Den stora filmprojekts-tråden (för filmtittaren)

Precis efter jag skrev såg jag ju att du gjort en uppstart sidan innan, måste vart blind som inte såg det eftersom jag gick flera sidor bak. Men då är allting gott

Filmprojekt 2: Akira Kurosawa
#24 Red Beard (1965)

Imdb

Den nyutbildade läkaren Noburu Yasumoto (Yuzo Kayama) trodde att han skulle få börja tjäna som personlig doktor hos shogunen. Istället verkar han utan att ens ha blivit informerad om det fått anställning hos den lokala läkarkliniken ledd under den strikta och hårdföra läkaren Kyojio Niide (Toshiro Mifune), även kallad Rödskägg för sitt röda skägg. I början är Yasumoto vrång och sätter sig emot hela etablissemanget, men sakta men säkert börjar han anpassa sig till livsstilen på kliniken.

Jag är inte så särskild förtjust i läkarfilmer vilket den här filmen tyvärr centrerar kring. Positivt nog så är handlingen förlagd i historisk tid. Att kalla filmen för samurajfilm är fel men nog rör den sig i samma tidsperiod som Sanjuro eller Yojimbo, typ andra halvan, slutet av 1800-talet. Vilket ju som sagt inte gör filmen till en samurajfilm men visst får man lite vibbar från genren då folk går runt och bär på kataner vilket är en trevlig bonus.

Det positiva är som alltid att se Mifune spöka ut sig och visa nya sidor av sitt skådespelarregister. Här är han en äldre skäggig läkare, en roll som gamle Takshi Shimura brukade spela tidigare (som i The Quiet Duel eller Drunken Angel). Tyvärr så ska man inte vänta sig för mycket av gode Mifune som jag gjorde. Innan vi får se honom så låter Kurosawa oss få höra en av de andra läkarna prata om Rödskägg och beskriver honom så att vi tittare skapar oss en uppfattning om karaktären innan vi ens får se honom. Och när vi sen äntligen får göra det så blir det en snygg kroppsvändning av herr Mifune där vi får se honom ståta med ett helskägg. Tyvärr så blir det mycket väsen för ingenting då vi inte bjuds på så mycket mer av Mifune och hans karaktär. Om det inte vore för en fightscen där han slåss mot flera motståndare. Detta hade lätt kunnat vara filmens höjdpunkt men Kurosawa vill verkligen få oss att förstå vilken otrolig förmåga Rödskägg har att bryta armar och ben på sina motståndare i egenskap av att han är läkare så att varje slag låter så otroligt tillagt och falskt. Riktigt synd då fighten är ganska bra koreograferat men ljudet förstör helhetsupplevelsen.

Istället för att fokusera på titelkaraktären Rödskägg så får vi ta del av patienternas livsöden. Och här är det väl en vattendelare för folk, om man antingen uppskattar dessa fördjupningar i deras tragiska livshistorier eller om man finner dem onödiga. Jag hamnar i den senare kategorin. Kalla mig hjärtlös och känslokall men jag vill se Mifune! Jag vill följa honom, inte någon okänd stackare som ligger på dödsbädden och snart försvinner ut ur handlingen för att aldrig mer komma tillbaka. Varför ska jag bry mig om vad som har hänt i hans liv när han ändå kommer att vara historia i filmen om bara en kvart tjugo minuter? Jaja, lite rant sådär men det är också den största bristen i filmen. Istället för att följa det som jag hellre hade velat se och som jag tycker är intressant fokuserar filmen på det som jag uppfattar som ointressant. Detta är ett problem som främst ligger hos mig då jag som sagt hade andra förväntningar och en annan inställning till vad den här filmen skulle handla om.

Positivt då? Ja jag låter väl som trasig bandspelare men det tekniska fortsätter att briljera. Fotot och klippningen är världsklass och skådespeleriet kan jag inte klaga på. Möjligen att Mifune verkar underprestera, som att man faktiskt kan se den trötthet han själv hade gentemot Kurosawa och dennes krävande regi med långa utdragna produktionstider och ändlösa tagningar och vänteperioder på det rätta vädret osv. Nu har jag ingen källa för att grunda det här påståendet men jag vill minnas att jag har läst eller hört någonstans att Mifune trodde att Red Beard skulle bli klar inom kanske ett halvår men när den drog ut i över två år så kunde han inte fullfölja andra åtaganden som han hade tagit på sig under den här tiden. Så efter den här filmen så lämnade Mifune Kurosawa och de ska enligt sägen inte ens ha pratat med varandra efteråt.

Edit: Efter att ha läst foldern så ser jag att Kurosawa tydligen insisterade att Mifune skulle växa ut skägget på riktigt och även behålla det under hela filminspelningen vilket gjorde att han inte kunde spela de andra rollerna han hade blivit erbjuden under den här tiden, vilket såklart gjorde Mifune upprörd. Påtvingad method acting alltså.

Det har varit mycket negativt i min recension men överlag är det faktiskt en okej film som man bör ha sett tillsammans med de andra kända filmerna av Kurosawa. Det tekniska med fotot och mästare-lärjunge relationen mellan Rödskägg och Yasamoto är den stora behållningen i filmen. Jag hade hoppats att den här den sista filmen med Toshiro Mifune och Akira Kurosawa tillsammans skulle sluta på topp. Det hade också varit en sista fullträff för ett annars jämnt och högkvalitativt årtionde som Kurosawa hade här på 60-talet. Tyvärr är den här filmen den svagaste i jämförelse med de andra filmerna som gjordes åren innan. Kanske hade jag förväntat mig en annorlunda film och kom in i handlingen på fel sätt. I så fall kan det definitivt bli en höjning i framtiden men tills vidare landar den på en stark trea, vilket ju inte är fy skam. Problemet är väl bara att man har blivit alltför bortskämd med Kurosawa efter allt som han och Mifune lyckades med under 50- och 60-talet.

Betyg: 3.5/5




Filmer i projektet:

Filmprojekt 2: Akira Kurosawa
#25 Dodes’ka-den (1970)

Imdb

I den här den första färgfilmen av Kurosawa får vi följa en grupp människor som bor på, tja, en soptipp. De är alla mer eller mindre fattiga. En del har det lite bättre ställt och bor mer bekvämt än vissa men de försöker alla göra det bästa av situationen. Vi får träffa på en pojke som fantiserar att han kör en tågvagn; två fruar som kontinuerligt byter varsin man med varandra utan att de två männen märker något; en luffarpappa med sin lille pojk som drömmer om att bygga ett hus högt uppe på en kulle; en dotter till en sträng far som tvingar henne att arbeta tills hon ramlar ihop av trötthet för att tillfredsställa hans begär m.m. o.s.v. etc. ...

Den här filmen är ju allmänt känd som en av de sämsta filmerna som Kurosawa har gjort. Fast faktum är att den inte är så dålig, men det är ingen glädjestund att behöva genomlida de två timmarna och fjorton minuterna. Jag vill inte gå in för mycket på handlingen då det dels inte finns någon övergripande drivande handling och dels för att jag inte vill gå in för mycket på den enskilda karaktärerna. Jag vill inte fördjupa mig i någon av livsberättelserna utan prata om filmen som helhet.

Den här berättarstrukturen som Kurosawa kör med där vi får små personporträtt inflätade i varandra har sina fördelar och nackdelar. Nackdelen är såklart att det inte är någon vidare spännande film som gör att man sitter fastklistrad framför teven. Vissa scener är sömnpiller som gör att man hellre vill hålla på med något annat än att titta på filmen. Fördelen är att filmen stundtals känns, ja, poetiskt. Nästan meditativt och stillsamt med den vänlige, äldre herren och luffarpappan med sin son som drömmer om huset de ska bygga. Ett riktigt drömprojekt där varje liten detaljs visualiseras och ska kännas rätt innan de går vidare på nästa del i det imaginära bygget, allt medan de går hungriga och sover i en gammal bil. Se där nu beskriver jag handlingen trots att jag inte ville det! Överlag bjuds vi på hur livet är för de fattiga som trots social misär ändå lyckas hålla modet uppe och fortsätta med sitt dagliga värv, om man nu kan kalla vad det är som de gör för det.

Det tekniska har ju genomgående varit Kurosawas starka kort ända sedan filmerna han gjorde på 50-talet med startpunkt hos Rashomon. Nu är det ju i färg till och med och vi bjuds på en mängd olika färger i den här filmen. Rött och gult är de starkaste färgerna som återkommer i filmen, men jag undrar om inte en bildkonstnär som Malick eller Kubrick lyckas bättre att skapa konstverk med färger än vad Kurosawa gör här. Fotot är bra, om vanligt. Jag blir inte hänryckt eller så, möjligen i vissa solnedgångsscener. Annars är det mest färgkompositionen och klippningen som är riktigt bra och minnesvärt som jag kommer att ta med mig från den här filmen.

Filmen har ingen dramaturgi. Däremot visar den upp några fina aspekter av vad det innebär att leva som människa som karaktärerna får gestalta. Medmänsklighet, kärlek, om ändock dold sådan, att tro på sin sak och försöka ge mening till sin tillvaro. Så filmen är inte så dålig med andra ord. Jag skulle säga att några av hans 40-talsfilmer var en värre plåga att ta sig igenom än denna. Men jag skulle heller inte rekommendera denna om man inte är en riktig Kurosawafan.

Slutbetyget blir en svag tvåa.

Betyg: 2/5



Så, då var vi klara med alla boxarna och hela 40-, 50-, 60- och 70-talet. Nu är det bara fem filmer kvar, hans senare verk som han gjorde på sin ålders höst. Lite synd att han inte lyckades göra mer än bara fyra filmer på både 70- och 80-talet. I snitt en film vart femte år, ganska precis. Känns lite magert. Fast hade de flesta varit som Dodes'ka-den var det kanske bra att han sparade sig så att det blev mästerliga produktioner som Kagemusha och Ran istället.

Tydligen var det planerat att Kurosawa skulle ha varit med och gjort den japanska skildringen av attacken vid Pearl Harbour i Tora! Tora! Tora! men det strulade sig då han inte fick sin vilja igenom som han var van vid hemma i Japan och tvingades lämna projektet. Runaway Train var också ett annat misslyckat projekt han försökte sig på i USA som gick åt skogen. Dock filmatiserades manuset senare, med typ Eric Roberts och Jon Voight i huvudrollerna om jag inte minns fel men utan Kurosawa som regissör. Efter floppen med Dodes'ka-den så försökte han som jag nämnt tidigare i projektet ta självmord. Lyckligtvis överlevde han och kunde avsluta sin karriär med ett par till storverk.


Filmer i projektet

#2 CPT.OBVIOUS "VÄRLDSMÄSTERSKAP"

Film #11
Grupp D: Södra Europa
Land: Spanien
Regissör: Pedro Almodóvar
Film: The Skin I Live In (2011)

Egentligen svårt att avslöja något utan spoila då filmen är uppbyggd på såpass många lager. Hursomhelst får vi följa kirurgen Robert Ledgard (Antonio Banderas) som har skapat en yttre hud som tål hetta, insektsbett m.m. Detta testar han på sin försökskanin och tillika hemliga kärlek (Elena Anaya).

Eftersom det är svårt att nämna något av filmen utan att spoila är det även svårt med en tillhörande recension. Det jag kan säga är att den är otroligt komplex och unik i sitt utförande. Som jag läste i en recension på IMDb är det högst troligt att hela filmens handling kunde ha kommits på av Freud i egen hög person (). För mig kopplar den inte riktigt taget dock och jag blir aldrig fast, varför vet jag inte för musiken, foto och story samspelar väldigt bra. Det är helt enkelt en kemi som inte stämmer mellan mig och The Skin I Live In.

I slutändan får den 6/10 (3/5) för det är absolut ingen dålig film men det är inte heller så bra som det krävs i det här projektet.. tyvärr. Jag ska dock försöka återkomma till Almodóvar senare för han känns onekligen intressant!

Grupp C (Södra Europa):



Sedda filmer:

Topp 25 regissörer

#23 North by Northwest (1959, Alfred Hitchcock

Sedda filmer av regissören: 8
Betygsfördelning: 55544332
Snittbetyg innan: 4.00
Snittbetyg nu: 3.88

Hitchcock behöver ingen närmare prestation, att veta vem han var och att ha sett några av hans filmer hör väl till allmänbildningen, och då särskilt om man gillar film.

North by Northwest är tyvärr inte någon av hans bättre filmer, även om det är ett trevligt och underhållande äventyr. Spännande blir det aldrig, förutom i den fantastiska scenen med flygplanet.

Trovärdigheten ligger på noll och den förlitar sig alldeles för mycket på billiga lösningar i stället för att göra något smart. Han hamnar i situationer och kommer ur situationer alldeles för slumpartat och enkelt.

Cary Grant är charmig som få, och kan nog enbart se sig slagen på den punkten av James Stewart, som jag dessutom anser var en bättre skådespelare.

Avslutningen på Mount Rushmore är för övrigt ganska skrattretande... det blir bara för mycket.

Skulle gärna skriva en längre och mer utförlig recension, men mitt minne är inte det bästa och det var några dagar sedan jag såg den nu, så det går inte.

Hitchcock var, precis som några andra i projektet, en sann mästare. Även de som inte gillar hans filmer borde i alla fall vara tacksamma för allt han gjort eftersom han har influerat väldigt många filmskapare.

3/5

#24 Killer's Kiss (1955, Stanley Kubrick)

Sedda filmer av regissören: 11
Betygsfördelning: 55554444322
Snittbetyg innan: 4.10
Snittbetyg nu: 3.91

A Clockwork Orange, 2001: A Space Odyssey, The Shining, Full Metal Jacket. Blir du upphetsad? Det blir jag.

Killer's Kiss når dock inte upp till de filmerna, vilket inte är så konstigt eftersom det bara var hans andra spelfilm.

Snygg yta och tråkigt innehåll tycker jag är passande. Davey boxas, smygtittar på sin snygga granne som klär av sig och hamnar sedan i trubbel när de blir förälskade. Det tar dock tid innan detta trubbel kommer fram, och det är inte särskilt intressant.

Fotot, som Kubrick står för, är det bästa med filmen. Oftast är det inget speciellt men ändå vackert, men ibland bjuds man på en del intressant filmade sekvensen, som den där Vincent kastar ett glas på väggen. Tyvärr känns klippningen ganska abrupt, slarvig och störande.

Skådespelet håller inte särskilt hög klass och dialogen är onaturlig och tillgjord. Det negativa väger mer än det positiva.

Ännu en mästare. Låter som en hackande skiva, jag vet - men det är så. Jag älskar Kubrick. Men inte den här filmen.

2/5

#25 Dolls (2002, Takeshi Kitano)

Sedda filmer av regissören: 6
Betygsfördelning: 554443
Snittbetyg innan: 4.40
Snittbetyg nu: 4.17

Takeshi Kitano är en av Japans mest kända och hyllade regissörer. Han är känd för sina långsamma, filosofiska filmer med våldsamma explosioner som kan dyka upp var som helst. Oftast fokuserar han på yakuzan, men här väljer han att behandla kärlek i stället, även om han lyckas trycka in en åldrande yakuzaboss.

Precis som en annan japansk film som hade potential, Departures, blir den alldeles för sentimental. I stället för att få en dos som ligger på gränsen men som lyckas att beröra i stället för att störa, som Vittoria De Sica lyckades mycket bra med i Umberto D. och The Bicycle Thief, får vi en överdos.

Huvudhistorien är ganska trevlig att följa, trots att sentimentaliteten stundtals blir för mycket. Även popstjärnehistorien är intressant - mest för att ämnet besatthet är fascinerande - trots att även den är för sentimental. Yakuzahistorien gillade jag inte alls dock, det är för mycket helt enkelt.

För mig som gillar långsamma filmer är tempot perfekt. Tycker ofta att långsamt tempo gör att filmen känns mycket kortare av någon konstig anledning, och så även här. Miljöerna är också väldigt vackra, särskilt de röda löven och snön.

Har man gjort Hana-bi, Sonatine och Kikujiro förtjänar man hyllningar. Kitano är kung trots att Dolls var en besvikelse. Ser fram emot att se Kids Return inom en snar framtid!

3/5

Sammanfattning av projektet med listor och statistik kommer lite senare, precis som mitt nästa projekt.

Topp 25 regissörer - sammanfattning

Ja, då är man färdig. Det tog lite längre tid än jag hade tänkt på grund av några både frivilliga och ofrivilliga pauser. Oftast har det varit trevligt, om än begränsande; jag har fått strunta i en del filmer av regissörer som jag sett två filmer av till exempel, så att de inte slår sig in och förstör när jag ska jämföra listorna. Och på tal om det:

Topplista innan:


Topplista nu:


Steven Spielberg och David Cronenberg slogs alltså ut till förmån för René Laloux och George Miller. Känns väl helt okej.

Många bra filmer i det här projektet, men tråkigt nog en del skräp också. Nedanför kan ni se vilken plats respektive film hamnade på.

Topplista:


Bäst: Once Upon a Time in America. Ett mäktigt maffiadrama signerat Sergio Leone.
Sämst: What Lies Beneath. Ren jävla smörja av Zemeckis.
Överraskning: The Cat O'Nine Tails trodde jag att jag skulle gilla, en att jag skulle gilla den så mycket som jag gjorde trodde jag faktiskt inte. En av Argentos bästa.
Besvikelse: Dead Ringers var på förhand en film som jag tippade som en av projektets bästa, men tji fick jag. Cronenberg är verkligen ojämnare än en gammal grusväg.

Filmprojekt 2: Akira Kurosawa
#26 Kagemusha (1980)

Recension
Imdb


Betyg: 4/5


Kurosawa är tillbaka på banan igen efter två svaga filmer på 70-talet. Var ett riktigt bra tag sen jag såg den här filmen och mindes knappt något alls. Inte lika spännande och underhållande som hans största filmer från 50-talet, men de är å andra sidan hemskt svårslagna. Kanske den vackraste filmen hittills som han har gjort, med alla färgerna. Bra musik också.

Tatsuya Nakadai seglar upp som en riktigt intressant skådespelare som jag vill ta reda på mer om, vilka filmer han har gjort osv. Han axlar manteln bra i frånvaron av både Mifune och Shimura. Ska bli kul att se han igen i Ran, även om han är sminkad intill oigenkännlighet där.


Filmer i projektet:

----------------------------------------------------------


Kul med ett avslutat projekt! Du och jag var ju de som växelvis postade inlägg här ett tag så det känns ju som att vi kört våra projekt tillsammans.
Takeshi Kitano låter som ett väldigt intressant namn. Honom kommer jag definitivt att kolla upp mer och försöka se hans filmer framöver i ett asienprojekt. Men det får bli till hösten tror jag.

Ska bli intressant att se vad du kommer att göra härnäst. Planerar du något nytt projekt?

Ja, vi har ju hållit på samtidigt, så det har varit kul att följa ditt under tiden som jag hållit på med mitt. Och det ska självklart bli kul att följa avslutningen.

Kitano borde du verkligen kolla in! Fantastisk regissör.

Ja, efter att jag såg dokumentären Not Quite Hollywood: The Wild, Untold Story of Ozploitation! blev jag otroligt sugen på att se många av filmerna, så jag ska köra ett ozploitation-projekt har jag tänkt. Ska börja med komedierna som startade hela vågen, och sedan fortsätta med skräcken som kom och sedan avsluta med några mer moderna rullar. Fem filmer av varje. Ska bli kul som fan.

Filmprojekt 2: Akira Kurosawa
#27 Ran (1985)

Recension
Imdb


Betyg: 4/5



En film som man väldigt lätt jämför med Kagemusha. Tror jag nämnde den 5-6 gånger i min recension på den här filmen. Ran är bättre på nästan alla plan. Möjligen att den kan uppfattas som mer tung än förra filmen av Kurosawa.

Skulle vilja säga att det rent allmänt är ett problem med hans filmer som jag tar i spoiler för dem som inte har sett de flesta av hans filmer. Läs INTE om du inte har sett Sju Samurajerna, Blodets tron, Onda män sover gott, Kagemusha och Ran då sluten avslöjas inom spoiler:


Snart är det här projektet till ända. Bara tre filmer kvar och det ska bli skönt med något mer lättsmält nu efter två st tunga 2½ timmes långa samurajfilmer på raken.

Filmer i projektet:

Det lilla 90-talsprojektet: 17 Filmer

Jag tänkte jag skulle starta ett projekt, men inte så jättemånga filmer, men alla är från 90-talet. Jag har arbetat med att skriva filmer jag ska se, i ordning eller oordning.

Om jag börjar med det idag får jag se, men nu har jag att göra en stund.

1. Forest Gump (1994)
2. Pulp Fiction (1994)
3. The Shawnhank Redemption (1994)
4. Clueless (1995)
5. Jurassic Park (1993)
6. The Lost World: Jurassic Park (1997)
7. Batman Forever (1995)
8. Independence Day (1996)
9. Dumb And Dumber (1994)
10. Con Air (1997)
11. The Last Of The Mohicans (1992)
12. Scream (1996)
13. Rushmore (1998)
14. My Own Private Idaho (1991)
15. Saving Private Ryan (1998)
16. Heat (1995)
17. Schindler's List (1993)

Om jag skulle tvingas välja ett årtionde och bara se de filmerna som gjordes då så hade jag nog valt 90-talet. Så sjukt många bra filmer som gjordes då, särskilt från USA. Om du har alla de där filmerna osedda så har du en hel del sköna filmstunder framför dig.

Jag har sett några av dom, men det var längesen sist.