Hej,
Måste få höra allmänhetens åsikter i detta.
Är så att jag börjat på en anställning (timmar) på en arbetsplats där jag blir inringd med kort varsel. Nej inte jour och inte hemtjänst dock. Jag finner att ha arbete fantastiskt skönt (efter ungefär 3-4 månaders uppehåll) med några få undantag.
Egentligen är anställningen tänkt att gälla en viss tid under semesterdagarna (då jag ska gå på schema) med chans till mer arbete.
Eftersom semesterdagarna inte riktigt börjat ännu, så har jag blivit inringd med kort varsel några gånger då de behövt folk och jobbat dessa tider också. Telefonen går då varm redan runt kl 06 (Eftersom man bör kunna ställa in sig på arbetet till kl 07, men ordinarie tid är redan från kl 06).
Jag vet inte med er, men detta stressar mig så sjukt mycket. Att inte veta riktigt hur morgondagen ser ut eller kunna planera för sig. Jag ser dock annorlunda på ett schemalagt arbete (då mina tider är utstakade och jag vet hur jag ska jobba och planera därefter). Att sedan från nyvaket tillstånd kasta sig in i duschen och göra sig redo för att ställa in sig för arbete med knappt en timmes mellanrum känns... ja, stressigt.
Så. Låt mig då säga att det förstås inte är nytt. Jag har tidigare varit inom hemtjänsten (c. 2011) men frångick tjänsten efter att ha jobbat nästan ett år, pga att stressen med telefonsamtalen / inringningar blev olidligt. Det bör dock sägas att jag då arbetade som ett svin, bokstavligt talat, för att glädja min arbetsgivare och såg inte till mitt eget mående.
Ungefär samtidigt som denna period, strax efter hemtjänsten, gick jag in i en depression (utmattningssymptom?) som jag först i slutet av 2014 blivit mer eller mindre fri från, läget är stabilt men kommer alltid ha en inneboende stress i mig som jag måste lära mig hantera. Men det har tagit sin tid från insjuknad till någorlunda frisk, och jag har hållt mig aktiv genom att under årens lopp tagit på mig småjobb eller kortare anställningar.
Så. I skrivande stund har jag blivit uppringd av nuvarande arbetsgivare (strax innan 07) , men har inte svarat. Dels för att jag faktiskt inte är hemma (det där med planeringen igen!) med möjlighet att ta mig till arbetet, men också dels för att jag inte visste vad jag skulle säga. Hursomhelst framstår jag ju som att jag bortförklarar arbetet. "Nej jag är tyvärr inte hemma så jag kan inte".
Återigen, jag uppskattar arbete och jobbar på bra, men insådana här lägen spelar en viss moral in och jag känner liksom att pressen på mig ökar och att det egentligen bara slår tillbaka på mig själv som person om jag inte svarar och ställer upp på arbete (trots att jag inte är hemma och trots att jag då måste stressa till arbetet). Inget läge känns egentligen bra oavsett om jag hade svarat och tackat nej, eller att ignorerat samtalet.
Vet inte hur länge jag pallar "spela spelet". Jag tycker om att arbeta, dock inte under dessa förhållanden även om jag inte har mkt att säga till om som timanställd. Känns mest som "suck it up" och jobba för helvete. Jag är i behov av pengar liksom alla andra för att få ekonomin att gå runt, men är inte pengakåt eller känner för att arbeta extra "bara för att dra in fett med cash" (vilket jag hört ett flertal personer säga).
Jag vet dock som sagt att jag snart ska påbörja schemalagt arbete under en bestämd period, men bör man vara uppriktig med chefen om stressen att bli inringd med kort varsel? Hjälper det eller stjälper det? Borde jag lägga fram för chefen att jag åtminstonde önskar veta planeringen minst en dag i förväg, om möjligt?
Jag söker inte sympatier men vill höra olika åsikter i detta.
Måste få höra allmänhetens åsikter i detta.
Är så att jag börjat på en anställning (timmar) på en arbetsplats där jag blir inringd med kort varsel. Nej inte jour och inte hemtjänst dock. Jag finner att ha arbete fantastiskt skönt (efter ungefär 3-4 månaders uppehåll) med några få undantag.
Egentligen är anställningen tänkt att gälla en viss tid under semesterdagarna (då jag ska gå på schema) med chans till mer arbete.
Eftersom semesterdagarna inte riktigt börjat ännu, så har jag blivit inringd med kort varsel några gånger då de behövt folk och jobbat dessa tider också. Telefonen går då varm redan runt kl 06 (Eftersom man bör kunna ställa in sig på arbetet till kl 07, men ordinarie tid är redan från kl 06).
Jag vet inte med er, men detta stressar mig så sjukt mycket. Att inte veta riktigt hur morgondagen ser ut eller kunna planera för sig. Jag ser dock annorlunda på ett schemalagt arbete (då mina tider är utstakade och jag vet hur jag ska jobba och planera därefter). Att sedan från nyvaket tillstånd kasta sig in i duschen och göra sig redo för att ställa in sig för arbete med knappt en timmes mellanrum känns... ja, stressigt.
Så. Låt mig då säga att det förstås inte är nytt. Jag har tidigare varit inom hemtjänsten (c. 2011) men frångick tjänsten efter att ha jobbat nästan ett år, pga att stressen med telefonsamtalen / inringningar blev olidligt. Det bör dock sägas att jag då arbetade som ett svin, bokstavligt talat, för att glädja min arbetsgivare och såg inte till mitt eget mående.
Ungefär samtidigt som denna period, strax efter hemtjänsten, gick jag in i en depression (utmattningssymptom?) som jag först i slutet av 2014 blivit mer eller mindre fri från, läget är stabilt men kommer alltid ha en inneboende stress i mig som jag måste lära mig hantera. Men det har tagit sin tid från insjuknad till någorlunda frisk, och jag har hållt mig aktiv genom att under årens lopp tagit på mig småjobb eller kortare anställningar.
Så. I skrivande stund har jag blivit uppringd av nuvarande arbetsgivare (strax innan 07) , men har inte svarat. Dels för att jag faktiskt inte är hemma (det där med planeringen igen!) med möjlighet att ta mig till arbetet, men också dels för att jag inte visste vad jag skulle säga. Hursomhelst framstår jag ju som att jag bortförklarar arbetet. "Nej jag är tyvärr inte hemma så jag kan inte".
Återigen, jag uppskattar arbete och jobbar på bra, men insådana här lägen spelar en viss moral in och jag känner liksom att pressen på mig ökar och att det egentligen bara slår tillbaka på mig själv som person om jag inte svarar och ställer upp på arbete (trots att jag inte är hemma och trots att jag då måste stressa till arbetet). Inget läge känns egentligen bra oavsett om jag hade svarat och tackat nej, eller att ignorerat samtalet.
Vet inte hur länge jag pallar "spela spelet". Jag tycker om att arbeta, dock inte under dessa förhållanden även om jag inte har mkt att säga till om som timanställd. Känns mest som "suck it up" och jobba för helvete. Jag är i behov av pengar liksom alla andra för att få ekonomin att gå runt, men är inte pengakåt eller känner för att arbeta extra "bara för att dra in fett med cash" (vilket jag hört ett flertal personer säga).
Jag vet dock som sagt att jag snart ska påbörja schemalagt arbete under en bestämd period, men bör man vara uppriktig med chefen om stressen att bli inringd med kort varsel? Hjälper det eller stjälper det? Borde jag lägga fram för chefen att jag åtminstonde önskar veta planeringen minst en dag i förväg, om möjligt?
Jag söker inte sympatier men vill höra olika åsikter i detta.