SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Med "s" som i "vissa". (Skrev kort "s" tidigare, men det är ju vokalen som är kort, och därmed är "s":et långt.)

tackar.

Har senaste tiden fått höra mig bli kallad "mannen", inte bara av bekanta men även vänner jag känt ganska länge. Är det bara jag som finner det här lite opersonligt och blasé? Givetvis en subjektiv fråga men skulle ni ranka det lägre eller högre än "broder/bror" som också slängs runt mycket nu för tiden?

(Hoppas frågan godkäns i den här tråden)

Jag skulle hellre bli kallad mannen än bror av kompisar. För mig är bror ett släktskap där man har samma förälder.

Jag är inte så bevandrad i invandrarsvenska eller vad man vill kalla det. Har "mannen" och "bror" som tilltal sitt ursprung från olika invandrargrupper?

Jag vill nog påstå att s:et är kort i visuell. Märk att trycksvag stavelse i svenskan normalt är kort (tryckstark stavelse däremot lång).

Jag har länge funderat över hur man får och hur man kan använda kommatecken, vilka regler som finns och hur författare använder sig av dessa små tecken. Jag har valt ut några stycken ur Stäppvargen av Herman Hesse, min fråga är hur Hesse använder kommatecken? Hur kan jag lära mig att göra på samma sätt?


Hur kan han dela upp meningarna på det här sättet utan att det blir rörigt? Vilka regler gäller och hur bär han sig åt? Nedan följer ytterligare några exempel på detta. En annan fråga; Vilka regler gäller kombinering av kommatecken och tankestreck?


(Jag vet inte om jag ska göra en tråd av detta snarare än ett inlägg här, men jag försöker)

Jag vill först peka på det problematiska i att ta en översatt klassiker som utgångspunkt för en diskussion om skiljetecken. Faktorer som spelar in här är åtminstone (1) originalspråkets regler och praxis vid tiden för verkets tillkomst, (2) författarens personliga stil, (3) originalförlagets redigeringspraxis, (4) originaltypografens och korrekturläsarens insatser, (5) målspråkets regler och praxis vid tiden för översättningens tillkomst, (6) översättarens personliga stil, (7) översättarens inställning till översättning av skiljetecken, (8) översättarens yrkesskicklighet och förmåga att översätta i enlighet med sin inställning, (9) förlagets redigeringspraxis och (10) typografens och korrekturläsarens insatser.

Med detta sagt kan man se att det första av dina exempel är okontroversiellt kommaterat och det andra mer nyckfullt.


Det är en mening, inte flera. Allting mellan det första och det sista kommatecknet är ett enda långt parentetiskt inskott som tecknar en personbeskrivning av Haller. Stryker man inskottet återstår en fullständig mening:

"Denne herr Haller [...] utlämnades drag för drag åt självkritiken och bestod aldrig provet."

Inskottet består av fyra led, som alla avgränsas med kommatecken:

(1) den begåvande skriftställaren,
(2) Mozart- och Goethekännaren,
(3) författaren till läsvärda betraktelser över konstens metafysik, över geni och tragik, över det mänskliga,
(4) den melankoliske ensittaren i sin av böcker överfulla kula,

Alla kommatecken är obligatoriska vid parentetiska inskott av det här slaget.


Reglerna för tankstreck är överhuvudtaget inte särskilt bestämda, men i kombination med kommatecken markerar tankstreck i regel en starkare gräns:

"Hon avgudade John, Paul, George – och Ringo."


Det här är en säregen kommatering som inte kan utgöra exempel på någon regel. Du har åtta satser i en lång mening:

(1) Aldrig ger han upp sig själv eller ger sig hän, varken åt sinnesruset eller askesen,
(2) aldrig blir han martyr,
(3) aldrig går han med på sin egen förintelse -
(4) tvärtom, hans ideal är inte jagets hängivelse utan dess hävdande,
(5) hans strävan går varken ut på helighet eller motsatsen,
(6) det absoluta är honom motbjudande,
(7) han vill visserligen tjäna Gud, men också sinnesruset,
(8) han vill nog vara dygdig men också göra det litet trevligt och bekvämt för sig.

Jag skulle beskriva det som en konstnärlig kommatering, kanske tänkt att spegla och nästla ihop alla de motsättningar och motsägelser som kastas fram i meningen?

Givet meningsbyggnaden i de citerade passagerna kan jag inte se att de skulle kunna kommateras annorlunda. Åtminstone skulle inget av de befintliga kommatecknen kunna uteslutas utan att skada läsbarheten.

Alltså, strukturen "mening, instick, fortsättning på mening", likt din första citerade text, är ju extremt vanligt förekommande.

I den mening du citerar har man ju dock valt att använda en hel drös med olika "instick", då blir det såklart jobbigare att läsa. Men logiken är ju den samma, bara att man lägger ett komma mellan varje "instick".

Kan du ge mig några mer konkreta exempel? Uppmuntras det här skrivsättet i exempelvis en novell? (Tänker på att du tycker det är "jobbigare att läsa")

Liknande är ju:

Den enbenta mannen såg på henne med stora ögon.

Den enbenta mannen, som var hennes tjänare, såg på henne med stora ögon.

Den enbenta mannen, som var hennes tjänare, en ärad medlem i Serafimerorden, såg på henne med stora ögon.

Kanske inte perfekta exempel, men liknande där man helt enkelt använder kommatecknet för att sticka in extra information om ett subjekt. (Mitt "dubbla" "instick" är kanske inte det bästa, det är inte heller något jag normalt skulle använda och är väldigt sällan förekommande.)

Mannen är mer skämtsamt, jfr "okej kompis".