Gustav II Adolf och hans rådgivare månade om näringslivet. Genom nederländska kontakter förmådde man yrkeskunniga protestantiska valloner att flytta till Sverige för att förnya landets smidesindustri. I främsta ledet stod finansmannen och entreprenören Louis De Geer, som byggde upp en av Europas främsta vapenindustrier i Sverige. Tack vare de rika förekomsterna av järn- och kopparmalm var Sverige självförsörjande på de nödvändiga metallerna och kunde exportera dem till kontinenten med god förtjänst. Falu koppargruva utvecklades till en av grundpelarna i rikets ekonomi.
[...]
Allra värst var att Kristian IV hade chockhöjt Öresundstullen, som till de sjöfarande grannarnas fasa nådde tidigare oanade nivåer. Från att år 1637 ha inbringat den danska kronan 229 000 riksdaler nådde tullen 1638 upp till 482 000 riksdaler och 1639 till 616 000 riksdaler, trots att antalet skepp som erlade avgifter faktiskt minskade under dessa år. De utländska sjömakternas ilska ledde till att Kristian IV tvingades sänka tullen något, men inkomsterna fortsatte att ligga på en hög nivå – 505 000 riksdaler år 1641, 405 000 år 1642.
Sverige åtnjöt tullfrihet för flertalet varor som forslades till och från själva riket, men det gällde inte de provinser i Baltikum som kontrollerades av den svenska kungamakten. Till de varor som inte var undantagna från tullplikten hörde krigsmaterial, exempelvis kanoner, en stor svensk exportartikel. Detta irriterade svenskarna, som dock konstaterade att Kristian IV:s tullhöjningar kunde vändas mot honom i propagandan. Genom att utmåla den danske kungen som en hätsk girigbuk och utlova radikala förbättringar om svenskarna fick kontroll över Öresund beredde Axel Oxenstierna och det svenska riksrådet vägen för krig.
Kristian IV:s politik irriterade inte bara Sverige. Nederländerna, Nordeuropas ledande handelsnation, drabbades hårt av Öresundstullen. Inte nog med det: för att motverka de nederländska köpmännens stora inflyttande på Östersjön och Nordsjön gynnade Kristian IV folk från andra länder och bjöd in dem att etablera sig i Danmark. Framför allt månade han om de egna danska köpmännen, både i Europa och på världshaven. Ett typiskt exempel på politiken är avtalet med Spanien 1641, som hade udden riktad mot både Nederländerna och Sverige. Olyckligtvis för Danmark skedde detta samtidigt som relationerna mellan Nederländerna och Sverige blev allt bättre, dels av rent ekonomiska skäl. Louis De Geer och andra nederländare investerade stora summor i Sverige, vars metallexport – kopparmalm, kanoner, med mera – gick via Amsterdam. Ett defensivavtal mellan Nederländerna och Sverige slöts 1640, enligt vilket svenskarna, om andra konfliktlösningar misslyckades, kunde räkna med nederländskt stöd i händelse av krig med Danmark.
[...]
Istället avgjordes kriget av Nederländerna. Louis De Geer värvade en flotta som på hösten 1644 var starkare än den danska. Den 23 oktober (NS, 13 oktober enligt GS) besegrade de svenska och nederländska örlogsfartygen en dansk flotta vid Femern. Nederlaget var så stort att Kristian IV måste avbryta kriget i Skåne inför risken att svenskarna skulle utnyttja sjöherraväldet till att landstiga på Själland. – Harrison, Dick, Ett stort lidande har kommit över oss: Historien om Trettioåriga kriget, ISBN: 978-91-7037-794-5, s. 73, 473, 474 & 475
Du måste vara medlem för att kunna kommentera