Skillnader på latmaskar och eldsjälar

Detta tycker jag är ett intressant fenomen ä. På många arbetsplatser finns det folk som arbetar och metodiskt eller gör arbetet halvdant. Men sen finns det 2 som sticker ut. Eldsjälen som kan komma till jobbet varje dag och försöka nästan alltid göra sitt bästa. Som efter kanske 5 år tycker det är lika spännande och försöker ständigt hitta saker att utveckla. Sen finns det latmasken som är tvärtom gör sitt arbete halvdant maskar och gnäller . Men fortfarande efter 5-10 år är kvar på samma arbetsplats.

Så vad tror ni driver en eldsjäl/latmask? Vad får de sin "energi " ifrån? Hur kommer det sig att vissa fullständigt skiter i jobbet medans andra lever för jobbet? Vilken identifierar du dug närmast och vilka är dina egenskaper?

Själv är jag en eldsjäl som älskar att jobba. Jag må vara cynisk och hatfull mot världen annars.

Men på jobbet är jag nästintill alltid 100% engagerad älskar att jobba brinner för det jag gör. Jobbat på mitt ställe 3.5 år och försöker ständigt förbättra det.

Ni då?

Det beror på situationen. Det gäller att hamna rätt och det sker ju inte av en slump, man får söka sig till det som man tror att man tycker om. Gör man det, och sedan hittar en arbetsplats man trivs på, så blir man ju naturligt en "eldsjäl".

Jag är en eldsjäl på min arbetsplats idag, eftersom jag älskar jobbet och min arbetsplats, men under mina studier hade jag ett vanligt "kneg" som extrajobb. Där var jag definitivt en "latmask" eftersom jobbet var tråkigt och ostimulerande och cheferna bajsade på en genom att vara otrevliga och visa 0 uppskattning.

Eller om jag ska rätta mig själv; jag blev en latmask eftersom arbetsplatsen var en skithåla med allmänt buttra och sorgsna människor och dåliga chefer.

Så det handlar mycket om arbetsmiljön. Man behöver bra människor omkring sig och ett arbete man tycker är kul. På mitt extraknäck jag precis berättade om fanns det två typer av gnällspikar. Den ena sorten var främst människor som var 40+ och outbildade som inte längre kände att de kunde ta sig någon annanstans. Den andra sorten var unga och intelligenta som såg hur ovärdigt det är att jobba på ett sådant ställe och som visste att det bara är ett tillfälligt lidande medan man utbildar sig eller söker något annat.

Det handlar ju om motivation. "Latmasken" kan ha ett arbete som bara är ett levebröd. Med tanke på att de flesta som arbetar troligen har det är det nästan konstigt att det inte finns ännu fler latmaskar, men det är troligen vanligast i lutheranska länder. I t.ex. Grekland kan man ju se att folk på restauranger och i affärer är "pushy" om de behöver få in mer pengar men närmast otrevliga om de har det bra ekonomiskt. Man kan ibland också se det i Sverige. Jag brukar se det på ICA ungefär första och sista timmen som kassörskorna arbetar. På morgonen har de inte riktigt satt på sig masken ännu. På kvällen orkar de inte riktigt hålla den uppe. Det är dock inte kunden de tycker illa om för det allra mesta utan sitt arbete. Det är faktiskt ett påhitt av dels Luther och dels 1700-talets kapitalism att det skulle vara någon "plikt" att arbeta. I antiken sågs arbete som en sorts förbannelse, och sydlänningar har än idag kvar den mentaliteten utom när de verkligen behöver tjäna pengar.

Medan vi lever i en samhällskontext där det är sett som en förbannelse att arbetsbördan minskar p.g.a. effektiviseringar.

Jag vet. Likaså påstås det att grekiska kvinnor sexstrejkade för att förhindra krig. I våra dagar ser kvinnor ofta soldater som "hjältar". Mänskligheten är en samling idioter, som utvecklas bakåt. De tekniska framstegen gör inte människan ett skvatt visare, möjligen tvärtom.

Jag instämmer inte i TS indelning eldsjälar/älskar att arbeta contra latmaskar/hatar arbete. Min erfarenhet är att den typiska latmasken (alltså den som faktiskt gör så litet som möjligt) är mycket nöjd med den arbetsuppgift han/hon har och som tillåter honom/henne att leva efter devisen "fint jobb skall räcka länge".
Själv tillhör jag den motsatta extremen. Jag hatar arbete - faktiskt har jag aldrig varit på en arbetsplats där icke varje sekund varit en sekund uppfylld av hat. Med hat griper jag mig arbetsuppgiften an, ty den är en fiende som skall besegras, och endast med hat är detta möjligt. Detta gör dessvärre att jag skaffar mig mer arbete än jag egentligen orkar med, ty i ett tillstånd av hat blir människan grymt effektiv...

Jag tror att mycket beror på tidigare erfarenheter, latmasken kanske har lärst sig att det inte lönar sig att ligga i eller att han inte får några repressalier för att han inte ger 100%. Eldsjälen har kanske motsatta erfarenheter?

Personligen hatar jag att arbeta (värderar min fritid högt) och ser det som ett nödvändigt ont, därför är jag engagerad i det mesta på jobbet och sliter hårt för att saker och ting ska effektiviseras. Kanske låter motsägelsefullt, men om jag nu vill se min lön öka och jobba mindre krävs en effektivitetshöjning, som jag anser kan bestå i bättre planering, nya arbetsredskap och annat förutom den reella arbetsinsatsen.

Eldsjälen och latmasken kan såklart hitta sin drivkraft från hur många världsbilder och idéer som helst. Vissa "Eldsjälar" är enligt mig inte riktiga eldsjälar då de, även fast de gör ett bra jobb, inte arbetar för själva arbetandets skull. Istället ser de sitt jobb som ett nödvändigt ont de bara måste klara av för att få det som de vill ha. Deras lystnad är så stark efter detta/dessa ting, att de anstränger sig till det yttersta. Denna ansträngning görs på ett genomtänkt sätt i det att de inte jobbar så mycket att de tär på deras psyke, och de kan därför undvika att ge ett otrevligt intryck eller att irritera sig på andra. Dessa människor är mycket produktiva arbetare och går ofta bra att jobba med, men brister det så smäller det

Riktiga eldsjälar brinner för osjälviska ideal (fast hur osjälviska de egentligen är går alltid att diskutera, även om jag tror att vissa verkligen är genuint osjälviska, men mycket sällsynta) eller så är de helt förankrade i sig själva och har funnit sin fullständiga acceptans, de finner alltid glädje i sin omgivning och ser alltid det fina i andra människor. De kan givetvis också hysa en stor beundran för sitt företag eller arbete. De kan tycka att de arbetar för något väldigt viktigt och att de gör en stor insats för helheten. Arbetar man för något man verkligen tror på blir man en mer positiv person och har samtidigt ofta roligt.

Latmasken styrs mer av sina djuriska drifter och är ofta självisk om än inte alltid. Han kan också ha fixa idéer och vara insnöad på något inskränkt perspektiv av hur saker bör vara och det är därmed större risk att han finner sig missanpassad i det rådande arbetet eller anser att det har ett felaktigt mål. Den latmask som mest vill ligga och sova eller klämma i sig hamburgare och suga i sig läsk behöver inte vilja andra något illa egentligen, men deras tillvaro präglas av en sorts tanklöshet. De ifrågasätter sällan sig själva, men andra personer har det ofta mycket att anmärka på. Då de sällan eller aldrig sätter sig ner och begrundar tillvaron får de en mycket sämre kontroll över sina drifter, detta gör att de hamnar i obalans och i högre utsträckning än andra känner sig griniga.

Jag ligger mitt emellan latmasken och eldsjälen, men har lyckligtvis börjat luta lite mer åt den senare den senaste tiden tror jag. Att jobba är något jag både hatar och älskar. Jag får min energi genom fantasi och i det att jag i viss mån är medveten om mina tankar och kan styra min uppmärksamhet bort från dem. Älskar att vara ett med nuet. Jag tror dock att motivation även kommer av testosteron i viss grad. Mina egenskaper skulle jag beskriva som både positiva och negativa. Jag är uthållig vad gäller "tråkiga" arbetsuppgifter. När jag verkligen fokuserar på arbetsuppgifterna och glömmer tiden finns inget annat än det jag gör, och jag kan omöjligt känna någon negativitet då. Hyfsat social, produktiv och trevlig kan jag med gott samvete tillföra min personlighet. Jag misstänker dock att jag inte är särskilt bra på att ta kritik. Ibland är det inte något problem, men flertalet gånger gör det mig riktigt förbannad då jag inte brukar anse att den är berättigad. Kanske har jag en låg förståelse för att andra kan uppfatta saker annorlunda än mig. Egentligen misstänker jag att svenskar överlag kan ha väldigt svårt att ta kritik, men är inte helt säker på det.

När jag känner mig gnällig beror det på att jag, på något sätt, som jag ser det, inte tagit hand om min kropp som jag borde. Sund kost, motion + mindfulness = Rikt liv.

Jag tror alltså att både latmaskar och eldsjälar styrs av idéer, ideal och världsbilder. De styrs också av djuriska drifter, men eldsjälarna drivs även ibland av något som går bortom idéer och begär. Man skulle kunna kalla det för lycka, kärlek, Gud eller fullständig acceptans av tillvaron.

Ja just det, att bry sig gör hela skillnaden. Kallas visst generativa kraften inom något ämne. Jag vet inte varför vissa bryr sig och andra inte. Jag tror det har att göra med inre själsliga mekanismer. Varför kan man helt plötsligt erfara en existentiell ångest? Alltså i den där tyske H:s mening, ultimat meningslöshet i tillvaron. Sedan försvinner det en dag och man är på det igen. Av och på.

Om jag får gissa handlar det delvis om kontraktion, expansion, och att bli tagen på sängen. Vi möts av det okända och kan bli avslöjade i förmågan av det. Vi kan expandera förmåga eller kontrahera. Man är en växande andlig varelse. Jag tror att man måste ha tur i att ha rätt respons gentemot varje utmaning. Annars bleknar det, glöms sakta, och helt plötsligt drivs man av det, anhedoni. Man har en kontraktion, och kan inte se horisonten eller planera rutten dit. Men klarar man utmaningen får man ett rus. Man vet att man kan möta upp med det okända, man vet att arbetet ger produkt och rus. Man har känt hur skönt det var att växa. Då får man flow och arbetar hårt. Men stannade ens flow upp någonstans - kanske för att matteboken blev för svår, de okända talen begrepp man inte - då fick man ingen belöning och ingen motivation. Man blev en slarver, en slacker.

Men det går ju att ändra på. Alla ser det inte som en förbannelse, det är faktiskt rätt spännande tider vi lever i trots allt. Nya tendenser i politiken och framförallt yngre generationer förstår livets värde utifrån andra parametrar än arbete. Sen kanske det krävs hårt arbete för att nå dit.

Japp.

Det beror på om man gillar jobbet. Jag skulle kunna vara båda.