Citat:
Jag har läst, begrundat, förundrats och är förskräckt.
Den ena sidan talar om motståndarnas hat, sjunger oreserverat flyktingens och mångkulturens lovsång, pratar om gigantiska värden samt antyder att de som inte är med är mot och rasister. Om bloggaren Julia Ceasar drar Expressen upp en kvartssekelgammal oral galvanism för att misskreditera. Var det inte i samma media vi nyss kunde läsa att vi ska komma ihåg SD:s nazistiska förflutna (har vi läst att vi inte ska glömma vänsterns omfattande illdåd)?
Den andra sidan talar om vänstervåld, om åsiktskorridorer, om flyktingar som onda och underbegåvade, om politiker som anges som Monamuslim och om alla journalister som korrupta.
Lagom är sällan hemma, sades det, i det gamla landet. det land som nyss var.
I det nya landet är polariseringen total och oresonlig. Julia mot Annika; Annika mot Julia! Det ljusa är kritvitt - det mörka kolsvart. Inget är lagom. Makt och media deltar på ena sidan och synes många gånger se invånarna i landet som mindre begåvade motståndare. Annika anklagar i debatten Julia för att hon inte framträder med sitt riktiga namn. Jag har hört det förut, man ska skriva vem man är annars kan man inte debattera. Annika som har hela landets media på sin sida i slagfältet mot en motståndare med oral galvanism som man vill misskreditera och skjuta ned. Julia som har andra åsikter - ömsom vin och ömsom vatten. Hon kanske följs av många på sin site Snaphanen, men ska hon skjutas för det och ska ett 25-årigt förflutet användas som argument - av en av landets största tidningar med ansvariga utgivare och med ett i jämförelse välfyllt kassaskåp!
Ingen vill ens försöka förstå att landets invånare är skeptiska till en snabb pågående total förändring utan att man vet vart det slutar. Det är svårt att sjunga med i en halleluja-kör som till och med ser analys, reflektion och måttfullhet som rasism.
Den ena sidan talar om motståndarnas hat, sjunger oreserverat flyktingens och mångkulturens lovsång, pratar om gigantiska värden samt antyder att de som inte är med är mot och rasister. Om bloggaren Julia Ceasar drar Expressen upp en kvartssekelgammal oral galvanism för att misskreditera. Var det inte i samma media vi nyss kunde läsa att vi ska komma ihåg SD:s nazistiska förflutna (har vi läst att vi inte ska glömma vänsterns omfattande illdåd)?
Den andra sidan talar om vänstervåld, om åsiktskorridorer, om flyktingar som onda och underbegåvade, om politiker som anges som Monamuslim och om alla journalister som korrupta.
Lagom är sällan hemma, sades det, i det gamla landet. det land som nyss var.
I det nya landet är polariseringen total och oresonlig. Julia mot Annika; Annika mot Julia! Det ljusa är kritvitt - det mörka kolsvart. Inget är lagom. Makt och media deltar på ena sidan och synes många gånger se invånarna i landet som mindre begåvade motståndare. Annika anklagar i debatten Julia för att hon inte framträder med sitt riktiga namn. Jag har hört det förut, man ska skriva vem man är annars kan man inte debattera. Annika som har hela landets media på sin sida i slagfältet mot en motståndare med oral galvanism som man vill misskreditera och skjuta ned. Julia som har andra åsikter - ömsom vin och ömsom vatten. Hon kanske följs av många på sin site Snaphanen, men ska hon skjutas för det och ska ett 25-årigt förflutet användas som argument - av en av landets största tidningar med ansvariga utgivare och med ett i jämförelse välfyllt kassaskåp!
Ingen vill ens försöka förstå att landets invånare är skeptiska till en snabb pågående total förändring utan att man vet vart det slutar. Det är svårt att sjunga med i en halleluja-kör som till och med ser analys, reflektion och måttfullhet som rasism.
Tveklöst absolut bästa inlägget i tråden. Personligen gillar jag varken Hamrud, Jöberger eller Wolodarski. Konsten att bara föra fram och bemöta de argument som stödjer den egna tesen genomsyrar hela debattklimatet. Polariseringen är total och liknar mest ett smutsigt skyttegravskrig där inte ens erkända journalister klarar att vara nyanserade och lyfta debatten. Till och med våra politiker är indragna och kapten Löfven styr inte längre skeppet. Besättningen undrar vart skeppet är på väg men kompassen har för länge sedan kastats över bord.
