Citat:
Ursprungligen postat av
Jegoooooo
Oh Greilin..

Du kan bättre än så ärligt talat... ibland poppar ett intellekt fram.. du borde "embrace it".. intellektet menar jag
Jag har också tänkt idag och kommit fram till att jag är en något agnostisk "troende på något högre", och har nog alltid varit. Eller iaf sedan jag var liten. På mellanstadiet eller så.
När ett barn först hör om Gud så får man liksom en känsla. Känslor hos små barn är lite som en snöbollseffekt (för att citera H.b.b.). Först en liten känsla som saknar ord. Sen blir den till tankar, ord, mening... Man studerar, talar om det, osv.
"Finns Gud". Denna barnsliga tanke, men hur många barn har inte frågat sig det?
Barnatron är självfokuserad. "Om jag får en cykel i julklapp så finns Gud". Typ sånt.
Det var ingen som sa till mig att Gud finns och skickar mig till helvetet. Nej sånt kände jag inte till.
Vad jag funderar på är varför vissa kan "tro på något högre" medan andra inte kan.
Jag tror det kan ha att göra med känslan man har som barn, kanske en känsla av att "någon ser dig". Jag har viss erfarenhet av det, möjligt det kan spela in, när man måste vara observant på att väggarna kan ha öron...
Ja ni anti-teister tror att ateist är normaltillståndet alltså. (Djupa tankar..)
Men sanningen är att ingen är uppväxt i en tomt vakuum. Man växer upp i en kontext som innehåller vissa saker. Behöver inte vara uttalat eller pådyvlat. Jag tror att finns det liksom ett "tomrum" så kanske en person därmed har en öppning för "Gud".
Vissa människor är väldigt träiga invändigt. ALLT de gör är sånt de lärt sig av fysiska människor. Då har de inget uttrymme i sitt inre för det där "högre".
Jag säger dock inte att det är något fel på det. Tänk på den romerske soldaten i evangeliet:
Lukas 7:1Då han hade sagt allt som folket skulle höra gick han in i Kafarnaum. 2En officer där hade en tjänare som låg sjuk och var nära döden. Officeren satte stort värde på honom, 3och när han fick höra talas om Jesus skickade han några av judarnas äldste till honom för att be honom komma och rädda tjänaren till livet. 4De sökte upp Jesus och vädjade ivrigt till honom. ”Han är värd att du gör detta för honom”, sade de. 5”Han är en vän av vårt folk och har själv låtit bygga synagogan åt oss.” 6Jesus följde då med dem. Men när han var nästan framme vid huset skickade officeren några vänner och lät hälsa: ”Herre, gör dig inte besvär. Jag är inte värd att du går in under mitt tak, 7och därför vågade jag heller inte själv komma till dig. Men säg bara ett ord och låt pojken bli frisk. 8Jag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.” 9När Jesus hörde detta förvånade han sig över honom och vände sig om och sade till folket som följde med honom: ”Jag säger er, inte ens bland israeliter har jag funnit en så stark tro.” 10Och när de utskickade kom tillbaka till huset fann de tjänaren frisk igen.
Soldaten hade tro på Jesus -- fastän han kanske inte trodde på Gud, och judisk var han inte. Men han trodde på överheten.
Det verkar på sätt och vis enklare att vara träig invändigt och bara tro på det som man ser framför sig. Men det är inte möjligt för alla människor att vara det. Vissa har ett oroligt inre som behöver ett ankare.
§1 En annan anledning att folk tror på Gud kan vara att man outtalat har en elak far eller mor, som liksom ligger som ett konstant dömande i ens huvud. Detta behöver inte vara uttalat ens. Då blir det lätt att man tänker sig att det konstant dömande är "Gud".
Man kan inte komma ifrån att i princip ALL "personlig Gud" är baserad på våra EGNA erfarenheter. Det är ju paradoxen -- att vi
hittar på Gud efter vad vi
känner för. Har vi haft snälla föräldrar tänker vi oss att Gud är snäll. Har vi haft dömande föräldrar tänker vi oss en dömande Gud. Osv.
Så återvänder vi till huvudtesen. "Troende på något högre". Jag har ingen religion, och jag får säga att religionerna har gjort det mycket svårt. Det har krävts väldiga ansträngnigar för att slå mig loss från kristendomens idé om Jesus och Gud. Frågan är "varför är det så"? Varför ska vi tvinga folk till att "älska Gud"? Det är helt ologiskt.
Samtidigt kan inte Jesus klandras för vad religionerna gjort. Jesus sa inte att vi skulle tvinga varandra. Han sa inte att vi skulle följa lagar för lagarnas egen skull. Hans budskap var snarare att vi ska "kasta bort religionerna". Och pga sin ståndaktighet i frågan blev han avrättad. Sådan är åtminstone den kristna berättelsen.
Men, som jag också sa, jag är lätt agnostisk. Jag är fullt medveten om att vetenskapen inte ger någon anledning att tro på att det finns något högre. Det är enbart jag som människa som känner att jag vill, eller behöver. Vad gäller frågan om vad "Gud är" så kommer man inte heller ifrån tesen i §1, att så fort vi gissar vad Gud är eller vill så baserar vi det på våra egna idéer.
Ett steg för att slå sig fri från religionerna är detta som Jesus sa:
Matt 22:36”Mästare, vilket är det största budet i lagen?” 37Han svarade honom: ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd.
Denna MYCKET VIKTIGA vers. Och märk väl i 37, det säger med hela ditt FÖRSTÅND. De kristna måste ha lyckats ignorera detta viktiga ord. De kristna säger ibland att man ska sätta sin "tro" mot bättre vetande. Men Jesus säger, som DIREKT SVAR PÅ TAL, att det allra viktigaste är att man har kärlek till Gud MED SITT FÖRSTÅND. Det innebär inte blind icke-vetenskaplig tro, eller hur?
Ens tro måste vara förankrat i ens SJÄL, HJÄRTA och FÖRSTÅND.
Allt som hindrar denna kärlek, ska vi som människor därför kasta bort. Det sa Jesus.
Varför är det så svårt för oss människor att slå oss fria från religiös förtryck? Varför har "Gud" skapat religioner som talar om kärlek och frihet, och sen så
pådyvlar människor detta på varandra? Tyvärr räcker inte mitt intellekt till för att besvara denna fråga. Kanske nån dag kan man instifta ett nobelpris i teologi till den som kan ge ett bra svar på frågan.
Varför
måste vi "älska Gud"? Kan man tvingas till att älska? Nej, det kan man inte. Det vet varje person som läst grundkurs i psykologi. Ändå så har kristna ibland den uppfattningen att kärlek ska man tvingas till, och de sprider det från en generation till en annan. Jag kan tyvärr inte ge något svar på varför det går till så.
I frågan är kärlek kan ju en ateist har högre kärlek än en troende. Så är det ju.
Kanske är kärlek för krävande? Vi måste rannsaka oss själva, vi måste ifrågasätta våra föräldrars uppfostran, vi måste ifrågasätta allt vi gjort och hur vi gjort det.... Vi måste överge vårt barnsliga "jag tycker [bla bla bla]" vilket är baserat på våra barnsliga begär..... Som Jesus sa, i detta till synes hemska stycke:
Matt 10:34Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. 35Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, 36och mannens husfolk skall bli hans fiender. 37Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig.
Att söka tro är en ständig kamp, och människan tycker inte om att kämpa. Vi vill hellre hitta den där saken vi kan
köpa för att ge oss frälsning och sen sitta på i all bekvämlighet. Faktum är att människan går MYCKET LÅNGT för att hitta den där "bekvämlighetssitsen" när man inte behöver kämpa mer....
När man sätter sig som en amerikan på sin breddade stol och med armarna i kors säger att "jag kommer till himlen, det gör inte du". Men för deras skull sa Jesus:
Lukas 14:9Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse: 10”Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. 11Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. 12Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’ 13Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ 14Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”
(och på många andra ställen säger han liknande)
Till syvende och sist tror jag att man faktiskt inte FÅR NÅGOT av att vara troende. Man får inte evigt liv i "himmeln" eller något annat.

Man måste GE UPP sig själv -- sitt EGO. Vad är sen nyttan för egot att sitta och spela harpa i himlen, när man har dödat det?
Kanske denna paradox gör det är så svårt att locka folk till kärlekens evangelium. Därför fortsätter vi att bete oss som våra föräldrar gjorde mot oss, och deras föräldrar i sin tur, etc.
Jag kan inte riktigt besvara huruvida kärlek inom t.ex. ett äktenskap är bättre eller sämre än kärlek till Gud. Det är möjligt att religionerna bara är ett substitut för annan form av kärlek.
Men det är en knivig fråga, för att kärleken till en människa kan ju ta slut av olika anledningar. Det kan även ersättas med annat, såsom alkohol.
Puh, det finns mer att säga i fråga men det får räcka för idag. Synd jag inte får betalt för att skriva de här alstrena, hade nog gått att sälja.