JAG HAR BLIVIT PYKISKT SJUK(tror jag) - konstant paranoid och orolig

Jag brukar inga droger, jag är inte en person som "röker på".

Jag är tvärt om det tragiska fallet, som förmodligen har fått psykiska problem efter tråkigheter som skett under barndomen. Jag har gått hos psykolog i snart 8 månaders tid, men jag blir fan inte bättre, tvärt om så blir det värre. Min möten med psykologen räcker inte och jag vill ha fler möten, vill ha minst två i veckan.

Jag har fått diagnosen "paranoid personlighetsstörning". Jag är ofta paranoid och orolig, men inte psykotisk på något sätt. Man kan inte se på mig att jag har psykiska problem, är normalfungerande i det stora hela. Min misstänksamhet är alltid "logisk" och jag tror mig kunna bevisa att det hela tiden råder en fara för mig. Detta är paranoid personlighetsstörning:
http://www.psykologiguiden.se/www/pa...hetsst%F6rning

Antingen tror jag att någon ska döda/skada mig, eller att någon förföljer mig av någon anledning. Men på sista tiden har jag hakat upp mig på döden! Jag får en stor klump i magen, blir nedstämd/ledsen och väldigt orolig/paranoid. Det blir en inre panik skulle man kunna säga. Jag känner en oro för döden och för den dagen då allt är slut. FAST DET SYNS INTE PÅ MIG DET MINSTA,allt sker i min hjärna.

Någon som har varit med om något liknande och som kan ge mig råd????????
Vad ska jag ta mig till? Jag äter inga mediciner och vill inte göra det!

Du måste nog ta medicin om du vill att det ska bli bättre. Varför är du så rädd för det? Är det inte värre att ha det som det är nu resten av livet? Du slösar bort ditt liv och din ungdom med "jag vill inte ta medicin". Väx upp nu och gör det som krävs för att ta dig ur det här.

När du blir bättre igen kan du säkert sluta ta medicinen. Det är inte som du skriver upp dig för att knapra piller hela ditt liv. Men just nu behöver du göra det. Du fattar väl att du inte kan gå så här och låta ditt liv rinna ut i sanden?

Fast det är inte så akut att jag är helt borta, jag är som sagt normalfungerande. Men jag tänker fler samtal skulle hjälpa istället. Jag tycker inte att tiden räcker till när vi samtalar. Jag tar inga mediciner om det inte är akut. I värsta fall skriver jag in mig på psyket som patient, men tror inte att jag tänker ta mediciner. Det måste gå att lösa på annat sätt.

Jag fattar inte den här hysterin mot medicin som råder.

Folk är hellre sjuka än att ta medicin för att de är rädda med resonemanget "men tänk om jag tycker att den funkar bra! Då kanske jag blir beroende och mår dåligt utan den!".

TS, om detta är ditt resonemang så kan vi konstatera att du redan mår dåligt utan den. Är du rädd att du ska må "för bra", eller vad har du för tankesätt där?

Man kan gott kombinera metoder, såsom samtal och läkemedel. Oftast är det effektivast. Det finns inte någon lag att du bara får välja en metod.

Jag tror att min störning är kronisk. Jag tror att mediciner löser problemet på kort sikt, men sedan kommer skiten komma tillbaks igen. Min hjärna är skev pga skar som skedde när jag var väldigt liten. Jag tror inte att det hjälper med mediciner i det långa loppet. Jag vill arbeta långsiktigt och ta den "svåra vägen" som jag tror är den rätta vägen och som har störst effekt i det långa loppet. Jag har som sagt paranoid personlighetsstörning och är inte psykotiskt.

http://www.psykologiguiden.se/www/pa...hetsst%F6rning

Varifrån kommer din paranoia ifrån? Främlingar?
Vad i livet gör dig konstant orolig? Döden?

Kan det vara så att du överanalyserar och därmed överreagerar?
Förlåt om jag frågar så mycket men vill förstå lite bättre om vad det kan vara för fel.

Må väl och skratta lite

Okej, fair enough. Jag köper resonemanget.

Men jag vill bara påpeka att om sjukdomen är kronisk så innebär det att det kan vara ett resultat av hur din kropp faktiskt fungerar. Det hela kan bero på något så mediokert som att det saknas lite av någon fjantig signalsubstans som ökar/minskar aktiviteten i något pyttelitet område i hjärnan.

Det innebär att hur stora livsstilsförändringar du än gör så är det inte säkert att du någonsin kommer att komma undan detta den naturliga vägen. Då återstår det att kompensera för bristen/överflödet.

Sedan så behöver du inte välja bort psykologen bara för att du går på medicin. Du kan lära dig långsiktig hantering samtidigt.

Det ironiska är att jag brukade skratta extremt mycket när jag var liten, jag var känd för det.
Men det satta man stopp för med råge, idag finns inte mycket att skratta åt längre, tvärt om kan det ibland kännas som om man är i helvetet. .

Jag överanalyserar väldigt mycket och hakar ständigt upp mig på tankar och händelser, jag kan inte släppa saker. JAg kan bli paranoid på olika ting, döden men också på att man tänker ge sig på mig eller att man lurar mig(är ute efter något). Man litar inte på folk när det kommer till kritan och gäller viktiga saker, ytligt men inte på djupet.

Kanske stämmer, värt att kolla upp. Om en signalsubstans är orsaken så hoppas jag att det går att lösa.

du övervärderar förmodligen din existens, vilket ofta leder till någon form utav "paranoia".

du har blivit intryckt i schemalagda mönster med överhuvuden som ständigt iaktar dig. "Du kom sent idag" "Du ser uttråkad ut, vill du kanske göra detta istället" "Vad duktig du är" "Nej - Det där måste du lägga av med" "hur ska det bli när du blir stor som du beter dig" "du blir säkert något stort när du blir stor" osv.

dom flesta människor idag har ett enormt ytligt bekfräftelse behov pga att man inte haft känslan av att den som bryr sig om dig är du. - utan istället att man ska få 3 alternativ som man därefter ska peka på vilket man mest vill ha. - Dom allra flesta är praktiskt invalida av att styra sig själva idag. Och det är inte nödvändigtvis något fel i det. Problemet bara är att vi leder i ett individualitiskt system, där folk blir lärda att tänka i grupp, eller följa en ledare.

Och den här invalidaseringen har blivit än värre i senare generationer. Imed att det inte finns något nationellt intresse av att tänka till och styra upp helheten. Att förutse stora drag osv.

Istället låter man det löpa helt fritt/"Liberalt", med yttre influenser som pekpinne.


- Den totala Sanningen är att ingen bryr sig nämnvärt kring ditt öde. Du har ingen nämnvärd positiv påverkan, varken praktiskt eller teoretiskt på någon människa. Du tillhör ingen nämnvärd identitetsfull familj, nation eller organisation.

du är en ensam blåsippa i en djungel.

Spännande funderingar, jag tror att du har väldigt rätt också.

Jag har alltid haft stora mål och ansett mig kunna uppnå det bästa som finns att uppnå. Det där sista med att jag är betydelselös, det är det jag har fått erfara också. Under barndomen blev jag ofta sviken och jag blev hela tiden överröst med hinkar som sa "ingen gillar dig, du behövs bara nu för att jag vill ha detta av dig". Jag ser därför människan som en ytterst egoistisk varelse som bara vill sitt eget bästa, även om jag logiskt sett vet att det finns vänliga och empatiska människor. Jag upplevde aldrig att jag fick tillbaks det som jag gav i from av vänlighet och pålitlighet, tvärt om så besvarades den med det motsatta.

Känslorna och tankarna blir värst på kvällar och nätter, som brukligt.