Citat:
Ursprungligen postat av
Regulus
Jag förstod inte riktigt resten av ditt långa inlägg, men eftersom slutklämmen var riktad till mig ska jag försöka besvara den.
Jag tror inte på majoritetens tyranni. För mig innebär demokrati inte bara folkstyre utan även respekt för mänskliga rättigheter och en fungerande rättsstat där ingen utsätts för godtyckligt förtryck. Ideologier som inte erkänner dessa principer hör enligt min mening inte hemma i en demokrati. Därmed inte sagt att jag anser att partier som förespråkar sådana ideologier bör förbjudas. Vad jag menade var helt enkelt att sådana ideologier är inkompatibla med demokrati. Något som historien för övrigt bekräftat gång på gång.
Jag delar inte din uppfattning att Motpol ska kunna vara ett hot mot SD:s utveckling.
Det bör inte vara så att esoteriska, radikala filosofer har en märkbar lockelse på en stor medlemskader av vanliga svenskar. Idéer om ras och "folkmordsideologier" bör inte kunna göra sig gällande på egna meriter i en fungerande interndemokratisk idé-tävlan - hur proffsigt eller försåtligt paketerade de än är, enligt dig.
Att det ens kan kännas som en möjlighet beror på det sterila vakuum som lämnats av MK:s krystade, reaktiva doktrin om "öppen svensk kulturentitet", som är helt omöjlig att kvantifiera och är lika exkluderande som etnisk tillhörighet. Mer osympatisk, eftersom den är godtycklig och saknar internationella motsvarigheter. Några "kulturpolacker" eller "etnojudar" finns inte.
Istället exemplifierade jag en "normal" nationalism med den kurdiska och estniska. Denna sorts nationalism som stod upp och överlevde i tävlan med islamism respektive kommunism - utan att känna behov av att någonsin försöka beskriva sig själv teoretiskt.
Det är denna odelade, självklart upplevda gemenskap som svenskar i Finland uttrycker politiskt i Svenskt Folkparti - och som ett självhatande SD missar när de inte ens vågar säga att etniska svenskar existerar som grupp i det nya, mångetniska Sverige.
Den rätta genvägen till rumsrenhet och inflytande är att inte acceptera och internalisera den vulgärnegativa
konnotation till svensk nationalism som gör att folk "vibbar" nazism - utan hålla sig till en
denotationsnivå man själv fyller med positivt innehåll.
Kort sagt är man inte mer anständig för att man är ett mähä med Stockholmssyndrom och inte "radikal" för att man hävdar att svensk nationalism är så god som någon annan sort.
Ungefär så.