Har haft den liggandes ett ganska bra tag men titeln fick mig att tro att den handlade om ett nyförälskat ungt par som promenerade runt i Tokyo. Inte helt fel gissat ändå visade det sig.
Tog mig tre dagar att se hela, en film på typ 100 minuter. Inte för att den är dålig men ganska oengagerande. Stundvis väldigt fin men oftast bara wtf-humor.
Antar att det är din första film av Satoshi Miki? Då kan humorn kännas lite konstig eller malplacerad för oss västerlänningar jämfört med de inhemska japanerna som gillar den formen av humor. Själv har jag med åren lärt mig att uppskatta japansk och koreansk humor väldigt mycket, men min definition av humor är ju å andra sidan snarlik den i Asien och speciellt i Japan.
Antar att det är din första film av Satoshi Miki? Då kan humorn kännas lite konstig eller malplacerad för oss västerlänningar jämfört med de inhemska japanerna som gillar den formen av humor. Själv har jag med åren lärt mig att uppskatta japansk och koreansk humor väldigt mycket, men min definition av humor är ju å andra sidan snarlik den i Asien och speciellt i Japan.
Det här var nog min första japanska film om man inte räknar Studio Ghibli. Sen några koreanska av Chan-wook Park men annars inte så mycket asiatiskt. Men humorn har jag inget emot, snarare föredrar den före det man annars matas med. Tycker den går att jämföra med favoriter som The Royal Tenenbaums och Big Lebowski.
Edit: Nä att säga att det var typ min första japanska var ju en riktig tankevurpa. Hursomhelst har jag inte sett så många.
__________________
Senast redigerad av Ghost.B.C 2015-04-07 kl. 19:37.
I en liten stad pågår det ett gängkrig mellan två bossar. En ensam samuraj (Toshiro Mifune) kommer in och ser möjligheter att sko sig på båda sidorna och få dem att spela ut varandra samtidigt som han tjänar en hacka. Men det är ett högt spel han spelar och tids nog har hans kredit gått ut hos den ena sidan vilket får stora konsekvenser för honom.
Det är oundvikligt att inte börja tänka på Sergio Leones spaghettiwestern För en handfull dollar om man har sett den sedan tidigare. Handlingen är densamma och vissa händelser är direkt lika varandra. Personligen ångrar jag att jag har sett Leones version så många gånger innan jag ens sett Kurosawas film. Nu blir det svårt att inte sitta och jämföra de två filmerna med varandra vilket tyvärr sker till Yojimbos nackdel. Filmen är bra, men inte lika bra som Leones version eller för den delen Kurosawas andra samurajfilmer. Faktum är att Yojimbo är den som jag tycker minst om av alla samurajfilmer som jag har sett hittills av Kurosawa, just för att handlingen redan är avslöjad och jag vet på förhand mer eller mindre allt som kommer att hända. Det blir nästan aldrig riktigt spännande, vilket är synd på en sådan bra film.
Mifune verkar ha lämnat överspelandet för gott. Tredje raka filmen som han håller sig i skinnet. En fåordig lukrativ samuraj som är oerhört skicklig med svärdet spelar han här och han gör det bra. Det märks att han har blivit äldre sen Rashomon och konstigt vore det väl annars då 11 år gått mellan de två filmerna.
Musiken och fotot är klanderfritt. Eller, va fan, det är enastående bra! Det är en mästare vi pratar om och han kan sitt hantverk perfekt. Kameramannen till Rashomon, Kazuo Miyagawa, har återvänt då han arbetade under en konkurrerande filmstudio under i stort sett hela 50-talet vilket hindrade honom från att arbeta med Kurosawa ända fram tills nu då Kurosawa startat sin egen produktionsfirma. Redan från allra första början ser vi prov på denna lyckade återförening då Mifune träder in framför kameran och vi får se snett bakom hans axel samtidigt som förtexterna rullar. Heroiskt, nästan storslaget i kombination med musiken. Det är den här mannen vi ska följa och heja på under resten av filmen! När sedan Mifune sätter sig högt upp i ett torn på gatan och verkligen är mitt emellan de två rivaliserande familjerna får vi se ur olika vinklar hur de närmar sig varandra med dragna svärd och med Mifune som åskådare till det hela. Kort sagt är det en visuellt sett väldigt bra berättad film med ljussättning och komposition av högsta klass.
Temat i filmen illustreras tydligt då vi tidigt får se en hund som går mot kameran bärandes på en människohand i käften. ”A dog eats dog world” kunde inte ha sagts tydligare. Mifunes karaktär går starkt emot den hederskodex som kännetecknar samurajer när han på ett listigt sätt lyckas lura så många som möjligt för att få så mycket pengar han kan. Dock visar det sig att han har ett gott hjärta senare i filmen:
När han hjälper mannen som spelade bort sin fru och befriar kvinnan och låter familjen fly iväg med hans (Mifunes) pengar för att kunna leva ett bättre liv någon annanstans. Detta gör honom ädelmodig och hedervärd, men priset blir närapå hans liv när förräderiet senare uppdagas.
Filmen ska enligt Donald Riche (The Films of Akira Kurosawa, 1998) vara en av Kurosawas mer renodlade komedier. Fast en väldigt mörk komedi i så fall måste man säga. Visst, vissa scener skrattar jag åt men att kalla filmen för en komedi är att sudda ut vad genren komedi innefattar enligt mig. Snarare har den drag av western skulle jag vilja säga, med den ensamma hjälten
som kommer, härjar och sedan går därifrån segerrik. The last man standing, på väg mot solnedgången i ensamt majestät.
Jag skulle vilja tro att om jag inte hade sett Leones western så hade jag kunnat uppskatta filmen ännu mer. Men som jag sa tidigare så är de andra filmerna av Kurosawa som jag har sett, Rashomon, De sju samurajerna, Throne of Blood och The Hidden Fortress alla bättre än denna. Endast Idioten är sämre men den är också den enda misslyckade filmen av Kurosawa som jag sett hittills. Hantverket är bra, foto och musik tillhör bland det bästa i Kurosawas filmografi. Handlingen kan man inte klaga på annat än att den har använts av andra filmskapare vilket gör att den känns mindre originell än vad den i själva verket är.
Vi följer lilltjejen Hushpuppy som bor med sin far, i ett hus byggt av bråte, i sumpmarkerna i den amerikanska södern. Fattigdom så det skriker om det, kattmat i grytan, båten är gjord av gamla bildelar och kylskåpet har snarare blivit en garderob. Ändå har de flesta det ganska bra och njuter av sitt fria liv trots misären. En blandning mellan realismen i Hushpuppys vardag och det magiska i hennes fantasier och dagdrömmar. Musiken är helt fenomenal. Men bäst av allt är nog Hushpuppy, inte många filmer med ett barn i centrum som funkar men hon gör grymt bra ifrån sig med tanke på åldern.
En thriller som lånat konceptet från Memento, men denna films huvudperson Christine (Nicole Kidman) har lite längre minne och glömmer allt som hänt under dagen och tidigare först när hon sover istället för hela tiden som huvudpersonen i Memento.
Den oundvikliga jämförelsen med Memento faller överlag inte ut till den här filmens fördel. Betyget blir 5/10 eller en stark 2/5 på Filmtipset.
En thriller som lånat konceptet från Memento, men denna films huvudperson Christine (Nicole Kidman) har lite längre minne och glömmer allt som hänt under dagen och tidigare först när hon sover istället för hela tiden som huvudpersonen i Memento.
Den oundvikliga jämförelsen med Memento faller överlag inte ut till den här filmens fördel. Betyget blir 5/10 eller en stark 2/5 på Filmtipset.
Skulle du rekommendera den till någon som verkligen älskar Memento?
Skulle du rekommendera den till någon som verkligen älskar Memento?
Jag håller i stort sett med Rakii, med reservationen att om man verkligen, verkligen vill ha mer av "person som inte kan skapa nya, varaktiga minnen"-temat så finns det inte så många andra filmer att välja bland.
