Fallet Sture Bergwall / Thomas Quick (1950-)

Sannolikheten för att han talade sanning beträffande åtminstone något av morden kan därmed uppskattas till i varje fall 99,999999.

Testet kan inte avgöra om Thomas Quick haft tillgång till många fler faktauppgifter än vad som funnits i tidningarna. Man kan heller inte dra några andra slutsatser om morden från det.

Låt mig för en sista gång återvända till rättvisans demoner. Det är ovedersägligt att nästan alla fall efter 1990 där en oskyldig dömts för ett grovt brott (23 av 26, Thomas Quick inräknad) har samma komponenter: det påstådda brottet är antingen groteskt, sexuellt eller bådadera, den utpekade är en man, det påstådda offret oftast barn. Det är just denna kombination, ingen annan, som fått svenska myndigheter att gång på gång tappa omdömet.

Jag har inte kunnat hitta några internationella jämförelser över justitiemord. Men allt tyder på att den svenska serien av rättsövergrepp är unik i sin fixering vid mansmonstret. Då finns det skäl att undra var detta spöke kommer från. Jag har tidigare antytt några förklaringar. Jag har också visat vilka tragedier som frammanandet av den demonen kan leda till i vårdnadstvister.

Sedan dess har Bergwallkommissionen blivit klar med sin granskning av Bergwall/Quickskandalen. Det är en fascinerande och bitvis dråplig läsning, som inte lämnar något tvivel om att hade rättsväsendet hållit sig till reglerna (och psykologer/psykiatriker till beprövad vetenskap) hade Thomas Quick aldrig blivit dömd.

I långa stycken rör det sig om samma sort missgrepp som Hans-Gunnar Axberger identifierade redan tio år tidigare i JK-rapporten ”Felaktigt dömda”. Nyckelordet är ”okritiskt”. Domstolar satte sin tillit till dubiösa psykologer och andra experter. De köpte utan granskning åklagarnas (emellanåt manipulerade) uppgifter. De gjorde avsteg från gängse bevisprövning och *reagerade inte på orimligheter i åtalen.