Kan bara inte förmå mig själv att jobba (på jobbet). Vad är det för fel på mig?

Börja inte självmedicinera med knark är mitt största tips.

Tack för omtanken

Troligtvis, speciellt eftersom jag fortfarande knäcker Mensa-test, och även eftersom jag kände liknande tendenser långt innan jag någonsin hade rökt fet (fastän jag kunde jobba vidare på ren vilja).

Ingen uttalad konflikt, och jag behöver sällan träffa kollegor. De flesta är av typen man inte blir så berörd om de gillar en eller inte. Mentalt små människor, som man är helt ok med, men som man inte skulle umgås med på fritiden. Överlag så är nog alla trevliga, även om det förekommer lite drama ibland. Någon kanske är avundsjuk, men så är det ju alltid. Känner mig faktiskt bättre än eventuella konkurrenter, trots mina motivationsproblem. Tror mina otillräcklighetskänslor främt gäller ren arbetsmoral, och att jag inte "gör rätt" för mig, när jag inte jobbar fulla dagar alltid.

Är det intelligensen som bekymrar dig eller din psykiatriska hälsa?

dubbelpost....

Visst låter det som om du i viss mån romantiserar bruket av cannabis. Och av det du nämner, så tolkar jag det i varje fall, som om bruket pågått under en längre period, och att det ändå varit/blivit betydande mängder du konsumerat. Vad man vet idag, om jag inte missminner mig, så kan biverkningar och andra symptom sitta kvar långt efter att sista blosset togs. Att de kognitiva funktionerna drabbas är ingen hemlighet precis - något du säkert är väldigt bekant med - men att biverkningar och andra, mer diffusa symptom blossar upp efter en längre period av nykterhet, det är kanske inte lika känt för alla.

Tror mycket av svaret ligger i ditt osunda leverne. Lägg därtill några tillsynes harmlösa stressfaktorer, och vips, så har du fått alla ingredienser till en perfekt storm - och i ditt tycks bristande arbetsmotivation vara en storm att ta på största allvar. Mitt råd är att du ska lägga all din energi på återhämtning. Det innebär i grunden en sund livsstil - men det betyder också att du bör försöka hitta glädjeämnena i din vardag och fokusera på dem mer; standup, komedier, konserter, konst m.m. Alltså, bädda in dig själv i saker du finner ljuvligt och försök sen sova gott på det. Återhämtning är nyckeln (tror jag)

Är du redovisningsekonom, TS? Det kan nog göra folk håglösa pga tristess. Jag har jobbat med sådant så jag vet.

Jag kommenterade bara ditt påstående om att mitt tidigare bruk av cannabis har "förstört min hjärna". Om så var fallet, så borde det rimligtvis även ge utslag på min kognitiva förmåga.

Jag är övertygad om att mitt tidigare, långvariga bruk av cannabis har påverkat mitt psyke.

I vissa fall positivt:
Bland annat eftersom det till att börja med "öppnade upp" mitt medvetande, och gjorde att min världsbild samt tankevärld betydligt större. Vilket har möjliggjort att jag har fått en större förståelse för världen, och kan se betydligt mer nyanserat på saker, än jag tidigare gjorde, då jag hade "mentala skyglappar" som begränsade mig. Detta är något som jag har kunnat bära med mig, även i nyktert tillstånd, vilket jag upplever har berikat mitt liv oerhört. Det är inte problemfritt, eftersom det genom årens lopp har fått mig att ifrågasätta mycket som jag tidigare tog för givet. Till exempel meningen med relationer, karriär och livet i stort. Det har krävts processer, som ibland har varit jobbiga, för att ta sig igenom dessa ifrågasättanden, men jag lyckades faktiskt komma ut på andra sidan, med en ännu mer positiv syn på livet, och goda samt väldigt robusta och grundmurade, förhållningssätt till nämnda faktorer. Det hade kanske varit enklare, att fortsätta leva med "huvudet i sanden", men jag känner mig rikare idag, och ångrar inte att jag experimenterade med cannabis och delvis även andra sinnesförändrande droger.

Jag upplever det även som positivt, att cannabis har kunnat skifta mitt fokus mot att slappna av, socialisera och njuta av stunden, när mitt normaltillstånd har varit att uteslutande fokusera på att arbeta, prestera resultat och tjäna pengar. Det har även fått mig att härda ut, under svåra perioder, när jag varit "låst" i negativa situationer som jag inte har kunnat påverka i det korta perspektivet.

Bland det negativa, så har rökandet gjort att jag har stannat kvar i situationerna ovan, även efter det att jag har börjat haft möjlighet att påverka dem igen. Det har på så sätt skapat samma behov som det sedan har fyllt. Även om jag har varit mer handlingskraftig än den normala stereotypen av en stoner, så har jag givetvis prokastinerat mer än jag skulle ha gjort i nyktert tillstånd. Säkerligen så är mitt långvariga rökande, ett av huvudskälen till att jag stannat kvar så länge, i en sysselsättning som egentligen inte är rätt för mig. Samt att jag tappat lite av min tidigare "styrfart", så att det känns svårt att bryta upp från mitt bekväma liv, för att satsa på något nytt och okänt.

Negativt är även att det har påverkat mina vanor, på så vis att jag har hållit fast vid "ungdomliga" olater, såsom att lägga sig/stiga upp sent, oregelbundna mattider, oregelbundet hushållsarbete, och bitvis dålig kosthållning. Cannabis har inte infört detta i min personlighet, men därimot så tror jag att det har medgivit att jag ofta har levt kvar i sådana ovanor, i stället för att "växa upp" och göra mig av med dem permanent.

Ytterligare negativa faktorer, med min tidigare rökning, är att jag periodvis blivit lite "psykiskt överansträngd", där jag har känt mig spänd, och till och med milt paranoid (kanske överdrivet språkbruk), i situationer där det inte har varit befogat. Vilket har krävts mental energi för att övervinna, speciellt i sociala situationer.

Sammantaget så tycker jag att det stora problemet med mitt tidigare cannabisbruk, var att det gjorde så att jag trivdes och mådde "bra", när jag egentligen skulle ha mått dåligt, och därigenom fått anledning att förändra mig själv och mitt liv.

Ovanstående bidrar givetvis till min nuvarande situation i livet. Men det utgör svårligen ett oöverstigligt hinder för min fortsatta utveckling. Forskning visar att kognitiva (och andra) förmågor återvänder mer eller mindre fullt ut, vid ett avslutat cannabisbruk. Forskningen visar även, i stor utsträckning, att de korrelationer mellan cannabisbruk och negativa faktorer som kan observeras, inte beror på kausalitet, utan på att personer som redan har olika typer av problem (och som manifesterar "stonerbeteenden" redan innan de testar cannabis) i större utsträckning tenderar att självmedicinera med cannabis. Här värderar jag faktiskt en sammantagen och värderar bild av medicinsk forskning, högre än onliners med floskler ifrån statspropaganda.

I och med detta långa utlägg, så hoppas jag att citerad debattör kan se förbi tidigare cannabisbruk, som ensam faktor, och som återvändsgränd för framtida förbättring, i förhållande till det problem jag beskriver.

Får du förståelse, uppmuntran och bekräftelse från din chef eller någon annan du respekterar?

Jag är medveten om att det kanske låter som om jag romantiserar mitt tidigare bruk, men samtidigt upplever jag det viktigt att skilja fakta från skrönor och vanföreställningar som ofta biter sig fast i människors medvetanden, i fråga om cannabisbruk. Många av de negativa effekter som beskrivs, stämmer även in mycket väl på mig.

Dock så är det skillnad mellan hur olika människor reagerar, och de negativa effekter som ofta nämns, slår väldigt hårt emot vissa individer, medan andra inte påverkas nämnvärt. Dessutom så är det stor skillnad mellan effekter under rus, och mer permanenta. Som vanerökare så är man nästan undantagslöst medveten om att man blir trög, för dåligt minna, blir hungrig, empatisk och fokuserar på att leva i nuet, och på livets små glädjeämnen, när man är hög (eller bakrusig). Detta går över till 80% inom några timmar, och till 99% på några dagar. Man är helt klar över denna påverkan, och kan själv "tänka igenom" denna, även i påverkat tillstånd, så att man vet att t ex "Jag kommer nog att inte tycka det här är lika roligt alt. lika ok, när jag nyktrar till."

Med detta menar jag att jag redan har "skalat bort" alla kortsiktiga effekter av cannabis, när jag jämför min personlighet under bruk, med min nyktra dito.

Vissa cannabismetaboliter kan detekteras i upp till 2-3 månader efter avslutat bruk, i vissa fall, men det betyder inte att de fortsätter att påverka så länge. Oavsett vilket, så är det inte längre cannabis i sig självt, som påverkar en när man inte har rökt på ett antal månader. Det är endast den situation som man återvänder till, när man nyktrar till efter sitt cannabisbruk. Om cannabis t ex har gjort att man har kunnat leva kvar i en form av tonårsliv, eller ungkarlsliv, upp i vuxen ålder, så återvänder man till en situation där man kan ha ganska mycket att ta igen, för att komma ikapp vissa av sina jämnåriga. Och om man är van att använda cannabis för att lösa sociala problem, så ställs man "naken" och tvingas hitta nya lösingar, där många andra redan har fungerande metoder.

Om jag inte hade brukat cannabis i så stor utsträckning, så hade jag säkerligen varit i en annan situation idag. Vilket delvis är positivt, men framför allt negativt, vilket är skälet till att jag har valt att sluta använda det. Jag tror som sagt dock inte, att mitt tidigare bruk på något sätt har gjort mig oförmögen att fortsätta utvecklas, eller att lösa det problem jag nämner. Om man har rätt förutsättningar, och rätt vilja, så är jag övertygad om att man som tidigare cannabisbrukare kan klara sig betydligt bättre i livet, än vissa som aldrig har rökt ett bloss.

Jag tror dock betydligt mer på det du skriver om dåliga vanor. Samtidigt så påverkar olika faktorer varandra, och rent subjektivt så kan jag uppleva det som om min tristess och bristande inspiration för jobbet, bidrar till att jag får svårt att tänka positivt och upprätthålla rutiner, och även till att jag blir orolig och grubblar, vilket i sin tur gör att jag får svårt att sova. Vet inte säkert vad som är hönan och ägget, i situationen, men baserat på min erfarenhet så gäller följande:
När jag sköter mina rutiner på ren vilja, så får jag mer motståndskraft mot tristessen, och lättare att härda ut. (Vilket gör att jag tror att du kommer nära ett bra svar på min frågeställning.) Men samtidigt så kvarstår min egentliga inställning till jobbet, nämligen att det är som en cancer, som äter upp min tid och kraft, som jag egentligen skulle vilja spendera på annat.

Eftersom jag inte direkt kan komma på hur jag skall byta födkrok, så blir det mest ändamålsenligt att försöka göra allt jag kan, för att återigen etablera bättre vanor på ren vilja. Vilket sedan förhoppningsvis ger mig mer hopp och styrka att hitta en sysselsättning som passar mig bättre.

Jag funderade kring om det kunde finnas någon mer specifik psykologisk faktor eller tillstånd, som kunde ge ett så specifikt resultat. Vilket är orsaken till att jag skapade tråden. Men av svaren att döma, filtrerat genom mig själv, så verkar det handla mer om mindre långsökta saker, så som att leva väl och att byta jobb.

Jag är dock forsatt intresserad av eventuella andra infallsvinklar, samt exempel från sådana som har upplevt liknande, och lyckats vända situationen till något positivt.

Förståndshandikappad? Något funktionshinder??