Den stora filmprojekts-tråden (för filmtittaren)

Ja den la jag faktiskt i min "att se väldigt snart lista" så fort jag hade läst din recension.

Film #29 - Grupp A - The Power of Kangwon Province
Originaltitel: Kangwon-do ui him
Regi: Hong Sang-soo
Årtal: 1998

En film uppdelad i två delar, den första delen handlar om kvinnan Ji-sook som precis har skiljt sig och åker därför iväg från stressen i Seoul till idyllen i Kangwon för att koppla av med sina två väninnor. Den andra delen handlar om hennes ex man, som av en slump också drar iväg till Kangwon med sin bästa vän.

Likt Hong's "Virgin Stripped bare..." som jag älskade, lyckas Hong koppla ihop två historier på ett finurligt sätt. Denna filmen innehåller också ett fantastiskt foto som känns riktigt fräscht och inte alls tidstypiskt ur ett positivt perspektiv. Regin är också den helt klanderfri och jag borde gilla detta mer än vad jag gör. Men med sådana här "diskbänkare" så måste den antingen ha bra karaktärer (som Ozu's Early Summer) eller klockren dialog (Hou Hsiao-hsiens Café Lumière) för att funka, detta saknar The Power of Kangwon Province och där faller den också hårt. Det finns många klockrena och roliga scener, men de är få och mellan dem så kan jag inte låta bli att bli uttråkad. Det gamla parets öden är inte alls intressanta och jag faller aldrig pladask för någon av dem, de känns träiga och osympatiska. The Power of Kangwon Province lyckades inte alls trollbinda mig som den fantastiska Virgin stripped bare by her Bachelors som släpptes två år efteråt gjorde, där han nästan nådde perfektion. Jag kan tyvärr inte låta bli att bli redigt besviken, denna filmen gav mig inte i närheten av vad jag önskade, trots sin potential. Med det sagt, så styrker filmen vilken skicklig filmskapare Hong är. Men ibland räcker inte det.

Betyg: 2/5 | 6/15

Tabeller just nu!

Sedda filmer i projektet


Observera att jag skall se två filmer av vardera regissör innan detta gruppspelet är över!

Har du bestämt vilken ytterligare film du ska se av Kiarostami? Han har åtminstone fem filmer som enligt mig är bättre än Smak av körsbär (även om jag avgudar Ershadi).

Kiarostami har tyvärr åkt ur och det blir inga mer filmer från honom i detta projektet Men vilka är dina favoriter? Så skall jag försöka se det vid sidan av.

Close-up är hans mest hyllade, men jag tycker Certified copy och The wind will carry us är bättre. Ska du bara se en hade jag rekommenderat den sistnämnda, då Certified copy inte verkar landa rätt hos alla.

Även Through the olive trees och Like someone in love är mycket bra.

Film #30 - Grupp B - A Simple Life
Originaltitel: Tao jie
Regi: Ann Hui
Årtal: 2011

Handling: Tao har jobbat för familjen Leung i över 60 år. Nu är Roger den enda som är kvar och allt förflyter som vanligt tills Ah Tao får en stroke. Roger börjar ta hand om sin före detta hemhjälp och vänskapen kvarstår trots att rollerna byts.

Domarens omdöme

Ann Hui gör det igen! Denna är dock inte alls lika dyster så som Night and Fog som var en riktigt hemsk och jobbig berättelse. Här spelar hellre Ann Hui på det hjärtvärmande och mysiga biten av livet, trots att den är något sorglig så slutar den dock aldrig att vara så där härligt sockersöt och god. Vilken karamell! Samspelet mellan Deannie Yip (som spelar Tao) och Andy Lau (Roger) känns så himla verkligt och välgjort, det är äkta och trots det goda hjärtat som Andy Lau's karaktär har så har han ändå andra förpliktelser som Ann Hui ej glömmer bort att visa fram (som det lätt hänt blir i liknande filmer). Detta ger filmen ett helt annat djup och gör den såpass bra som den verkligen är. Fotot eller regin finns det heller inget att klaga på, det är stabilt men inget utmärkande.

Sedan erbjuder A Simple Life massvis av roliga cameos där scenen när Sammo Hung, Andy Lau och Tsui Hark käkar middag ihop sticker ut mest och gav mig ett ordentligt smil. Riktigt roligt att se dessa integrera ihop 2011! Sedan måste jag lyfta av hatten för Deannie Yip, vilken kvinna! Hon gör sin roll galant och värmen från hennes personlighet och karaktär värmer även mitt hjärta, så skall en rollprestation vara, det behövs inte mer än den här känslan för att jag skall tappa andan.

Detta var ett glädjepiller som alla verkligen borde unna sig och tack vare Ann Huis fantastiska fingertoppkänsla så blir det aldrig för mycket av det hela, den håller sig perfekt hela vägen och blir aldrig för söt eller för sentimental. Det är äkta helt enkelt, Ann Hui försöker inte, hon gör och hon gör det jävligt bra! Jag ser verkligen framemot att se mer av hennes bibliotek, hon är en otroligt intressant regissör och jag är väldigt glad att hon får vara med i denna tävlingen.

Betyg: 4/5 | 12-/15

Tabeller just nu!


Sedda filmer i projektet:

Var sugen att påbörja ett Ann Hui-projekt för några år sedan, men det blev aldrig av. Spana in Boat People.

Kul att du nämnde den! Det är faktiskt den som jag har som tanke att bli nästa film från henne

Tackar ändå för tipset, samt för de av Kiarostami.

Brutus Asiatiska Regissörmästerskap 2015!

Film #31 - Grupp C - Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv
Originaltitel: Loong Boonmee raleuk chat
Regi: Apichatpong Weerasethakul
Årtal: 2010
iMDb

Handling: Boonme lider av ett allvarligt njurfel och har valt att tillbringa sina sista dagar på landsbygden med nära och kära. Förvånansvärt nog börjar hans avlidna frus spöke dyka upp för att ta hand om honom. Även hans son återvänder hem i omänsklig form. Med detta börjar han sedan tänka tillbaka på vad han gjort för att förtjäna detta i sitt nuvarande liv.

Domarens omdöme

Farbror Bonmee är bland de märkligaste filmerna jag har upplevt. Den är mystisk, skön, trippig och underlig och under sina absolut bästa scener är det lite som en blandning av Lynch och Kim Ki-duk toppat med en klassisk thailändsk röd curry. Men under sina sämsta stunder så är det tråkigt och intetsägande samt att en misslyckad epilog förstör helheten.

Filmens första 30 minuter är helt briljanta, framförallt middagen med hans avlidna hustru och tillbakavändande son, sonen är dock tillbaka i lite av en annan form än vad han var när han lämnade Bonmee & co. Det är lika absurt som det är lustigt samtidigt som Apichatpong lyckas få till en skrämmande känsla med de så kallade spökaporna och under denna tiden när Apichatpong väljer att låta kamerorna vara kvar lite för länge på samma objekt så tillför det faktiskt väldigt mycket till den mystiska och hemska känslan som finns både här och i hans tidigare Tropical Malady.

Efter 80 minuter så är jag säker på att Weerasethakul skall överraska mig med ett högt betyg igen, men då så faller filmen och det gör den ganska rejält. För de sista 25 minuterna - epilogen - är ett totalt haveri och misslyckande. Det skruvade som höll filmen över ytan försvinner och kvar ligger en tråkig och ljummen efterhistoria som varken är tilltalande eller utmanande som Weerasethakul hade skapat så bra i de första delarna av filmen, och dessutom så i Tropical Malady.

Även fast Tropical Malady också den var ganska ojämn så är den ändå mer utmanande och givande än Farbro Bonmee totalt sett. Men efter två filmer sedda så vill jag defintivt säga att Weerasethakul har lite svårt att hålla sitt material i ett bra berättande under en längre tid. Det blir lite för ojämnt och när jag sitter och väntar på att epilogen skall vara färdig, ja då sjunker betyget direkt. Men trots detta så fanns det mycket fantastiskt och jag kan varmt rekommendera filmen till er som är intresserade av "world cinema". Är man inte det däremot så bör man säkerligen hålla sig undan filmen så gott det går.

Betyg: 3/5 | 8+/15

Sedda filmer i projektet


Tabeller just nu!

Projekt Kieślowski


La double vie de Véronique (Veronikas dubbelliv) (1991)

Kieślowskis första utländska produktion och även hans stora genombrott internationellt. Filmen handlar om två dubbelgångare (spelade av Irène Jacob) som utan att känna varandra har ett speciellt band sinsemellan.

Weronika är en polsk körsångerska som reser till Kraków för att besöka sin moster. Av en slump får hon visa upp sina färdigheter för en dirigent efter att ha besökt en körrepetition med en vän. Weronika blir utsedd till en av de ledande sångerskorna och får uppträda med en orkester. Men mitt i konserten kollapsar hon och dör.

I Frankrike har en musiklärarinna vid namn Véronique just haft sex med en f. d. pojkvän när hon plötsligt känner en stark sorg, som om att någon närstående har försvunnit ur hennes liv. Det visar sig att det inte bara är musiken som de två har gemensamt.


För mig är det som står ut mest Zbigniew Preisners musikaliska arbete. Då jag också är svag för körsång blir det en fantastisk upplevelse tillsammans med Slawomir Idziaks foto. Detta är färgrikt och mycket vackert. En av mina favoritscener någonsin när det gäller fotot är när Véroniques förälskelse Alexandre (Philippe Volter) reflekter solljus in till hennes rum. Arbetet med kameran är också väl utfört, speciellt åkningen i slutskedet.

Irène Jacob är suverän i huvudrollen och övertygar speciellt känslomässigt. Filmen kan nästan betraktas mer som ett konstverk. Det är vackert och bjuder in tittaren till flera gissningar om dess element och teman. Allt som allt en suverän film/verk.

5/5



Kieślowskis verk

Personel (Personalen) (1975) --- 3/5
Blizna (Ärret) (1976) --- 4/5
Amator (Amatören) (1979) --- 4/5
Spokój (Lugnet) (1980) --- 2/5
Krótki dzien pracy (En kort arbetsdag) (1981) --- 3/5
Bez konca (Det nakna ansiktet) (1985) --- 5/5
Przypadek (Ödets nyck) (1987) --- 5/5
Krótki film o zabijaniu (En liten film om konsten att döda) (1988) --- 4/5
Krótki film o milosci (En liten film om kärlek) (1988) --- 5/5
La double vie de Véronique (Veronikas dubbelliv) (1991) --- 5/5
Trois Couleurs: Bleu (Frihet - Den blå filmen) (1993)
Trois Couleurs: Blanc (Den vita filmen) (1994)
Trois Couleurs: Rouge (Den röda filmen) (1994)

Filmprojekt 3: Stumfilmer
#14 Intolerance: Love's Struggle Throughout the Ages (1916) av D.W. Griffith

Imdb

Genom fyra olika berättelser så får vi se det gemensamma temat intolerans ta sig i uttryck under olika historiska skeenden. Dessa är det babyloniska riket, Jesu tid, Karl IX i Frankrike och en modern tidsskildring från tidigt 1900-tal. I dessa fyra olika berättelser (tre egentligen, då Jesuskildringen är väldigt knapp och får lite speltid jämfört med de övriga berättelserna) får vi följa några karaktärer som blir utsatta för intolerans. Griffiths poäng, att det går igen som ett pendelslag genom historien, är övertygande.

En väldigt storslagen film. Väldigt påkostat, framförallt de babyloniska skildringarna med alla byggnader, statyer, kostymer och levande djur som Griffith visar upp för oss. Detta är kanske den största och minnesvärda berättelsen i filmen, tillsammans med den moderna berättelsen. Det blir för mycket att skriva om och för krångligt att behöva återge handlingen i alla de olika berättelserna, utan vi kan kort och gott säga att det är främst våra kvinnliga karaktärer i filmen som är de som råkar illa ut när intoleransen går hårt fram i samhället. Det är ett väldigt gripande och allmänmänskligt tema som Griffith använder här. Men det är svårt att inte börja tänka på det faktum att filmen kanske mest bara är en politisk pudel, en slags PK-film han gjorde som kompensation för den rasistiska Birth of a Nation (1915) som han inte kunde förutse eller förstå varför den skapade sådana rubriker och rabalder som den gjorde. Då gjorde han denna film, en lovsång till det kristna budskapet att älska din nästa och ”den som är utan synd ska kasta den första stenen” etc. som plåster på såren. Det förtar litegrann av filmupplevelsen när han lägger stor vikt vid själva ordet intolerance som återkommer då och då i filmen.

Vad kan man klaga på, annat än de politiska motiven bakom filmens tillblivelse? Tja, egentligen inget. Tekniskt sett är filmen väldigt bra gjord. Fotot och klippningen är bra utfört, i alla fall om man ser till den tid den gjordes så är den helt fullt sevärd. Framförallt om man tar in alla de fantastiska scenerier och den storslagna scenografin med Babylon. Det enda jag kan klaga på är väl längden, nästan tre timmar lång, och att man kanske hade kunnat skippa åtminstone en av berättelserna, den om Karl IX.

Skådespeleriet riskerar också att bli melodramatiskt och kan uppfattas som överspel. Det är väl någonting man får vänja sig vid när det gäller stumfilm, även om jag hade svårt för det teatraliska skådespeleriet i Gösta Berling saga. Här störde det mig inte så mycket, bara litegrann.

Nu blev det också så att jag drabbades av tristess och började snegla mot laptopen då och då för att snabbt nätsurfa litegrann när det i mitt tycke inte hände någonting i filmen. Detta är väl i stort sett mitt fel som inte kan orka hålla koncentrationen tillräckligt länge. Men faktum är att den blir lite tråkig då och då. Kanske att det blir lite extra krävande med stumfilm då man inte får dialog under blir understimulerad. Man har bara det visuella att ta till sig. Räcker inte det så kanske man snabbt blir uttråkad. En teori jag

Men det är faktiskt en okej film. Den är rentutav storslagen och mäktig, men lite väl lång och med ett budskap som känns krystat om man har i åtanke filmskaparens tidigare historia. Tekniskt briljant och gripande scener, men jag kunde inte ta till mig allting då jag emellanåt blev ointresserad och hade svårt att hänga med. Babylonscenerna enkom är dock nog för ett högt betyg. Det landar till slut på en stabil trea.

Betyg: 3/5



Filmer i projektet:

Var ett tag sen jag uppdaterade här. 1 ½ månad sen sist. Kanske inte var så smart att spara två långkörare av Griffith mot slutet.

Jaja, snart är projektet slut i alla fall. Dags för den avslutande och hittills längsta filmen, The Birth of a Nation, hela hundra år gammal är den (1915) och får bli den femtonde och sista filmen för det här projektet. Ska se om jag hinner skriva recension och statistiksammanfattning senare ikväll.

Filmprojekt 3: Stumfilmer
#15 The Birth of a Nation (1915) av D.W. Griffith

Imdb

Vi får se en historisk överblick över hur sydstaterna förändrades av det amerikanska inbördeskriget. Vi får ta del av det dagliga livet för två familjer, Cameron och Stoneman, hur de levde före, under och efter kriget, och hur deras öden kom att påverkas av avskaffandet av slaveriet i allra högsta grad.

Ja, då har man sett denna hundraåring till film. På ett sätt känns det väldigt speciellt. Film som konstform är inte så mycket mer än kanske 110-120 år gammal och är alltså då jämfört med litteratur och musik ganska ung. (Vet inte riktigt när man kan säga att filmen föddes men antar att det är omkring sekelskiftet 1800/1900). Intressant att se hur vi på hundra år gått från svart-vit stumfilm till dagens 3D CGI 4K IMAX HD etc. biofilmer. Från rent krassa bildförhållanden har vi nu gått till bland det mest högupplösta som går att se. Men själva grundkärnan, en berättelse om mänsklig strävan och mänskliga känslor, är fortfarande det som utmärker själva konstformen än idag.

The Birth of a Nation är ju känd som KKK-filmen, fast ärligt talat trodde jag att den skulle vara mer rasistisk än vad den var. Första halvan var i mitt tycke en ganska sanningsenligt skildring av hur inbördeskriget fortlöpte, med nordstaternas seger över sydstaterna och lönnmordet på Abraham Lincoln blev ett definitivt avslut på första akten. I den andra akten är det dock betydligt mer rasistiskt färgat. De svarta invånarna blir efter sin frigörelse maktgiriga och tar för sig i samhället. I Griffiths film skildrar han Ku Klux Klan som en slags räddare i nöden när den vita befolkningen blir fullkomligt överkörd av den svarta massan.

Så det är en rasistisk film, vilket gör att den automatisk förtjänar ett lågt betyg för sin ruttna människo- och samhällssyn. Men om man bortser ett ögonblick det rasistiska innehållet och försöker se filmen ur ett dels hantverkstekniskt perspektiv och berättarmässigt perspektiv så är Griffiths Birth of a Nation faktiskt en skaplig film. Jag skulle inte vilja säga att den är lika enastående som Intolerance, med dess minnesvärda miljöer och scenografi, men här underlättar det faktiskt att vi får följa en enskild linjär handling och inte flera olika som förut. Det är lättare att behålla fokus och koncentrationen, även om den är en halvtimme längre och jag fick ta en sovpaus mellan de två akterna. Kameraarbetet med fotot och klippningen är okej. Kanske inte lika bra som i hans andra film men samtidigt ställde den här filmen måhända högre krav med krigsscenerna och alla som red på hästar. Svårt att säga, men den var inte lika bildskön som Intolerance. Bildkvalitémässigt var den också sämre än den andra filmen. Mycket mer skräp och skit och lite skakig bild här. Inte bra. En till skillnad är att där Intolerance körde hårt med ett allmänmänskligt budskap så har den här filmen en betydligt mer nationalistisk ambition. Detta är ju ett försök att berätta USAs historia, dess födelse som nation. Tyvärr är den ju som jag nämnt rasistisk färgad vilket gör att man har svårt att dela filmens (och Griffiths?) synpunkt.

Skådespeleriet var väl okej. Inte så mycket melodrama eller överspel. Eller så fanns det där men jag har då blivit för avtrubbad genom projektets gång för att störa mig på det. Det som däremot kändes riktigt falskt var när man såg ganska tydligt att det var vita skådespelare som hade sminkat sig svarta för att gestalta svarta karaktärer. Verkligen? Det gick inte att få tag på tillräckligt bra svarta skådespelare? Ett minus i filmen.

Kan jag rekommendera folk att se den här filmen? Nja, som en kommentar på Filmtipset sa det ganska bra. Det här den typ av film "… man ser bara för att kunna säga att man sett den”. Dryga tre timmar som man kunde ha spenderat bättre. Lite tråkigt avslut på projektet men jag har själv valt att gå ut med denna just för att det blir den femtonde filmen med hundraårsjubileum då den kom ut 1915 fram till iår 2015.

Betyg: 2/5


Filmer i projektet:


På ArcticMonkeys inrådan har alla recensionerna till filmerna länkats i listan för att underlätta navigering.

Sammanfattning kommer strax...