Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

Tyngd av förkylning med feberfrossa har jag inte orkat leta upp mina anteckningar i ämnet men fann vid snabb koll min nära tillfället, nedtecknade namn och originaladress till den person denna text beskriver. Har skrivit det för 25-29 år sedan utifrån det visitkort jag är säker på att jag har kvar någonstans.

Mitt vittnesmål ringde jag in till polisens tipstelefon ungefär 3-5 dagar efter mordet har jag för mig. Kände mig då ganska löjlig och osäker och antog då att sådana här tips i händelsens periferi bara skulle störa jakten som jag trodde skulle vara slut inom kort.

Berättelsen:
Julafton 1985 befinner jag och min barndomskompis oss i Paris under en tågluffning över julhelgen. Det är nu två månader kvar till Palmemordet och jag arbetas som stammanställd officér på lägre nivå. Trotts min unga ålder hade jag redan stor erfarenhet av egna resor i europa, krigets Afghanistan och Sovjetunionen. En tidigare dröm om journalistyrket hade övergivits av en framtid inom Försvaret och jag var (liksom än idag?) klart militärt överintresserad alltsedan tonåren inom hemvärnet. Mitt huvudintresse var vår motståndare Sovjetunionen och jag behärskade alla "killing areas" på samtliga dess bepansrade fordon.

Eftersom jag tidigare varit i Paris var ett av huvudmålen för mig ett besök på en pub vid Avenue Wagram. Sedan flertalet år hade jag ett ex. av den amerikanska tidningen "Soldier of Fortune", en riktig skittidning som förhärligade legosoldaters dödande av "kommunister" i diverse exotiska länder. Olämplig/Borde förbjudas men samtidigt spännande. Betänk att det var före internets tid.

Puben skulle enligt artickeln ägas av "Mad" Mike Hoare mfl. Denne hade tidigare arrangerat ett statskuppsförsök på Seyschellerna och skulle tydligen vara en "legend" bland "Remember Rhodesia"-gänget, dvs. legoknektar. Han skulle också utgjort förebilden för filmen "De vilda gässen".

Hursomhelst stegade vi in på adressen under förmiddagens rektur och slog oss ner vid ett bordsfönster på den då mörkt möblerade pubben/lunchstället/cafét som jag ej minns gatuadressen på men som låg kanske 200 m ifrån Triumfbågen och på Av. Wagram. Skulle kunna varit här eller längre norrut på samma sida gatan https://www.google.se/maps/@48.875311,2.296091,3a,75y,308.91h,86.05t/data=!3m4!1e1!3m2!1sy6eCBBZxbZ4K1uCSXFO4UA!2e0
Det hela började lite spännande med att vi hittar ett skotthål i glasfönstret i bordshöjd. Såg ut som diameter 7-8 mm och var oreparerat. Om man låtit det sitta kvar för att "höja stämningsvärdet" på pubben eller inte haft råd att byta ruta, visste vi ej men beslöt oss för att det senare nog var troligast. Skotthål i glasrutor hade jag sett flertalet av tidigare.

Då man skulle ha julaftonsfirande på puben på kvällen, serverades ingen mat, så vi valde att återkomma då. Kanske skulle man då få syn på någon av de där filurerna?

På julaftonskvällen är vi tillbaka och trängs vid bardisken. En stor ngt överviktig man i 40-årsåldern? tittar på oss och frågar efter en stund om vi är svenskar. Efter ngn. timmas samvaro i trängseln har han förstått att jag var officer vilket verkade imponera på honom. Själv är han svensk och jobbar i Paris där han också bor. Han är berusad och plötsligt släpper han ur sig något som får åtminstone mina öron att spetsa till sig. Han börjar att orera om Palme vilket inte imponerar på oss fd. arbetarungar (men det säger vi så klart inte). Efter en lång stunds prat om hur mycket Palme har skadat landet och officerskåren, så säger han att Palme skall skjutas. Själv ingår han i en grupp av reservofficerare och poliser som anser sig fått nog. Vi/jag? erbjuds vara med om intresse finnes men här backar vi försiktigt ur den diskussionen. Jag frågar om var det här är lokaliserat men får bara något mumlande om "Jämtland" och "Stockholm"som svar.

Nu är han ordentligt på lyran och fortsätter påstå att han är delägare i den här baren. Jag har inte tidigare under kvällen nämnt Mike Hoare mm. men vi tror inte riktigt på honom. För att bevisa detta tar han oss med upp till andra våningen som är stängd för alla utom VIP-gäster.
Däruppe finns det också en mindre bardisk med runda barstolar. Trotts att det är fullt av folk lyckas han göra plats för oss och knäpper med fingrarna så mer öl bärs fram. Efter att hört lite mer skryt om att det normalt kostar 100 frang att få barstolsplats så inser vi nu att han i vart fall har mycket att säga till om.

Fyllan tilltar och nu får han för sig att han "skall fixa modeller" åt oss. Vi har ju själva sällskap hemma som vi är lyckliga i så vi tackar för omtanken men avböjer så mjukt vi kan.
Därefter hämtar han sin kavaj och skall ut på modelljakt med oss. Han vinglar ut och hejdar en taxi men när vi passerat nästa rödljus 100m bort, har han redan somnat och är omöjlig att väcka.

Vi tar 200 frang ur hans plånbok och ger till taxichaffisen som lovar köra hem honom till familjen i hemmet utanför city. Kvar har jag endast visitkortet han gett mig.

Jag ringer alltså in det här något förkortat efter mordhelgen. En polis som stönande verkar tänka "ännu en idiot", tar motvilligt emot berättelsen.

En tid (veckor?) senare ringer en utredare för att få det hela bekräftat och detta verkar göras högst pliktskyldigt. Jag tror jag också blev uppring en gång under åren efteråt med lite större intresse. Kanske det var då krav på att utreda polisspåret höjdes av Feldt?

För ett par år sedan läste jag en artikel med känd privatspanare som upphovsman. Ringde och mailade (på mailkonto jag ej har kvar idag) berättelsen men anger då troligen fel namn på den person berättelsen handlar om. Då vi på var sitt håll gräver vidare leder detta ingenvart utom att förtroendet för mig som vittne fått sig en törn i sidan.

Jag träffar barndomsvännen på ett kalas och får det namn han minns och senare har jag också funnit visitkortet någonstans här bland alla papper om riksbunkrar mm. Får fortsätta leta men vet nu att namnet är rätt. Jag ringde för något år sedan till polisen och fick det bekräftat. Man hade också haft "andra" som hade tittat på det här men inget hade tyvärr lett någonstans. Den här polismannen var den första som överhuvudtaget tagit emot mig förutsättningslöst. All heder åt honom.

En uppgooglad tidningsartikel bekräfta personens identitet och det företag denne jobbade på i Paris och denne är idag avliden.

Det var allt jag hade i det här och det känns skönt att ändå få delgett det. Jag och barndomsvännen är helt olika personligheter och han har inte bedömt detta värt att att ringa in. Som jag uppfattade pubbesöket var det min officersanställning som lockade och delar av samtalet kan ju uppfattats av mig men inte vännen i det höga sorlet på puben.

Bönar och ber inte om att bli trodd men för mig är detta en verklighet som passar väl in i bilden.

Det var allt.