Vilken film såg du senast?

Fönstret åt gården (1954)

Hitchcochklassiker son just gick på svt.
En äventyrlig fotograf sitter hemma med brutet ben och ägnar dagarna åt att titta på sina grannar.
Han blir övertygad om att något hemskt brott begåtts i grannhuset.

Har sett filmen flera gånger, men det gör inget, den är fortfarande riktigt bra.
9/10, mycket bra film.

Josie and the Pussycats

De tre väninnorna Josie (Rachel Leigh Cook), Valerie (Rosario Dawson) och Melody (Tara Reid) har bildat ett band och kallar sig The Pussycats. Till en början går det inte särskilt bra för The Pussycats men när ett pojkband försvinner efter en flygolycka behöver skivbolagspampen Wyatt (Alan Cumming) ett nytt band som ungdomar kan identifiera sig med och bestämmer sig för att ge The Pussycats ett skivkontrakt utan att ens ha hört dem spela och ändrar dessutom deras bandnamn till Josie and the Pussycats. De tre tjejerna blir stjärnor över en natt men Josie tycker att det är nåt skumt med det hela och upptäcker snart att skivbolaget lägger in subliminala budskap i deras musik.

Första gången jag såg filmen var jag 13-14 år och även om jag fortfarande gillar filmen så får jag en känsla av att det är just den målgruppen filmen riktar sig till - tonåringar. Men filmen är ändå ganska rolig och musiken är bra.

Betyget blir en 6:a på skalan 0-10.

Bedtime Stories

Skeeter (Adam Sandler) jobbar som vaktmästare på ett hotell som en gång i tiden ägdes av hans far, men hotellet har nu tagits över av en utomstående som glömt att han lovat att låta Skeeter få ta över en vacker dag. Skeeters syster Wendy (Courtney Cox) arbetar som rektor på en skola och låter Skeeter sitta barnvakt åt sina två barn. Ungarna får inte titta på TV så därför berättar Skeeter sagor för dem istället, men föga anar han vilka konsekvenser sagoberättandet får - sånt han berättar om börjar han nämligen råka ut för i verkligheten.

Jag gillar Adam Sandler. Jag har inte sett alla hans filmer men jag gillar det mesta jag sett med honom och den här filmen tycker jag faktiskt är bra. Det är en tokrolig film med mycket humor.

Betyget blir en 7:a på skalan 0-10.

Manhunter (1986, LD, 119 min)

Snabb-recension:

Varför bommade Manhunter så hårt? Jag tror att det var en blandning av att filmen, om än bra, aldrig nådde någon filmatisk klimax. Samtidigt som filmens producenter nog inte litade tillräckligt på filmens styrkor, något som kan ha lett till en diffus marknadsföring - läs titelbytet. Det var egentligen inte förens Hopkins inträde som man insåg vad som var adelsmärket med bokserien, och vad som skulle få kött till salongerna. Att även jag ger den det mediokra betyget av en trea bygger såklart på de ovanstående argumenten, men också att jag såklart jämför filmen med de långt mycket mer framgångsrika syskonen. Lite av Mad Max-sjukan kan man säga. Även om Manhunter är långt mer karismatisk än den berättelsen. Och inte helt oväntat så har den på senare år också fått en kultstämpel som den absolut har gjort sig värd av.



Betyg: 3 (3 till filmen. 0.5 till ambitionerna.)

Läs mer på : http://theshinbonepost.blogspot.se/2015/07/manhunter-1986-ld-119-min.html

Ja, den är riktigt bra! Jag har känt personer som varit precis så där på riktigt - spionerat på grannarna hela dagarna, och hittat på de mest fantasifulla historier om dem nästan utan några indicier alls. James Stewart är som snyggast där - synd att man måste dras med Grace Kelly bara!

Jag har bara sett remaken, vilket är lite konstigt då jag gillar både Hitchcock och James Stewart. Remaken är rätt bra faktiskt, men jag skulle gissa att originalet är betydligt bättre.

Suspiria
Suzy (Jessica Harper) har börjat på en balletskola i den tyska staden Freiburg i södra Tyskland. Men ganska snart, inser hon att något inte stämmer med skolan.
När det kommer till skräckfilmer, anser jag själv att 70-talet är höjdpunkten och Dario Argento Suspiria är bland de bästa ifrån den tiden. Det är två saker man märker med filmen, muskien av Goblins och färgerna. Goblins gör ett utmärkt jobb när det kommer till musiken. Musiken gör ett bra jobb med att göra en osäker och sådan. Färgerna står i stark kontrast emot varandra och påminner om det man ser i en mardröm. Filmen är också väldigt snyggt fotat och är en fröjd för ögonen.
Ni kanske ha märkt att jag inte har pratat så mycket om berättelsen, och det är för att cinomgrafin och musiken är det som utmärker filmen. Det betyder inte att berättelsen är dålig, men den är inget som jag skulle hänga i taket för.
Skådespelarna gör ett bra jobb och Jessica Harper är väldigt väldigt söt (hennes ögon påminner mig om ett rådjur).
All in all, ett mästerverk när det kommer till skräck.
9/10

https://www.youtube.com/watch?v=pins1y0XAa0

"Mildred Pierce" från 1945 med Joan Crawford i huvudrollen. Kriminaldrama om mor om gör allt för sin dotter, som bara blir mer och mer bortskämd och inte kan känna någon tacksamhet. Och till slut går det riktigt illa. Denna film anses ju vara så väldigt bra, men jag är inte lika impad. Just detta med mamma-dotter-förhållandet är ju LITE intressant - och speciellt om man har barn själv. Men det hände för lite och blev för långt och tråkigt och utdraget.

Ger den 3/10.

SSF: Braveheart (1995.) Jag har länge dragit mig för att se om Mel Gibsons film om den skotska frihetskämpen William Wallace som gjorde livet surt för England under 1300-talet. Nostalgi är alltid bäst lämnad orörd och som tonåring dyrkade jag Braveheart till den grad att jag nästan åkte till Skottland på nåt jävla årligt möte entusiaster emellan. Utöver oräkneliga omtittningar, en skolföreläsning och intima stunder med soundtracket på cd. Med kompositören James Horners tragiska död för några veckor sen var tiden nu mogen.

Narratörens inledning: "I shall tell you of William Wallace ", Skottlands regntunga höjder i bild och James Horners stämningsfulla musik - det tar en minut att undanröja alla tvivel om att det här är en väldigt speciell film för mig. Det är en värld jag direkt sugs in i och som är fylld med karaktärer som känns som gamla goda vänner. Nostalgi åt sida, det är en förbannat välgjord film också. Vissa friheter har säkert tagits som historiker sliter sitt hår över och det är en förenklad god vs ond historia men vem fan bryr sig. Som tittare underhålls jag och det är skönt att det är så svartvitt för en gångs skull.

Det skulle så lätt kunna bli kalkon. Mel Gibson i hockeyfrilla i en huvudroll som skotte på 1300-talet liksom. Men det är påkostat, storslaget och känns hela tiden genuint. Man lider med skottarna under Englands förtryck och det finns gott om scener man får gåshud av. Våldet är rått som det var på den tiden - ben och huvuden kapas, halsar skärs och rövar pilbågas. För att inte tala om vad hästarna får utstå. Skådespelarna är fantastiska där Patrick McGoohan gör en av historiens grymmaste karaktärer i King Edward och David O'Hara är uppfriskande helgalen som irländaren Stephen. Och det är svårt att se nån annan än Mel Gibson leverera dom ikoniska talen.

Romantik som till och med jag med ett sotsvart hjärta köper och myser till, en härlig lättsam ton som bjuder på många komiska stunder, episka slag och hjärtskärande stunder. Det är få filmer jag blir lika känslomässigt involverad i som med Braveheart. Ett mästerverk, nostalgi eller inte! FREEDOOOM! 5/5

Ja, den är bra. Jag blev också helt galen i den som ung - allra mest i scenerna mellan Wallace och den franska prinsessan såklart! Så enormt vackra Gibson och Marceau var där! Dock blev jag inte precis lika impad när jag såg om den för något år sedan. Då kände jag nog att den var en åtta snarare än en tia (av tio).

The Mechanic (1972)

Originalversionen av Stathamfilmen med samma titel från 2011. Här är det Charles Bronson i titelrollen som den åldrande yrkesmördaren Arthur Bishop som skall träna upp lärjungen Steve McKenna (Jan-Michael Vincent) men upptäcker att någon verkar vara ute efter att döda honom och måste använda sina talanger för att själv överleva.

Bronson är som vanligt mycket mer low-key än Statham, men det känns ju egentligen mer realistiskt för den här typen av roll.

Betyget blir 6.5/10 eller 3/5 på Filmtipset (att jämföra med 6/10 för Stathamversionen).

Var inte heller imponerad av den, starkt överreklamerad.

Passengers (2008)

Texten på baksidan av skivomslaget verkade lovande, dessvärre var det falskt, personen som skrev det kan omöjligtvis ha sett filmenfilmen.
Och jag klandrar inte denne, urusel film.,

I korthet, en flygolycka sker, några överlevande får träffa en psykolog.
En efter en försvinner personerna från terapigruppen, mycket talar för att flygbolaget vill dölja olyckan.

Utan att avslöja slutet, kan jag inte säga vilka liknande filmer som är väldigt mycket bättre.

1/5