Fallet Sture Bergwall / Thomas Quick (1950-)

Både mamman och läkaren talar om "ärrbildning", "sår" och "sårskorpor"

Men du har alldeles rätt i att det är oerhört suspekt att överläkaren och hudexperten Sture Bergwall efter att ha gjort en noggrann helkroppsundersökning av Therese misslyckades med att kartlägga samtliga hennes hudavvikelser, alternativt åtta år senare misslyckades med att komma ihåg alla detaljer

Det var väl i samband med mordbranden (kiosken), det handlade om försäkringsbedrägeri eller nåt. Ja skulle vara kul att se den domen.

Kwast skriver att Ericson har fel om förhöret:

Ericson instämde i den kritik som framförts i resningsansökan mot utredningen i alibidelen och tyckte att "det hade varit angeläget att man försökt utreda alibiproblematiken i grunden, om det så enbart skulle bestått av ett ingående förhör med Birgitta Axelsson".

Ericsons påstående att M:s mor inte hörts om arbetsförhållandena i kiosken var fel. Förhör med henne hölls som nämnts ovan den 15 november 1996. Ericson visste inte heller hur alibifrågan tagits upp i tingsrätten och hade inte pekat på någon omständighet som tingsrätten inte kände till.

Kanske syftade Ericson på ett annat förhör han önskade sig, vem vet.

Han kanske är från en annan planet där de vet mycket mer
Ja antingen undanhöll Ericsson valda delar eller så hittar Kwast på. Det sistnämnda blir allt mer osannolikt ju längre tiden går som ingen proffstyckare i media skriker högt om Kwast.

Bergwall pratar om ett helt vanligt ärr på ena armen, det är en viss skillnad mot vad Therese hade, hon hade rodnader och sår på både armar och ben, det finns ingen som skulle beskriva eksem som "ett ärr".

Vore intressant med en sammanställning av alla specifika detaljer SB har påstått som är helt galet. Det vore också intressant med en vettig förklaring till varför han haft fel om så väldigt många saker om han visste sanningen.
Det är ju inte svårt at lyckas pricka in ett "ärr på en arm" om jag får gissa tillräcklig många gånger och tolkningen sedan är extremt "välvillig" och ger "rätt" när facit säger "exem på bägge armarna och bägge benen"...

Kanske kan någon som har sett web-föreläsningen, och förstått Thomas Olssons resonemang, förklara här i tråden på vilket sätt bokföringen ger Quick alibi.

Om inte Penttinen känner till eksemen nappar han ju inte på en sådan chansning. Penttinen kan inte nappa på och gå och kontrollera 500 olika detalj-yranden. Antingen visste Bergwall eller Penttinen något om armvecken redan när saken kom upp mellan dem.


(FB) Fallet Sture Bergwall / Thomas Quick (1950-)

Nej, han säger att han hade ett minne av det.

"Efter ett uppehåll i förhöret redovisade F vad SB skulle ha sagt i bussen, under återresan till Oslo. SB skulle ha uppgivit att han hade ett minne av att Therese haft en ärrbildning på höger arm. SB kunde inte redogöra för hur detta ärr såg ut men antydde att det kunde vara relativt färskt, men inte något han själv åstadkommit."

Just en sådan detalj är ju väldigt viktig eftersom den handlar direkt om Therese som person.

Frågan är ju bara varifrån han fått uppgiften. Överåklagare Björn Ericson hänvisar till tidningsmaterial: "Det kan anmärkas att det i det tidningsmaterial som SB tidigare rekvirerat från Norge, som redovisats ovan, framgår att Therese försvann från Fjell år 1988." Men har pedofilen verkligen läst det?

I början säger han att brottet skett sommaren 1989:

"Under ett gruppsamtal redovisade chefspsykologen Birgitta Ståhle att det i terapin framkommit ett ostrukturerat material där omständigheterna varit osammanhängande och förvridna. SB hade på sin avdelning en kvinnlig anställd som hettte Therese, som också var gravid. SB kallade det kommande barnet för ”lilla Therese”. Via den anställde associerade SB till Helene – händelsen i Malmö, vilket i sin tur skapade nya associationer till Norgehändelserna.

Transumt ur förhör 960223 angående ”Norgehändelse” Inledningsvis hänvisades till en norsk kartbild och en ansiktsbild som SB haft på sitt rum. Det kan anmärkas att det av utredningen framgår att SB, som ett led i sitt terapiarbete, satt upp olika bilder på en anslagstavla i sitt rum. Jämför ovan redovisat ärende om flyktingpojkarna. Det är naturligtvis ett bekymmer att terapiarbete och brottsutredning bedrevs separat. Det innebar att det inte i brottsutredningen gick att följa på vilket sätt eller under vilka betingelser de berättelser som sedan ledde fram till ett polisförhör vuxit fram. F hänvisade därefter till att SB vid förra förhöret associerade till Dresden och sedan skulle han ha nämnt namnet Drammen. SB uppgav att något skulle ha skett i närheten av Drammen. Namnet Errolf Lynn dök upp, en ordlek, liknade namnet på en ort i närheten av Drammen. Ett brott skulle ha skett mot flickan på bilden, sommaren 1989. Hon skulle ha begravts i ett grustag han tidigare beskrivit. F får bekräftat att det är flickan som begravts i grustaget och inte någon av pojkarna."

För att han inte orkar säga sanningen. Det smärtar för mycket. Och detta fenomen, till skillnad från teorin om bortträngda minnen, är väl etablerat och samma fenomen har kunnat iakttas i många andra fall när människor ska erkänna ex.vis mord.

Jag tror till och med att många kan gå till sig själva för viss igenkänning. Jag själv har faktiskt gjort så många gånger i mitt liv när jag börjat prata om smärtsamma saker. Jag förvanskar historien för att kunna börja prata om det.

Olssons poäng är snarare att så som uppgifterna om kiosk-bokföringen hanterats i förundersökningen (= allt utom kompanjonens rättelse försvann) så är det redan i sig en bra orsak till resning. Domstolen har alltså inte haft ett fullständigt underlag.

Det att man kanske då och då kunde föra in saker i efterskott, eller att det inte är 100% säkert att den som förde in en viss dag hade senare skiftet just den dagen (kompanjonen säger i förhör att man ibland tog sig en sväng förbi också om man var ledig och då kunde hjälpa till) är i sammanhanget mindre intressant. Det intressanta är att detaljer som talade mot Bergwall som gärningsman medvetet undanhölls rätten.

Detta ifrågasätter jag bestämt.

Jag förstår det om man inte erkänner ett mord, men pressad till eftergifter vartefter det man säger kontrolleras. Men när man vill erkänna och vill bli dömd, då är det inte normalt att komma med många specifika felaktiga detaljuppgifter.

Att det kan vara svårt att närma sig sanningen, att man glider runt, ger oklara svar och undviker detaljer. Javisst. Men inte att man kommer med konkreta felaktigheter som ändras varftefter man blir påkommen med felaktigheter. Du menar att det är mindre smärtsamt att säga att flickan var ljus och långhårig när hon egentligen var mörk och kortklippt?

Källa på att detta är vanligt i motsvarande fall (där man erkänner frivilligt)!?

Slutsatsen blir då att inget SB säger har någon som helst värde, förutom om det skulle leda till konkreta - tekniska - bevis. Vilket givetvis aldrig har skett.