Intressant att du tänkte på det. Jag har bara läst The Dark Half och The Shining, men har sett otaliga filmatiseringar av smått och stort som han gjort. Dessutom läste jag hans ibland mycket nyttiga On Writing, men där fanns det nog förutom goda råd i hantverket inte så mycket insikt om saken.
Men alltså: det finns ju ett mycket vanligt moment i skräcklitteratur, och det är att den obestämda, mer abstrakta skräcken förvandlas till något konkret: ett monster. Och till slut blir skräcken ganska banal.
Det där momentet använder King gärna även för filosofiska spörsmål. Hur levande kan en litterär karaktär bli? I The Dark Half blir han livs levande här och nu.
När King vänder sig till en yngre publik blir de mesta abstrakta ting till något mycket konkret och enkelt. Desperation t ex, i alla fall som film
http://www.imdb.com/title/tt0129871/ där 11-åringar diskuterar teodicéproblemet som om besegrandet av monstret hängde på att lösa det.
https://www.youtube.com/watch?v=OTb1Czoskfk#t=1t47m
För en vuxen blir det fruktansvärt banalt.
Så man kan säga att han gör skräck av filosofin. Eller kläder av filosofin sin abstrakta dräkt och visar den naken.