största missen är dock all utebliven screentime av Robert Mitchum. Visst, han är med i filmen men hans karaktär är väldigt tydligt bara en liten biroll. Men han charmar och äger ut i scenerna de få gånger han med. Han visar helt klart att han är den med den största stjärnglansen i gänget. Tror kanske att detta är det snyggaste vi har sett honom hittills.

Foto och klippning är standard. Inget utmärkande som jag kan minnas. Musiken är okej. Tyckte inte att den blev överdramatisk när det vankades slagsmål utan kompositören höll sig i skinnet den här gången. Bra det.

Inte en så lång recension den här gången. Vet inte riktigt vad mer jag kan skriva om detta sömnpiller. Visst, när den kom ut 1946 var det nog ett intressant ämne med flera hyfsat unga krigsveteraner som troligen kände igen sig i filmens karaktärer. Tyvärr så efter nästan 70 år så tappar den sin aktualitet. Fast ja... jag är ju ingen krigsveteran. Kanske att dagens soldater och militärer kanske kan få ut något av att se denna, även om den är tidsdaterad till 40-talet.

Filmen överlag är en medelmåttig efterkrigsfilmsdrama. Den erbjuder inget minnesvärt man kan ta med sig efter att man har sett den. Kanske några screenshots av Mitchum men det är allt. Ingen usel eller rent ut sagt dålig film, bara medioker och väldigt ointressant.

Betyg: 2/5



Tycker att det här projektet har varit lite trögstartat. Förutom West of the Pecos så har vår käre Mitchum mest fått spela biroller, och i Undercurrent och i denna händelsefattiga efterkrigsfilm var det verkligen snålt med screentime. Hoppas att det tar sig framöver och att det blir mer huvudroller för vår stilige ladykiller.

Någon fullträff är nog bara att glömma, tyvärr, men jag tror att nästkommande film Thirst och sedan Wolf Creek 2 i alla fall kan bli stabila treor. Den första har åtminstone en blodig och snygg duschscen.

Hittills har det minst sagt varit tålamodskrävande, och det lär väl fortsätta så. Men kul att utforska den australienska exploitationen i vilket fall som helst, och då får man vara beredd på att plöja lite skit.

Det låter exotiskt i alla fall, "Australisk exploitation", men det låter kanske mer intressant än vad det är. Får väl tacka dig för grovgörat att utforska den genren så vet man vad man ska undvika och vad man ska ge en chans till.

Själv känner jag att Mitchum är en ganska stabil snubbe med kanske svaga tvåor som sämst. Hans produktion var ju mest gamla Hollywoodfilmer och de kan ju ha en viss charm över sig, även om några av de jag sett hittills är lite tråkiga medelmåttor och mediokra.

Filmprojekt 4: Robert Mitchum
#6 Out of the Past (1947) av Jacques Tourneur.

Imdb

Privatdetektiven Jeff Bailey (Robert Mitchum) tror att han har lyckats skapa sig en lugn tillvaro som bensinmacksägare ute i en småstad i Nevada. Men hans förflutna hinner ikapp honom. Snart tvingas han tillbaka till Kalifornien för att träffa sin gamla arbetsgivare Whit Sterling (Kirk Douglas) och göra klart olösta affärer. Under resan dit får vi veta vad som orsakade hans plötsliga karriärbyte och vad han måste göra för att bli fri från skuld.

Ja! Äntligen projektets första fullträff! En riktigt bra film med Robert Mitchum i huvudrollen! Så här ska det vara. Riktigt snyggt foto med bra användning av skuggor varvat med vackra vyer och fin utsikt. Härliga skådespelarprestationer av en charmig leende Kirk Douglas i rollen som skurk (?) och en vacker men farligt intelligent femme fatale i Jane Greer. Mitt i alltihopa får vi följa en lång, stilig Mitchum som med kolugn attityd står stadig och säker i alla förvecklingar och turer som sker i filmen.

Det negativa först dock så har vi det gjort. Det finns en viss risk att filmen blir lite för hårdkokt för sitt eget bästa. Vissa, eller ja flera, av replikerna känns lite väl fyndiga och ger sken av att vara coola och tuffa. Nu är det kanske mer en fördel än en nackdel när det gäller film-noir, men är man ovan vid genren är det lätt hänt att det kan kännas onaturligt. Å andra sidan så kan man säga att dialogen är ovanligt rapp och minnesvärd. Jag börjar såhär i efterhand luta mer och mer åt att jag gillar det, faktiskt. Önskar att jag hade sett filmen textad så att jag fått läsa replikerna. Det är väl det enda som jag kan säga är lite åt extremhållet i filmen. Annars har jag inget jag kan direkt klaga på. Kanske att jag inte hängde med i svängarna mot slutet då och är man inte uppmärksam så tappar man bort sig. Det är väl ett litet minus.

Det romantiska i filmen kan kanske också uppfattas som alltför mekaniskt, bara en del i berättelsen för att föra handlingen framåt. Tja, jag köpte kärleksförhållandet som ganska naturligt men jag kan förstå om vissa tycker att det var lite hafsigt gjort. Inget jag störde mig på dock.

Musiken var acceptabel. Inte skränig, kanske möjligen under de sista rafflande minuterna men då endast kortvarigt vilket gör att man inte hinner störas av den något nämnvärt. Annars fungerade den hyfsat.

Jag har inte sett så mycket alls av Kirk Douglas men här gör han det riktigt bra. Han känns också väldigt säker och helt rätt i rollen som Whit Sterling. Småskurk? Smågangster? I alla fall ger han sken av vara en slags maffiaboss fast i det mindre formatet och han sköter rollen med bravur. Utseendemässigt sett så är både han och Mitchum lika varandra, roligt nog. Det finns väl några smärre skillnader, men jag finner faktiskt deras likhet slående. Samtidigt så kompletterar de varandra bra då Douglas är mer utåtriktad än Mitchum som å sin sida oftast kan ge ett slött och kanske ointresserat intryck. Fast det är ju också vad som gör att han uppfattas så cool. Han bryr sig inte om det som händer runtomkring honom utan klarar sig själv utan de andras inblandning. Hur som, de passar faktiskt bra ihop Mitchum och Douglas då de som sagt ser lika ut men samtidigt kompletterar varandra med sina olika personligheter. Vet att de har åtminstone gjort en till kollaboration som jag kommer att se i projektet. Ser fram emot det efter denna.

Det här är också en riktigt snygg film. Gillar verkligen hur man använt sig av skuggor i de flesta inomhusscenerna för att sedan utomhus bjuda på riktigt vackra naturlandskap. Ett plus för det visuella i filmen.

Jag vet inte om jag känner mig extra givmild men jag gillade den här filmen. Snygg med rappa repliker och en Mitchum i högform i huvudrollen. Detta är vad jag har väntat på och efter en lite trög start på projektet så kom utdelning nu till slut. Första fyran är därmed given till Out of the Past!

Betyg: 4/5


Filmer i projektet:

Tuttar, kängurur och blod - ett ozploitationäventyr

#8 Thirst (1979)

En kvinna som är en ättling till den ökända Elizabeth Bathory tillfångatas av en bloddrickande sekt och förs till vad som liknar en mejerifabrik, fast där människorna är korna och blodet är mjölken...

Öppningsscenen tar mig med storm och lovar en riktigt stämningsfull film med en del gotiska inslag, och det är precis vad vi får. Stämningen är verkligen på topp under stora delar av filmen, och jag älskar det från första till sista bildruta, nästan.

Manuset är ju, som man kan ana, tunt som smörpapper. En djup story eller komplexa karaktärer med intressanta utvecklingar kan man fetglömma. Intrigen är faktiskt lite skrattretande, som ni kan läsa ovan. Underbart dumt!

Det sköna soundtracket, den överdrivna stämningen och de galet läckra blodsscenerna (scenen i duschen är ren jävla porr för någon som tycker att typiskt b-films-blod är något av det estetiskt vackraste som finns) håller mitt intresse uppe länge. En del scener i fabriken är lite trista och trötta, men inte tillräckligt för att jag ska bli uttråkad. Mot slutet tappar den både lite fart och atmosfär och det är då den inte längre klarar av att nå det fina, näst högsta betyget som jag trodde att jag skulle få äran att dela ut.

Det finns hopp för det här projektet trots allt. Thirst är en riktigt skön "vampyr"-rulle som länge kändes som en solklar fyra. Roligt när man får lite lön för mödan. Det är svårt att skriva någon lång och givande recension om en sån här film, så det får räcka så här. Om ni gillar b-stämning, blod och sekter kan det här vara någonting för er. Har ni svårt för halvdant skådespeleri, tunna karaktärer och en dum handling gör ni bäst i att hålla er på behörigt avstånd.

3/5

Filmer i projektet:


Ställning just nu:

Den är galet bra! Tyckte att ettan var rysligt tråkig och "typisk", men tvåan är en förbättring på alla plan. Blodig så in i helvete, äckligt spännande och stundtals riktigt rolig.