Citat:
Lisbet hade redan tidigt tyckt att gärningsmannen påminde om just en alkoholist.Nej, och det vittnesmålet bevisar därför heller inte bortom rimligt tvivel att Pettersson var mördaren. Hon kan ha misstagit sig. Vittnesmål är notoriskt opålitliga, speciellt under sådana omständigheter, men det verkar samtidigt rimligt att anta att Lisbeth faktiskt kan ha gjort en riktig identifikation.
Utan att vara vilja vara oförskämd så är ditt resonemang lite av ett exempel på att man gärna väljer att tro det man tycker stödjer ens teorier. Jeppsson som knappt såg mördaren duger att utesluta Pettersson medan Lisbeth som knappt såg mördaren troligen har misstagit sig. Ändå är båda deras observationer behäftade med ganska stor osäkerhet.
Utan att vara vilja vara oförskämd så är ditt resonemang lite av ett exempel på att man gärna väljer att tro det man tycker stödjer ens teorier. Jeppsson som knappt såg mördaren duger att utesluta Pettersson medan Lisbeth som knappt såg mördaren troligen har misstagit sig. Ändå är båda deras observationer behäftade med ganska stor osäkerhet.
"I slutet av oktober 2001 blev mordet på Olof Palme åter förstasidesstoff. Anledningen var att Ulf Dahlsten, författat en memoarbok ”Nirvana kan vänta” i vilken ett avsnitt handlar om mordet på Olof Palme. Dahlsten var när mordet begicks nära medarbetare till Olof Palme. I boken framhåller Dahlsten att Lisbeth Palme är utbildad psykolog, van att bedöma människor och dra väl underbyggda slutsatser. Hon har dessutom så kallat fotografiskt minne. Dahlsten var närvarande vid det förhör som hölls med Lisbeth Palme söndagen efter mordet. Hon visste då inte varifrån skotten kommit, men beskrev enligt Dahlsten detaljerat mannen som efter skotten stått helt nära och stirrat på henne. Vidare beskrev hon hur mannen vaggat iväg lätt studsande. När fantombilden publicerats ringde Lisbeth Palme polisen och undrade hur de kunde gå ut med en så felaktig bild. Mördaren hade ett betydligt kraftigare hakparti och en stirrande blick. Dahlsten uppger vidare att Lisbeth Palme senare till Hans Holmér uppgivit att mördaren rörde sig på ett sätt som var typiskt för en alkoholist."
