Hur mår ens partner när man blir nykter?

Jag har inte varit nykter särskilt länge... bara 17 dagar, och jag trodde verkligen att det här klivet skulle vara både det jobbigaste och bästa i mitt liv. Vilket det givetvis är, men till min förvåning verkar min partner må sämre än någonsin.

Medans jag kunde hinka i mig flera liter öl tog han kanske bara någon enda, förutom på fester då han drack lite mer. Ibland var han inte sugen på att dricka alls.

Men under dessa 17 dagar har han åkt hemifrån två gånger för att gå på fest/födelsedagsfirande. Bägge gångerna har han kommit hem så full att han knappt kan stå, fokusera blicken eller prata. Han var ilsken första gången, andra gången helt förstörd och grät.

Han har inte betett sig såhär förr.

Jag har försökt googla på detta utan större framgång. Så jag efterlyser lite svar här.. Hur brukar partnern till en nykter alkoholist må? Är det vanligt att partnern börjar må dåligt - eller brukar de må bättre?

Är det någonting fel jag gör, eller något jag bör tänka på att göra?

Han kanske inte längre känner sig behövd? Han har förlorat sin roll som den "skötsamme", kanske det har gjort honom olycklig eller nåt, vad vet jag. Kanhända att han känner sig usel också som dricker fast han vet att du har problem med alkohol. Många "kanske" här, men kanske han tror att du tycker illa om honom för att han fortfarande dricker emellanåt... Bara som jag spånar. Grattis till nykterheten.

Han kanske tidigare var tvungen att hålla koll på dig om du drack så mycket så han passar på nu när du inte dricker?
Eller så kanske han inte mår så bra till hela situationen med dig? Eller så är det bara att tillfällena dykt upp nu och att han druckit för mycket? Annat som kanske har hänt i hans liv?Kan ju hända att de bara var engångsföreteelser också? Känner ju inte han för fem öre så kan ju inte direkt säga. Du kanske själv har nån aning?

Finns mycket man kan spekulera i, tycker du ska prata med han om de fortsätter ifall de inte är hans sätt att bete sig. För han är ju trots allt den enda som vet vad som gör att han mår dåligt?

Bra för dig att du slutat dricka också ifall du har problem med alkoholen.

Är detta en retorisk fråga, eller?

Det är väl du som druckit ohälsosamt och därmed krävt av din sambo att denne skall agera skydd mot och för dig och nu när du lyckats hålla dig från alkohol och detta i hela 17(wow, gör vågen här...) dagar så kräver du fortsatt en barnvakt? Och inte nog med det, nu när denne din barnvakt inte längre vill sitta just barnvakt så vill du fortfarande vara detta barnet och som behöver en barnvakt? Så kallar du honom för "medberoende"? Du ser fel i HAN?
Shit, men vilken iskyla du uppvisar
Släpp din kille FRI, säger då jag.

Hm.. alla teorierna låter vettiga. Har försökt understryka tydligt att det är jag som har problem och att han inte ska behöva ge upp samma saker som mig, men kanske hjälper inte ord i detta läge.

Att han passar på nu när han inte behöver tänka på att ta hand om mig kan ju såklart stämma. Förutom att jag tog tag i mitt missbruk har det inte hänt något jag vet om iaf..

Ska försöka prata med honom. Han är typen som håller saker inne istället för att agera ut eller prata om det. Tror han inte vill visa sina svagare sidor, men förhoppningsvis kan jag lirka lite så jag får veta om det finns något jag kan göra.

Ja, att jag indirekt tvingat honom att ta hand om mig när jag själv inte kunnat är en utav de oförättelser jag gjort som missbrukare och försöker gottgöra.
17 dagar är inte länge, det inledde jag med - men det är ett steg på vägen i varje fall. Och man behöver ju börja nånstans.

Jag har inte skrivit någonstans att jag vill att han ska vara min "barnvakt", har inte heller kallat honom för medberoende(?)

Tycker ditt svar här i tråden är lite på sandlådenivån. Läs igenom trådstarten ordentligt och bidra med något konstruktivt istället, för det jag söker är svar på varför och hur jag kan få min sambo att må bättre - inte påhopp från uttråkade människor som inte kan sova om nätterna.

Man brukar kalla det medberoende när/om man har en partner (eller andra familjemedlemmar) som "möjliggör" ens missbruk och det kan bli så att dessa får lite svårt de också när missbrukaren ifråga lägger av/ner sitt användande. De kan tappa sin identitet/roll och vet då inte hur de ska förhålla sig till den som blivit nykter.

edit; Och bara nonchalera inlägg som postas av "näthatare".... som bara är ute efter en reaktion!

Aha!
Fast... min sambo har vid flera tillfällen hindrat mig att dricka, eller reagerat när han märkt att jag smygdruckit. Kan han ändå vara medberoende?

Om det nu är så att han har svårt för min nykterhet och inte vet hur han ska bete sig mot mig.. vad kan jag göra för att underlätta för honom?
Än så länge försöker jag hitta på aktiviteter för oss så vi fortfarande ska GÖRA saker ihop även om det inte inkluderar alkohol, jag berättar om mina NA möten och vårdmöten så att vi kan ha en öppen dialog om hur läget är, jag visar tacksamhet när han är på min sida och säger nej till vänner som vill dricka hos oss med mera.

Jag ska försöka ignorera näthatarna

Jag vet inte detta, vad som verkligen pågår kan bara han svara på, men min teori är att han är bitter och rädd.

Bitterheten över vad en missbrukande anhörig utsatt en för kan komma i efterhand när denne börjat ta sig i kragen och inte är lika sårbar längre, inte längre måste tas om hand. Då kan det vara lockande att skita i hen som hen sket i allt när missbruket var aktivt, man kan rentav vilja straffa hen och göra hen illa, och något som ligger nära till hands är att ge igen med samma mynt. Du var en full jävla fitta mot mig i X antal år så nu är det inte mer än rätt att jag låter dig känna på hur jag har haft det, vad du utsatte mig för.

Rädd för att en missbrukare lovar och sviker gång på gång, och varje gång ett nytt försök till nykterhet påbörjas inleds också hos den anhöriga en inre nedräkning till när det kraschar. Det är oerhört svårt att lita på någon igen efter att denne ljugit och svikit så många gånger, det som håller en kvar är kärleken som gör att man så gärna vill gå vidare, vill tro att denna gången är det annorlunda.

Men rädslan är inte bara för att den anhöriga ska falla tillbaka, utan också att hen verkligen ska vinna kampen denna gången och bli så stark och självständig att hen inte längre behöver en. Det är inte ovanligt att nyktra missbrukare lämnar partnern för att börja på ny kula. Har man en infekterad historia tillsammans, kanske inte ens någonsin varit nykter/ren i relationen utan alltid varit bedövad, är inte nödvändigtvis relationen något man prioriterar att bibehålla. Han kanske är rädd för att förlora dig.

Prata med honom. Och du, sjutton dagar är fantastiskt bra jobbat och jag vet att varje timme räknas speciellt i början, men han kanske inte upplever det så. För honom kanske det är too little too late eller nåt annat som spökar. Du kan resonera kring och dissekera situationen i evigheters evighet men den enda som kan ge dig raka svar är han. Jag håller tummarna för er.

Jag är inte nykter alkoholist, men jag är nykter narkoman och det torde väl fungera på likartade sätt när det gäller beroende med mera..

Min och exets relation fungerade på något sätt trots att jag missbrukade, smög, ljög och så vidare. Men när jag äntligen tog steget till nykterhet var det något som hände. Min egen teori är att det var en kombination av saker. Jag tror att det är känslomässigt jävligt svårt att leva med en missbrukare samtidigt som man inte kan/vill lämna denne (för att man upplever sig behövd?). När så missbruket upphör kvarstår all den där emotionella smärtan/svårigheterna och minnena samtidigt som man upplever att den nyligen nyktra kanske inte behöver en lika mycket (även om det kan vara precis tvärt om egentligen).

Kort sagt så fuckade mitt missbruk upp hela relationen och det gick inte att reparera.