Citat:
Ursprungligen postat av
egon2b
En av mekanismerna som ligger bakom detta är människans tendens att referera till arketyper för att effektivt och lite diskret antyda karaktären hos exempelvis friaren till grannens dotter. HC Andersen fick till Dummerjöns. Elsa Beskow lanserade Gnällmåns.
Mekanismen uttrycker i bästa fall en rätt oskyldig form av fördomar.
Den mekanism som har med namndelen att göra, är att långa helgonnamn förkortades och i protestantismens svallvågor sänktes status på helgon. Förkortade helgonnamn var redan devalverade, så då kunde man gå ett steg till.
Det är inte riktigt det Catharina Grünbaum skriver i den text du refererar till. Namn som vi uppfattar som hävdvunna och folkliga - vilket är Grünbaums kritierium för att kunna användas på det här viset - är ofta nernötta helgonnamn eller andra namn med kristet ursprung. Men för det första inte alla - det
Magnus som
Måns i
tråkmåns är bildat av var ursprungligen det latinska binamnet på Karl den Store, och det
Olof som gav
Olle i
grinolle, det
Karl som gav
Kalle i
bollkalle, och det
Erik som gav
Jerka i
hoppjerka var förkristna nordiska namn. För det andra började den här nernötningen redan under medeltiden, då helgonen fortfarande var stora och mäktiga - redan på trettonhundratalet kunde präster omtalas som
herr Bengt i Stigtomta, eller
herr Per i Långhundra - så någon devalvering handlade inte själva nernötningen om. Däremot har du naturligtvis rätt i att de nedsättande sammansättningarna först kunde bli verklighet när
Bengt, Per, Anders, Johan etc upphörde att associeras med helgon, apostlar och evangelister - observera att både apostlar och evangelister behöll sin ställning också efter reformationen - och i stället snarare associeras med random bonddräng.
