intvingad i denna värld

Varför fortsätter mänskligheten tvinga in barn i denna värld där man har en så stor risk för lidande? Biologisk drift, visst. Men att självmant forcera in ett barn som inte har någonting att säga till om i denna skit. Kompenserar det för åren vissa får utav lycka den totala misären som är livet för många? Att skaffa ett barn medvetet med risken att denne får sjukdomar, bli våldtagen,misshandlad, osv. osv. osv.

Rättfärdigar lyckan en människa KAN få uppleva temporärt allt det usla? Eller att föräldrarna får känna mer lycka för att de skapat "liv" tillsammans? Är lycka så underbar att det är värt risken?

Att jag inte upplevt lycka själv är väl uppenbart från texten, men hur sätter man det i proportioner? Lycka kontra lidande.

Alla kommer att få lida, det är bara en fråga om till vilken grad.

Att som föräldrar medveten skaffa barn är för mig oförståeligt. Egoism. Du ger inte barnet en chans att få leva, du ger denne en risk för hemskheter. För de med tur har människanen tendens att kunna förtränga hemska saker, man kommer inte riktigt ihåg HUR ont det gjorde att bryta benet. Men smärtan fanns där, att den glöms gör inte att det ej skett.(milt exempel såklart, men så folk kan relatera)

Tyvärr kan man inte rådfråga en spermie om den vill bli en människa, så man får ju ta sin egoistiska chans och hoppas att barnet blir lyckligt och friskt.

Dra åt helvete ni framtida, nutida, dåtida serotoninutsöndrande blinda föräldrar. Tänk.

Det har aldrig slagit dig att allt det vackra i livet är värt lidandet gånger 10?
Även lidandet är att leva, och hellre leva och lida än att dö, något som är verklighet för många?
För de flesta vill inte dö även om livet ibland är svårt. .

Livet är inte förjävligt för alla människor. Däremot behöver föräldrar vara säker på sitt val då ett barn är dyrt att underhålla. Något som gör mig förbannad är 16 åriga tjejer med en äldre kille som springer runt med en bebis som får agera ofrivillig modell på instagram hela tiden, speciellt då föräldrarna inte har stabil ekonomi. Det är lidande för mig.

Det har jag funderat över, ja. Varför tror du lidandet är värt det "vackra" med livet. För att du känner dig lycklig just nu och ser det med lyckliga linserna? Tvekar starkt på att modern till ett lemlästat barn tycker att det var värt att skaffa barnet, eller att ens ha levt sitt eget liv.

För att det vackra inte alltid varit vackert i mitt liv, först och främst (är långt över 30 och levt riktigt illa stundtals).
Ingen sorg kan ta bort att du iaf fick 1 chans att uppleva allt det så vackra runt omkring oss.
Livet är vad vill, varför tror du gatubarn i Lagos försätter kämpa framåt trotts att dom bor på en soptipp utan någon eller något i sitt liv?
Eller någon som gör 25 To life ändå inte tar livet av sig, för livet är vad man gör det till.
Stirra dig inte blind på sammhälls modellen av lycka, lycka finns inom dig och är vad du vill den att vara i mångt och mycket.
Ta chansen och njut av din enda stund i livet istället

Gatubarnen lider utav en medfödd biologisk självbevarelsedrift, de förstår inte konceptet utav att få den eviga vilan och slippa allt. Erbjuds man en knapp eller en avtryckare till en kalashnikov mot tinningen så väljer nog många den.

Men att en minoritet utav människor får leva för att bli lyckliga är ju mest...bisarrt. Det mest humana borde ju vara att alla liv avslutas, men det beslutet är ju inte till någon att ta. Utan vi får väl vänta på det inträffar via någon universal katastrof. Oturlig nog lär det ta ett tag för alla lidande.

Att försöka njuta av sin tillvaro och blunda för all misär klarar de flesta, man själv också i omgångar. Så länge man håller sig aktiv. Gäller alltså att utföra uppgifter så man får glädjeämnen i hjärnan och kan vandra runt med sina skygglappar och njuta av att himlen är blå för dagen.

Texten jag skrivit hade säkert varit annorlunda med bättre personliga omständigheter och mindre bira men ändrar inte hur verkligheten faktiskt är.

Tänk såhär, om en grottmänniska skulle vara överlycklig för lite bröd och mjölk så kan du också vara det.
Jag kom ihåg en gång när jag reste genom Asien och jag samtalde med en äldre man/gubbe i som bara levde på mat från andra, med amputerade ben samt helt missformade leder av slit och sjukdom.
Han var så överlycklig och tacksam för livet oavsett och såg alla dagar på jorden som en pånyttfödelse (i hans egna ord), det han oroad sig för vad varför inte bara människor kunde vara snällare mot varandra.
Det ligger mycket i detta för i fred och gemenskap finns inte lika mycket elände, men hur jobbigt det än må vara så är ändå 1 enda dag på jorden värt hur mycket som helst.
För många ligger hela världen framför sina fötter om man bara tar ett steg bakåt och ser saker för vad de verkligen är.

Nästan alla kan vända från undergång till överflöd, och från överflöd till undergång. Inget i livet är svart eller vitt för alltid om man bara väntar lite och inte grips av panik. Med det sagt är inte livet alltid lätt, och endel går under. Men de flesta väljer att finna lycka framför sorg.
Och därför skaffar de flesta barn, för de flesta tror på lycka framför sorg. Dels emotionellt och även rationellt då det logiskt är fler som vill leva än dö

Jag gillar att du kommit hit. Och då kanske du även kan förstå det här: 60% av världens befolkning skaffar fortfarande barn för att försörja sig själva.

Du är bortskämd som fan i Sverige. Det du skriver är näst intill förolämpande då vi bara är runt 10% i världen som åtnjuter dessa rättigheter.

När du förstår det, skriv igen. Jag läser gärna. Men det här är bara emo just nu.

Frågan är mest berättigad i länder där det råder krig - som Irak eller Syrien. Hur tänkte Aylans föräldrar när de satte honom till världen mitt under brinnande inbördeskrig, för att sedan dra ut honom på en gummiflotte över Medelhavet fast de hade asyl i Turkiet (pappan rattade = flyktingsmugglare: http://www.expressen.se/nyheter/alan...ifragasatta-1/ och gossen fick plikta med sitt liv, liksom hans femårige bror.

Svaret på din fråga är tre: egoism, egoism, egoism.

Sen finns det väl religiösa aspekter på det hela också. I länder där P-medel inte finns/är förbjudna är svaret så enkelt som att k*ken ska ha sitt.

Finns ingen vettig anledning förutom ren egoism till att man föder ungar till en totalt fallen värld där krig, terrorism och allehanda ondska regerar. Föräldrarna vill ha en pensionsförsäkring samt sällskap fram till pensionshemmet. I bättre länder råder väl någon slags idé om barn i tomtebo-idyll vilket förutsätter total amnesi ang sin egen djungelbarndom (allt är vackert i den nostalgiska backspegeln).

I Sverige har det funnits förmildrande omständigheter under 50-90-talet då samhället var rel tryggt, men det börjar likna mellanöstern här numera: bomber, granater, automatvapen på gator och torg; mord i joggingspår, innebränning av fd flickvänner och jag vet inte allt. Och detta är bara början, kära vänner. Satan är här . Mellanöstern flyttar hit och tar sina konflikter med sig, var så säkra.

Men svensken fortsätter trycka ut avkommor, med huvudet stoppat i sanden för att slippa se tidens tecken

Ps: vet flera svenska familjer som på allvar planerar att emigrera till icke multikultiländer pga ovan beskrivna förfall. De röstar dessutom inte extremhöger. Ds.