En illasinnad själ lösgjorde sig ur ett vackert nordiskt landskap i begynnande solnedgång och
rev itu allt. Kom i vägen för en blond liten vän varelse som intet trodde fanns att frukta
däromkring. Djungeln är dock därute. Överallt. Där man minst kan ana det.
Lystna bestar ligger på lur och på ett ögonblick kan precis allt förändra sig.
Döden i idyllen. Och döden och ondskan tar bara några få sekunder på sig ibland.
Och en flicka på sjutton år är strax borta.
Det vällde in ett rysansvärt och svårbegripligt mörker och det drabbar fortfarande.
Några få ödesdigra sekunder när någon gör ett
val som lika gärna kunde ha varit ogjort.
Varför inte välja att avstå från det grymma? Så mycket som i så fall besparats av lidande
och sorg och död. Men valet görs likväl och det onda banar sig väg mot målet.
En illasinnad själ som inte längre låter sig stoppas.
Och ingen förstår varför det inte går att hejda sig och undvika katastrofen, det totala mörkrets
utbredning drabbande otaliga levande varelser.
Ett val har alla. Några sekunder som avgör allt. Där dessa snart förtappade står en stund
och vaggar mörkret i sina själar och ännu har en möjlighet att slippa undan och inte
göra det omänskliga mot någon annan. Så förtvivlat ofta som det rycks med och snart
är andra drabbade av det onda dessa bär med sig.
Så meningslöst. Och sedan går det inte ångra bort döden och sorgen man vållat.
Allt detta är beständigt. Det viker inte hädan.
För ett val man gjorde. Dessa få sekunder. Att avstå från att göra det onda borde väl gå
lätt kan man tycka.
Varför avstod du inte? Du som tog Lisas liv ifrån henne? Du och de andra? Alla de som
gick det onda till mötes och tog andras liv ifrån dem? Varför?
https://www.youtube.com/watch?v=YJIByB9pIds