SvD/Sifo-undersökning visar att bilderna på Alan gjort svenskar mer flyktingvänliga

Drevet har gått för länge sedan, vilket innebär att det sitter fula gubbar och kärringar och spinner ihop en massa falsarier om svenskar och invandring. Och detta är också ett led i den utveckling som skett, att de invaderar landet i grupper som gör det omöjligt att stoppa en sådan omskärelse på svenska folket. Carolla är pigg på att gå motströms, och om hon tror att det skall hjälpa svenska folket att böja rygg ännu mer, då får hon tror det.
Så gå ut på stadens gator och slå upp ögon och öron. Det är mer lärorikt än att sitta hemma och spy djävligheter över utvecklingen.
Att höra och se hånleendet från tiggare då de halvskriker milionär milionär milionär när man passerar,det är faktiskt komiskt!

Sedan skratta över fattiga tiggare. Här har vi avhumaniseringens essens.

Vad finns det för eventuell lärdom eller för följd ur detta?

Jag har väldigt svårt att förstå din poäng.

Låt mig berätta hur empati fungerar: Man kan inte alltid värja sig. Nej, det kanske är irrationellt att sörja en pojkes död när tusentals människor dör varje dag, men det är inte så medkänsla fungerar. Ibland blir man luttrad, ibland når ett öde eller en historia hela vägen in.

Är det den här typen av flyktingfientlig propaganda som gör att folk kan sitta och bygga upp ett hat mot oskyldiga barn som flyr ett krig? Jag försöker förstå hur man kan sitta i Sverige och arbeta bort sin empati så till den grad att ingenting längre berör, att ingen längre förtjänar att tyckas synd om, att ingen längre är ärlig i sitt uppsåt.

Barnet skulle ha blivit flyttat, jaha, är det grund för att hela situationen går att avfärda som bluff och båg? Nu var ju informationen helt felt, men ändå:

Citat: "Update: A close up of the soles of both shoes has found they are different boys. "

Är det sådana här halmstrån man måste gripa efter för att slippa känna empati?

Jag vet inte varför jag bryr mig om att skriva i en sån här tråd längre, faktiskt. Det blir bara obehagligt hur avhumaniseringen och demoniseringen av flyktingar tilltar och når helt obegripliga proportioner.

Det verkar som om majoriteten i den här tråden tror att hela flyktingvågen är någon slags propagandamässig iscensättning, för att... tja, motarbeta Sd?

Varför kan man inte bara acceptera att folk vill fly från en galen diktator som bedriver inbördeskrig mot sin egen befolkning på ena sidan, plus en mordisk islamistisk sekt på andra sidan? Kan det ens bli jävligar än vad det är i Syrien just nu? Varför är det svårt att förstå att man söker sig in i europeiska länder med (relativt) fungerande ekonomier och flyktingmottagande istället för att sitta i enorma läger på turkiska sidan gränsen?

Är allt det här jobbigt därför att Sd upplevs förlora mark när flyktingar framställs som mänskliga och med genuina behov? Blir det lättare när man tänker sig dom som parasiterande lyxflyktingar som egentligen inte har det så dåligt i Syrien, men som bara vill jävlas med EU?

Blir det lättare när man kan avfärda alla som uttrycker sig empatiskt gentemot Alans (3-åringen) öde som hycklare (för att man inte samtidigt uttrycker stöd för jordens alla lidande barn, vilket brukar vara standardargumentet hos folk som föredrar att inte göra eller känna någonting alls)? Är alla hycklare utom Sd-anhängare, för ni håller inte vissas öden som mer tragiska än andras? Genom att skita i alla är man i alla fall konsekvent och rationell?

Blir det lättare när man avfärdar alla som sörjer för Alan som falska vänsterflum som bara är ute efter PK-poäng? Att ingen är ärlig utom SD-aren?

Låt mig berätta hur empati fungerar: Man kan inte alltid värja sig. Nej, det kanske är irrationellt att sörja en pojkes död när tusentals människor dör varje dag, men det är inte så medkänsla fungerar. Ibland blir man luttrad, ibland når ett öde eller en historia hela vägen in.

Jag bryr mig om partipolitik i det här läget. Jag tycker inte att V har en bättre integrationspolitik än dom flesta andra partier. Jag kan förstå att människor vill rösta på SD för att markera mot en till stor del dysfunktionell integrationspolitik.

Men jag vägrar sitta och anstränga mig för att hitta varje tänkbar vinkling på den nuvarande katastrofen som kan göra flyktingarna mindre mänskliga, mindre behövande, mindre lidande, bara för att det känns bättre för mig personligen. Och jag kan inte acceptera att så många flashbackskribenter vägrar tror att folk kan höja sig över ett småaktigt partipolitiskt gräl och faktiskt uppriktigt engagera sig i andra människors öden.

Han beskriver hur han blir avhumaniserad av tiggarna, sedd som ett bytesdjur. Och du anklagar honom för att avhumanisera?

Varje gång jag går förbi en tiggare förstår jag att det faktiskt ligger något i begreppet "rasifierad". Jag blir rasifierad varje gång.

Ja, det är väl som det gamla uttycket; en död är en tragedi, en miljon döda är statistik.

.
Jag tror att svenskarna snart kräks av att asylsökande visas på TV dagarna i ända.