Citat:
Ursprungligen postat av
Xiperi
Detta! Vill egentligen inte rösta på SD, men för första gången i mitt liv är jag genuint rädd för utvecklingen i det land jag är född och uppväxt i. Svär på att rösta på SD så länge inget av de övriga partierna tar folks rädsla på allvar. Det enda som oroar mig är att de klättrar för långsamt i opinionsundersökningarna, och att det är tre långa år kvar till valet! Hur långt ner kan ett land sjunka på tre år?
Seriöst.
Menar du att du inte röstade SD i valet, men nu ändrat uppfattning.
Jag dömmer inte folk som vaknat sent. Men du tycks ju ha klart för dig att massinflödet av bosättare skadar Europa. Vad är det som inte fått dig att ryggen åt dirigenterna bakom utplåningen tidigare?
Har du tänkt att vårt samhälle trots allt är så starkt att vi kan kosta på oss en viss mängd självskada? Eller har du länge tyckt det varit ohållbart men sett SD som så dåliga att du varit rådlös?
Vore väldigt intressant att höra din resa. Hur mycket har du trott på medias verklighetsbeskrivning, när genomskådades den, vilka identitetsbekymmer brottades du med när insikten växte, vad höll emot, vad fick dig att slutligen byta sida och varför just det.
Du får ursäkta. Detta skriver jag inte föraktfullt. Men det LÅTER som om du varit en av alla de som innerst inne vetat hur idiotisk massinvandringen är, men bortsett från det eftersom sådana tankar skulle tvinga dig att inte längre vara "gooooooood".
Men nu så blir konsekverna så stora att du tvingas släppa självbilden.
Om så är fallet är det goda nyheter som också bekräftar många av resonemangen här inne. Nämligen att folk inte är dumma eller naiva i egentlig mening. De har precis samma förmåga att se verkligheten och dra slutsatser, och de känner redan till mycket av den fakta som "vi" tror att "vi" ska kunna väcka dem med.
Men flaskhalsen är bekvämligheten. Det är bekvämt att inte låta tankarna vandra iväg i den förbjudna riktningen. Vifta undan allt med "jaja, men nu handlar det om människor som lider, punkt". Så kan man gilla på facebook och fortsätta leva med självbilden av att vara en god och modig människa som råkat haft turen att födas i ett land i en tid där just den egna definition av god bara slumpmässigt råkat sammanfalla med regimens definition.
Det är trots allt inte särskilt behagligt att komma till insikten att man har åsikter som bekämpas av en hel medie- och statsapparat. Att inse att man faktiskt inte gillar folkutbytet är nog för mänga en lika skrämmande insikt som det var på 1800-talet att inse att man var bög. En insikt som många tämligen framgångsrikt sköt åt sidan.
Om det förhåller sig så (vilket jag tror) är detta en viktig lärdom för alla som vill väcka sina bröder och systrar. Det är obehaget av att omdefiniera sin egen person som stoppar, inte brist på fakta.
Med den lärdomen är det därför mer obehag vi måste önska dem. Inte av hämnd. Inte för att de ska få lida av sin egen dumhet. Men för att detta är det enda som kan väcka dem. En framtid i regimens Sverige måste te sig som obehagligare än att komma ut som en motståndare till regimen.
Detta förklarar också varför septemberöverenskommelsen slagit så fel för media. Den samornade kampanjen var tänkt att övertyga svenskarna om att de skulle ansluta sig till den nya stora folkrörelsen som välkomnande de miljoner som söker bo i Europa.
Men det folk egentligen hört mellan raderna är bara att det nu kommer ännu fler, fortare än någonsin, aggressivare än någonsin, det kommer pågå för alltid och det enda makten vill göra är att underlätta deras resa, huga!
Detta kan ha skrämt människor så till den grad att det plötsligt är värt obehaget att omdefiniera sin egen bekväma ignoranta godhet för möjligheten att stoppa detta.
på dig själv.
.