Allemansrätten gäller även tiggarna

En av grundtankarna med allemansrätten skulle kunna sägas vara att den bara täcker sådant som inte inskränker äganderätten.

Ett problem är att det inte finns något lagrum som säger vad allemansrätten är. Den har till del rötter i sedvanerätt från det gamla bondesamhället. I sin moderna form har dock allemansrätten vuxit fram som en del av 1900-talets idéer om friluftsliv. Den gäller inte sådant som krockar med hemfrid, markägarens bruk av marken, eller med en ren miljö.



I de fall där EU-migranter slagit sig ned på platser och hamnat i konflikt med markägare har det funnits komponenter i deras agerande som strider mot allemansrätten.

En första är att besökarna ofta medfört fordon. Bilar täcks överhuvudtaget inte av allemansrätten. Här finns i stället ganska stränga regler i brottsbalken och i trafikförordningen.

Nästa problem är övernattningen. Tältning brukar framhållas som självklart i olika broschyrer om Allemansrätten, men det är långt ifrån lika oproblematiskt i den lagtext som finns. Till exempel får man inte gräva på annans mark eller konstruera något som liknar byggnader.

När Naturvårdsverket 2004 lät ett tidigare justitieråd utreda Allemansrättens juridiska grund menade denne att tältning knappast gick under Allemansrätten om den medförde ”vantrivsel och irritation” för markägaren, ”inte minst när det saknas ordnade toalettförhållanden”.

Utredaren skrev också ”man får antagligen också ta hänsyn till att tältning i grupp ställer till större problem för markägare än enstaka tältare”; och avslutade: ”Vid grupptältning bör man i alla händelser ta kontakt med markägaren”.

Ett tredje problem är nedskräpning. Allemansrätten har alltid byggt på att brukaren inte ska lämna spår i naturen. Även om man skulle bortse från den drabbade ägarens rättigheter finns det i svensk lag regler mot nedskräpning och miljöförstörelse.