Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

– Det fanns flera jävssituationer i och med att Obducenten var en del av rättsapparaten. Kriminalinspektör Göte Ohlsson, som utredde Obducentens hustrus märkliga död 1982 (som fick betydelse i rättegångarna) kände och hade samarbetat med Obducenten.
– Och den rättsläkare, Robert Grundin, som fick sista ordet i den senaste utredningen kring hustruns död hade varit kollega med Obducenten.

Självmord, fastslog rättsläkare och polis som utredde fallet. Men det var mycket som inte stämde. I dag, 20 år senare, slår en utomstående rättsmedicinsk expert fast att Anne-Catherine sannolikt inte tagit sitt eget liv.
[...]
- Hon borde ha varit blå och svullen i ansiktet, men det var hon inte. Och positionen hon låg i verkade vara arrangerad. I dödsögonblicket uppstår kramper som borde lett till att möbler flyttats. Hon kan inte ha dött i den position hon påträffades i, säger Olle Lindquist. Han skrev ett utlåtande på 40 sidor till polisen.
[...]
Uppdrag granskning kontaktade en utomstående rättsmedicinsk expert för att ta reda på om Olle Lindquist haft rätt i sin bedömning. Professor Bernd Brinkmann leder det rättsmedicinska institutet i Münster, Tyskland, och är expert på självmord genom hängning. Efter att ha tagit del av materialet konstaterar Brinkmann att obduktionen uppvisar stora brister och att Valverius redan 1982 borde kunnat inse att Anne-Catherine inte kan ha dött i den position hon hittades i.

- Självmord i en sådan position är möjlig, men då uppträder blödningar i ansiktet. Och eftersom det inte fanns blödningar, är självmord inte möjligt, säger han.

Professor Bernd Brinkmann leder det rättsmedicinska institutet i Münster, Tyskland, och är expert på självmord genom hängning. Efter att ha tagit del av materialet konstaterar Brinkmann att obduktionen uppvisar stora brister och att Valverius redan 1982 borde kunnat inse att Anne-Catherine inte kan ha dött i den position hon hittades i.

- Självmord i en sådan position är möjlig, men då uppträder blödningar i ansiktet. Och eftersom det inte fanns blödningar, är självmord inte möjligt, säger han.

Hösten 1981, några månader före sin död, beslutade sig Anne-Catherine för att skilja sig från sin man.
[...]
Under hösten bodde Anne-Catherine hos sin mamma på Bellmansgatan i Stockholm och träffade sin man bara sporadiskt. Dagen före Anne-Catherines död, på trettondagsafton, kom maken och hämtade henne på Bellmansgatan. De åkte till deras gemensamma bostad på Krukmakargatan för att skriva under skilsmässopapperen.
[...]
Men Anne-Catherines mamma, Ann-Britt Svanberg, tyckte inte att det stämde. Enligt henne fanns det inte något som tydde på att Anne-Catherine skulle ha planerat sin egen död. Anne-Catherine hade under hösten inlett ett nytt förhållande med en kollega och sökte efter ny bostad.