Kan bara inte förmå mig själv att jobba (på jobbet). Vad är det för fel på mig?

Då jag själv har varit chef, och är klarsynt för övrigt, så "ser jag igenom" den moderna "Corporate-jargongen". Jag respekterar min chef, och andra kollegor, inom ramen för deras yrkesutövning, men kan inte ta allt för allvarligt på varken "klappar på huvudet" eller "utvecklingsmöjligheter". Dock så upplever jag för det mesta att min nuvarande chef är uppmuntrande, och så rättvis som han förmår att vara.

Visst, jag är inte helt opåverkad, och i en perfekt värld så hade jag fått rättvis kritik, d v s beröm där jag verkligen förtjänar, och dito reprimander. Men det fungerar mycket sällan så i den moderna "Corporate-världen". Det händer ofta att jag får beröm, när jag genom tur överträffar budgetar, eller att jag får kritik, när jag inte lyckas nå en budget som är helt orimligt satt från början, eller när det uteslutande beror på att arbetsverktyg och andra delar av företaget inte fungerar. Min bild är att det ofrånkomligen är så, att beröm (och i viss mån befordringar) delas ut till dem som är bäst på att framhäva sig själva internt.

Jag tenderar att värdera mina egna prestationer, och jobbar ofta mot fasta mål och budgetar etc., vilket minskar betydelsen av nämnda faktorer. Men en bidragande orsak kan säkert vara, att jag ibland känner mig nedvärderad av vissa kollegor. Jag försöker dock alltid ta fasta på sådant som de har fog för, och använda som inspiration för att förbättras. Samt att försöka bortse ifrån sådant, som jag tror kommer mer ifrån avundsjuka och taktiskt spel (att de försöker underminera kollegor som de ser som möjliga hot för deras egna fortsatta karriärambitioner eller anspråk på eget beröm).

Det du nämner kan nog vara en bidragande faktor till mina känslor av meningslöshet i denna anställning, men framför allt så handlar det nog om att jag tycker att jag förspiller min talang, då jag har erfarenhet av att jag är bättre lämpad för "större" uppgifter.

Inget som jag är medveten om, som har påpekats av andra, eller som har synts i några tester.

Skapade tråden bland annat för att få tips om jag eventuellt kan lida av något mer allmänt psykiskt funktionshinder, än att bara ha lite dåliga vanor och fel jobb. Har du själv något uppslag?

Jag tror ni kan sluta försöka härleda orsaken till TS före detta Cannabisbruk. Isåfall skulle väl hans problem sträckt sig utan för jobbets ramar? Han säger ju att han inte har motivationssvårigheter i sina fritidsintressen. Cannabis kan väl knappast vara så selektivt att det bara degraderar förmågan att prestera i tjänst, men inte annars??

Utmattningssymptom:
http://stress.se/test-lider-du-av-utmattningssyndrom/

ADHD
http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Adhd/

Asperger syndrom
http://www.lul.se/sv/Kampanjwebbar/Infoteket/Funktionsnedsattningar/Neurospykiatriska-funktionsnedsattningar/Vad-ar-Aspergers-syndrom-i-vuxen-alder/

Kände som du och sade upp mig. Var det bästa jag gjort. I övrigt verkar jag ha delvis överensstämmande bakgrund som dig även om jag anar att du både är äldre samt sysslat med något mer kvalificerat än jag. Själv jobbade jag med försäljning under lång tid och hamnade sedan i rekryteringsbranschen som jag kom att lära mig tillräckligt noga för att köra min egen pryl.

Åren innan jag sade upp mig kände jag att en bit av mig dog varje dag jag släpade mig till ett jobb och gav mitt bästa för en maskin jag inte trodde på. Normalt mer än 40h/vecka, detta kändes sjukt.

Har läst igenom samtliga av dina posts i tråden nu och det står bortom något rimligt tvivel, om man tror sig kunna läsa mellan raderna, att du hatar ju vad du håller på med. Det håller inte. Att försöka jobba med att överkomma ett sådant välgrundat och noga definierat hat(enligt dina inlägg) är ju galenskap och det hoppas jag du inser. Framförallt är det ovärdigt, tom galenskap kan vara värdig men galenskap utan värdighet är direkt vedervärdigt.

Med detta sagt, är det omöjligt för dig att göra det du kan fast i egen regi? Kanske på ett sätt som du kan vara stolt över?

Allt jag ser är förnekelse. Bl a genom ditt sätt flytta målstolpar och göra halmgubbar. Allt för att försvara sin precious cannabis. Men det är inte ditt fel, det ligger drogens natur, för att den får dom mest odrägliga situationer att kännas tolerabla. Jag rökte på själv i 4 år. Jag säger inte att det är ett dödsknark men det är bevisat att långvarit kronisk bruk orskar att gördelvingen krymper. Inlärning, minne impulskontroll mm förtsämmras trill följd.

Källa: http://examine.com/blog/the-unbiased-truth-about-marijuana/

Många kan nog känna igen sig i erfarenheten av att vara lämpad för "större" uppgifter. Har du något konkret mål som du vill uppnå?
Jag tror på att lära sig stresshantering, att jobba med sin självkänsla och att sätta gränser.

Det var inte meningen att smeta ned din tråd med alltför generella hälsoråd. Till saken hör också, hur dumt det än låter, att jag blir aningens för timid, när jag märker av och känner till din intelligens. Samtidigt måste jag medge att det sticker lite i ögonen när jag läser, eller hör, om folks försvarstal av substansmissbruk. Behöver inte fördjupa det ytterligare, utan kan bara konstatera att du, åtminstone till ytan, tycks vara ganska insatt i konsekvenserna som kan uppkomma därav. Men det vore också ganska naivt att tro att hjärna från år av thc-ackumulerande inte skulle få effekter på välmåendet. Vi ska inte bedra oss själva med positiva illusioner; och det var framförallt detta, det alltför vanliga självbedrägeriet, som fick mina varningsklockar att börja slå. Ska tillägga att jag inte har för vana att ge folk levnadssråd – särskilt inte till främlingar – och än mer sällan till människor som är mig intellektuellt överlägsen. Men det går, oavsett vad eller vem som står i vägen (akut fara undantaget) att leva sundare. Fast det kräver ju också att man investerar lite tid. Vilket för mig till nästa tanke.

Nu förstår jag på dig som att det inte är aktuellt att byta arbetsplats. Vilket jag har full respekt för. Att kapa grenen man sitter på är inte alltid det smartaste. Mat, värme och tak över huvudet behöver alla, men behöver man så väldigt mycket mer egentligen? Basala ting kan man inte förbise, såklart, men vad måste du ha utöver det? Kanske är det dags att revidera din livsplanen lite? För du berör en sak tydligt (vilket jag med åren också har kommit att inse), och det är att tiden din är mycket värdefull. Jag har min dramatiska historia att tacka för den inre renässans jag idag upplever. Utan de kaotiska yttre faktorerna, så hade aldrig det överflöd av tid jag nu har kunnat avnjutas. Nu önskar jag inte dig ett sådant öde, men jag vill ändå med det exemplet illustrera, att man kanske måste offra något för att få det man vill ha.

Det är mycket möjligt att missbruket kan ha fått effekter, men är det inte märkligt att de bara verkar drabba TS arbetsliv och inte resten av hans situation? Hur förklarar man isåfall det?

Känner att du kanske projicerar lite.

Om jag klarar Mensatest efter avslutat bruk, så har jag inte förlorat några hjärnceller som jag har behov av. Anser du verkligen att cannabis är en så kraftfull drog, att allt i en människas liv måste härledas till det? Kanske vill jag omedvetet försvara mitt tidigare bruk, för att slippa erkänna för mig själv att jag har "slängt bort" alldeles för många år av mitt liv. Det är möjligt. Men jag känner helt ärligt absolut noll skam över att jag tyckte så mycket om att röka.

Och jag tror inte att mitt tidigare bruk, ligger kvar som någon livslång "boja", som hindrar mig ifrån att gå vidare och lösa olika problem som nykter. Jag har redan löst stora saker som ekonomi, boende, förhållande (avlsutat), socialt liv (börjat etablera), träning, avsluta massa projekt och uppgifter. Att ordna min arbets/försörjningssituation känns inte omöjligt. Jag vill bara få bättre självkännedom, och eventuellt nya uppslag, genom denna tråd.

Återkom gärna om du har insikter eller förslag, som inte bygger på att allt är förstört eftersom jag rökte cannabis under många år. Andra har menat att dåliga vanor kan spela en roll. Och/eller att jag helt enkelt tycker genuint illa om mitt jobb. Ser du ingen som helst relevans i något av detta?

Det är märkligt, särskilt om det skulle vara som så att man plötsligt drabbas av selektiv apati. Att plötsligt ångest kan uppstå är mindre ovanligt däremot; det är något vi alla, mer eller mindre, plågas av från stund till stund. Ska man vaska fram orsakerna till TS motvilja att hänge sig åt otillfredsställande uppgifter, så tror jag man får utgå från de biologiska faktorerna först och sedan metodisk jobba sig upp/fram, lager för lager. Problemet tycks vara av ett mångfacetterat slag; ett lika djuplodat som himmelsvitt ämne som erbjuder en myriad av ogreppbara orsaker. Men skulle det handla om stress, vilket det finns goda grunder till att anta (indirekt och understimulerad sådan), då vet jag ingen annan mer adekvat behandling än återhämtning (med allt vad det nu innebär TS). Har det blivit fysiska defekter på hjärnan, så kan det som tidigare nämnts, vara värt en undersökning.

Du fortsätter ta upp ditt mensatest fastän det är uppenbarligen irrelevant, det är din viljestyrka och motivation på jobbet du klagar över. Mensatestet innefattar knappast alla livets problem. Relevant i sammahangent: http://www.logicalfallacies.info/relevance/red-herring/