Citat:
Man kan inte dra alla dessa fall över en kam.
I vissa fall kan jag hålla med om att de inte behöver någon hjälp, men det är nog inte de fallen man tänker på i första hand. Det finns par där båda brukar våld mot varandra, där kvinnan provocerar mannen och kanske får en smäll och nästa gång ger hon en tillbaka. Eller där hon får en örfil en gång i halvåret men hon tycker det är värt det eftersom han är en sån ståtlig alfahane. I dessa fall kan jag hålla med om att ingen hjälp behövs.
Men det finns många andra fall där kvinnan inte förstod hur det skulle bli med just den mannen hon blev ihop med. Med tiden blir hon mer och mer nedbruten av förhållandet. Hon tappar självförtroendet, tror att hon kommer bli ensam för evigt om hon lämnar honom, är så nedbruten att hon inte tror att hon klarar sig ensam, osv. Om hon väl lämnar honom så märks det nu på hennes beteende i stort att hon är ett svagt offer, vilket attraherar män som söker svaga offer. Hon är så nedbruten att hon inte tror att några andra män vill ha henne och blir ihop med en av dessa svinaktiga individer. Det blir samma visa med nästa man och hon blir ännu mer nedbruten. Detta är oerhört svårt att ta sig ur själv utan hjälp. Det är inte bara en fråga om att välja sig bort, eftersom upplevelserna har en påverkan djupare än bara logik. Att hamna i det läget påverkar balansen av signalsubstanser i hjärnan och leder till något som kan liknas vid en klinisk depression, eller kanske till och med kan sägas vara en form av klinisk depression.
Man kan kritisera dem som dumma i huvudet, men faktum är att samma fenomen till och med finns bland djur av vitt skilda arter. Den som får stryk blir underlägsen, tillbakadragen, och drar genom sitt nya beteende åt sig aggressiva individer som trycker ner den ytterligare.
Man kan då framföra att de antagligen är födda förlorare, men forskningen på djur visar att det inte alls är så enkelt. Någon som inte hade råkat ut för sin första rejäla smäll hade istället kunnat hamna i en positiv spiral istället för en negativ. Därför anser jag att samhället självklart ska lägga resurser på att hjälpa slagna och våldtagna kvinnor generellt sett. Däremot kanske man kan begränsa resurserna för den subgrupp som söker sig till våldsamma tuffingar för att det är spännande och attraktivt med en våldsam man. De får skylla sig själva tycker jag. Men jag tror också att de är en minoritet.
I vissa fall kan jag hålla med om att de inte behöver någon hjälp, men det är nog inte de fallen man tänker på i första hand. Det finns par där båda brukar våld mot varandra, där kvinnan provocerar mannen och kanske får en smäll och nästa gång ger hon en tillbaka. Eller där hon får en örfil en gång i halvåret men hon tycker det är värt det eftersom han är en sån ståtlig alfahane. I dessa fall kan jag hålla med om att ingen hjälp behövs.
Men det finns många andra fall där kvinnan inte förstod hur det skulle bli med just den mannen hon blev ihop med. Med tiden blir hon mer och mer nedbruten av förhållandet. Hon tappar självförtroendet, tror att hon kommer bli ensam för evigt om hon lämnar honom, är så nedbruten att hon inte tror att hon klarar sig ensam, osv. Om hon väl lämnar honom så märks det nu på hennes beteende i stort att hon är ett svagt offer, vilket attraherar män som söker svaga offer. Hon är så nedbruten att hon inte tror att några andra män vill ha henne och blir ihop med en av dessa svinaktiga individer. Det blir samma visa med nästa man och hon blir ännu mer nedbruten. Detta är oerhört svårt att ta sig ur själv utan hjälp. Det är inte bara en fråga om att välja sig bort, eftersom upplevelserna har en påverkan djupare än bara logik. Att hamna i det läget påverkar balansen av signalsubstanser i hjärnan och leder till något som kan liknas vid en klinisk depression, eller kanske till och med kan sägas vara en form av klinisk depression.
Man kan kritisera dem som dumma i huvudet, men faktum är att samma fenomen till och med finns bland djur av vitt skilda arter. Den som får stryk blir underlägsen, tillbakadragen, och drar genom sitt nya beteende åt sig aggressiva individer som trycker ner den ytterligare.
Man kan då framföra att de antagligen är födda förlorare, men forskningen på djur visar att det inte alls är så enkelt. Någon som inte hade råkat ut för sin första rejäla smäll hade istället kunnat hamna i en positiv spiral istället för en negativ. Därför anser jag att samhället självklart ska lägga resurser på att hjälpa slagna och våldtagna kvinnor generellt sett. Däremot kanske man kan begränsa resurserna för den subgrupp som söker sig till våldsamma tuffingar för att det är spännande och attraktivt med en våldsam man. De får skylla sig själva tycker jag. Men jag tror också att de är en minoritet.
Nej, hon visste från början hur mannen var. Ingen råkar av misstag hamna hos en misshandlande och våldtagande man. All statistik visar också på detta då det är kvinnan som är den oberoende variabeln, med andra ord finns det ett antal kvinnor som vill åt effekten att bli slagen/våldtagen och får därefter till denna effekten (det ser man på att det är samma kvinnor som blir slagna och våldtagna om och om igen, samt att de till och med söker upp samma man). Det är till och med så att män som slår och våldtar sina fruar har blivit en bristvara då vi lyckats civilisera samhället så pass mycket att ingen man vill slå och våldta sin fru.
Vid inget annat brott pratar man om nedbrytningsprocesser och annat dravel. Om du kan hitta ett enda annat brott där brottsoffret långsamt brutits ner och sedan blivit ett villigt offer så får du gärna visa det.
