Citat:
Ursprungligen postat av
Okynne
Nej, hon har hörts massor av gånger. (Det fick vi veta genom Borgströms räkning.) Det är en möjlig källa till att fallet uppfattas annorlunda för intresserade utomstående som är så inlästa på det där första förhöret jämfört med de som arbetar med det.
Fram tills dess MN (påstår sig ha) anhållit JA den 27 september hölls tre förhör med SW.
Det andra förhöret hölls först nästan 2 veckor efter det första 1½ förhöret och utan att några andra hörts emellan som berör SW (mer än AA).
Då har det har alltså gått 2 veckor utan att något hänt, hade det varit NYPD's Special Victim Unit så hade alla de nio förhören med vittnen hållit de första dagarna. I Spanien vid våldtäktsfallet jag skrivit om höll man 27 vittnesförhör de närmaste två och en halv dagarna efter (den falska) våldtäktsanmälan.
När MN höll tredje förhöret med SW hade hon dessförinnan hört ett stödvittne till SW, inga andra. Vitsen med att kritiskt granska en våldtäktsanmälan är inte att kolla om stödvittnena stöder den utan att stämma av hur den överensstämmer med vad den misstänkte säger. SWs stödvittnen bygger dessutom till 100% på vad SW själv sagt till dem. Den misstänkte är fortfarande efter 5 år inte hörd i SW-delen.
Men detta är i linje med den strategi man utvecklat på MNs Utvecklingscentrum för sexualbrott. Ideérna är direkt snodda från den Spanska Inkvisitionen. Svaga bevis kompenseras med kännbar isolering på Kronoberg (tortyr enlig FN) för att få den misstänkte mer 'medgörlig' (grönsak) så att han börjar förstår att han måste gjort något 'fel' (ånger) och att han sen ser lite sliten och skyldig ut vid rättegången. Media fullbordar sen jobbet (även om han inte döms).
Lite skillnad mot hur polisen vid NYPD's Special Victim Unit uppfattar sitt jobb:
Alla anmälningar tas på allvar men det sista en polis vill är att stämpla någon som våldtäktsman för att sen upptäcka att han inte är det, för den stämpeln försvinner aldrig.