Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Jag upprepar frågan, vad händer om du inte anpassar ditt slang efter sällskap?, kan man dessutom få några exempel på hur den småskaliga anpassningen ter sig när den är lyckad?.

Det är två frågor! inte sammansmältning där bara en fråga besvaras jag säger det på förekommen anledning till vem som helst!

Det finns inte en tjäft som anpassat sig till mig dock..vad jag vet.

Idag har jag varit på Praktiken i ett helt år och jag trivs riktigt bra där.
Vi får se hur länge jag blir kvar tills det bli anställning.
Vem vet

(Slang är utrum, din slang - kontamination från "ditt språk" här ovan )

Ingenting dramatiskt händer, vi talar trots allt om vuxna människor. Men det kan hända att man får kommentarer som "oj vad du låter smart" eller "vad betyder alla svåra ord du använder?".

En annan sak som kan hända (som är ganska specifik för där jag bor, Helsingfors i Finland) är att folk börjar be om ursäkt för att de inte vet vad något heter på "riktig svenska".


En enkel sak att göra är att se till att man använder samma ord som den man talar med, som exempel om nån frågar om jag kommit med buss eller "spåra" så undviker jag att tala om "spårvagn" utan använder också "spåra".

Men jag är inte precis bra på detta, isynnerhet när det gäller mer utpräglad slang eller direkt felaktigt språk. Felaktiga prepositioner tycker jag t.ex. inte om att använda.

Den verkligt svåra (men effektiva) saken är egentligen småord, icke-betydelsebärande ord. Typ, liksom, alltså, hmmm, aaaå, osv.


Vad du vet, var det...
Görs det skickligt (eller naturligt, endel människor är naturbegåvningar på detta) så märks det inte. Personen känns bara enkel att tala med och vagt sympatisk.

Så prepositioner och ordklasser var du intresserad?? av att ta in/lära in ...men inte ta efter att skaka hand, jag kan inte lära mig det förstnämnda istället..kan det vara en intressefråga?
Visst kan man vara språkbegåvad även utan att kunna efter regelboken automatiskt upptäcka grammatiska fel? samt enkelt lära in ordklasser och annat?, det finns ju något som heter språklig intelligens...är det en hydra utav möjligheter?

Jag tänker iaf ta upp det här på dagens möte med psykologen att jag kan inte vara fullskalig aspergare med tanke på att det är jag som uppfostrar neurotyper (min familj bla) att använda folkligt bordsskick.

Har du flera exempel på fundamentala regler dina föräldrar fick lära dig? som neurotyper tar efter varandra automatiskt.

Så vad tror du om teorin att man bara kan vara atypisk autist ifall man plockar upp skrivna regler men inte oskrivna som vilken färg på fesen man ska välja.

Vem lärde dig oskrivna regler då? och då märkte du att folk sökte upp dig oftare efter att du imiterat dom språkligt?

Detta är väl snarare något som anses som typiskt för alla på spektrumet? Att uttalade regler är till för att följas, medan oskrivna regler helt enkelt inte uppmärksammas intuitivt alls, utan behöver påpekas och motiveras.

Det är just här som jag som tonåring hade stor hjälp av Deborah Tannens böcker, vill minnas att hon någonstans tar upp exempel med hur olika samtalsstil är kulturbunden och det som är trevligt och artigt bland syditalienare är framfusigt och aggressivt bland tyskar.

För att göra en liten utvikning så tycker jag att hela idén med kulturskillnader i umgänge är ett mycket fruktbart angreppssätt när man saknar social intuition. Den idéstruktur som man hittar t.o.m. i väldigt populärt hållna böcker om dylikt går bra att använda som verktyg också i vardagslivet, när man blir medveten om att mänsklig kommunikation innehåller en subtext blir det mycket lättare att ha att göra med människor.


Jag uttryckte mig nog en aning klumpigt om det jag hade tur med vis-a-vis mina föräldrar och inlärning av sociala regler: poängen var att de hade lätt att förklara och motivera på ett sätt som var lätt för mig att lära mig. Alltså att de inte förväntade sig att jag bara skulle ta efter vad andra gjorde, och att de snabbt förstod att jag inte instinktivt hade en önskan eller förståelse för att göra som alla andra.

Men du måste motivera varför jag ska läsa din bok för annars finns det en risk att det jag får läsa är för uppenbart, jag är alltså misstänksam..klättra upp på vinden och plocka ner boken och läsa några stycken ur den för oss

Vad betyder vis-avvis!!!!

Social intuition är inget ord jag någonsin snuddat vid även om det låter logiskt, ge exempel på social intuition om saker vi inte nämnt! hitills och balansera det på rätt sida utav regelboken, oskrivna regler än värre än handskakning...det ska vara nånting som bara gynnar vänskapsbyggen.


Sedan har 50-11 frågor kvar som du inte svarat på

Så när du fick nyss om att det finns sådana regler...började du gilla ogillbar musik då?

Trist! om du svarar att det var under tonåren...för då sammansmälter du med identitetssökarperioden för neurotyper, jag hävdar att det här fortfarande pågår efter 18+, jag känner många 30+ kvinnor som ger intryck av att gilla moderna artister bara för att man ska göra det...tittar på True Defective och säger att det är jättebra inför folk, kanske blir det bra pga utav känslan utav stöd i ryggen för att det ska vara bra!.. kan du bekräfta det?

Den författaren är bara ett exempel på böcker som jag tycker är intressanta och nyttiga, främst för att de är ganska lättlästa. Många exempel på samtal (mellan män och kvinnor, mellan folk från olika kulturer) som på ett eller annat sätt går snett, men det är diskussionerna kring dessa exempel som är det s.a.s. matnyttiga.

Här är ett slumpartat smakprov från Du begriper ju ingenting (orig. You just don't understand, 1990, svensk upplaga 1995): Det viktiga för mig med att läsa dylika böcker var inte så mycket ahaa-upplevelser av absolut art (också om sådana också fanns - som aspig kvinna var det till stor hjälp att förstå att jag utifrån mitt kön förväntades kommunicera mycket mer "samhörigt" och "osäkert" än vad jag av naturen skulle göra), som det att bli varse en begreppsapparat som jag själv utan att veta om det fumlat efter sedan jag var 5-6 år gammal (ville skriva en guide för vilka misstag man inte skall göra om man vill få vänner i dagis LOL).

Stycket ovan t.ex. har jag många invändningar emot när jag läser det igen, och det är givande att fundera på t.ex. vilken positiv effekt medvetna avsteg från ramar och inrättning i ledet kan ha i vissa situationer. Men också hur väldigt fel det ibland kan bli. På svenska stavar man helst visavi (sid 1078 i SAOL), jag har en dålig ovana att behålla fransk stavning i vissa lånord, speciellt de som också är gångbara på engelska (vis-a-vis på engelska wiktionary, den franska artikeln var bedrövligt kort). Jag gillar uttrycket "social intuition" skarpt. Det säger liksom i ett nötskal vad det är fråga om.
Jag tänker som så att det som aspien saknar är den där blixtsnabba *intuitionen* som hjälper dig att avgöra om du skall skaka hand eller inte i en given situation. Eller om det är ok att fortsätta tala om sin hobby med en ny bekant.
NTn behöver inte _tänka analytiskt_ på det här sakerna, de bara "känner" vad som är rätt. Och när de råkar ha fel så konstaterar de bara att motparten nog var en stroppig surpuppa eller annars bara en mindre trevlig individ.
Jag vet... Har begränsat med tid och energi. Och det är rätt länge sedan jag hade detta (mänsklig kommunikation och instrument för att öka aspig social kompetens) som aktivt specialintresse.
Personligen har jag kommit så långt att jag kan "pass for NT", och jag har också dragit en gräns för hur mycket energi jag är villig att sätta på det.
Tvärtom faktiskt. Innan jag förstod vilken funktion gemensam musiksmak har så försökte jag "lära mig" att tycka om sånt som var populärt - jag visste inte om att sådant som Aspergers ens existerade på den tiden (tidigt 90-tal), och trodde att om jag bara arbetade hårdare så kunde jag nog vara lika normal som alla andra.
Ingen aning faktiskt. Jag tror att NTn uppriktigt gillar det som är populärt, men inte reflekterar så mycket över varför de gör det. Oftast finns det ju något intressant/bra/som faller en i smaken i vilken genre som helst*, och hör man mycket av det och alla omkring en förstärker att detta är så jävla bra och inne så börjar man antagligen också tycka så.
*

Olika, flera delar där samtidigt. Antal gamla aspergerkännare (av olika slag) har både internationellt och i Sverige beskrivit detta/dessa fenomen. "Småorden" beträffande social kommunikation - som fungerar som en sorts sociala smörjord (mitt begrepp här, SO Dahlgren och några andra har ett liknande ord för det, vilket inte använts av någon ännu på Flashback, och jag skippar användning det denna gång) - detta har också belysts så sent som vid föreläsning om Aspergers syndrom i Sthlm för 1 ½ månad sedan av en mycket kunnig AS-person, Sven Olof Dahlgren, fil dr och leg. psykolog. Min åsikt är för övrigt att "icke-betydelsebärande ord" just är betydelsebärande – i kontexten. I allra högsta grad.

SOD m.fl. beskrev då i januari i år i AS-föreläsningen detta med social kommunikation, och mer specifikt då, svårigheter att upprätthålla en ömsesidig social kommunikation (min fetning) på ett väldigt intressant sätt.

Det här med rutiner och sådant.
Är det ett måste i er vardag eller klarar ni er utan dom.

Själv så måste jag ha det. Dock ser till att störa sömnen för mig eftersom jag är nyvaken allaredan istället för kl 07:00.
Så jag kommer nog aldrig kunna få sovmorgon. ??

Får man ställa en fråga till er alla

Jag känner ibland att jag har ett väldigt svårt Självförtroende.
känner mig deppig och nere. En del säger att det är kopplat till AS.
Vad tror ni och känner ni likadant.

Det kan finnas flera orsaker till en koppling mellan depression och AS. Den mest uppenbara är att när ens hjärna fungerar litet annorlunda så är det svårt att passa in, tolka andra människor, och på ett bra sätt få fram till dem vad man menar och känner. Många missförstånd och småtråkiga upplevelser => stress och deppighet.

Sedan kan det också finnas en rent biologisk koppling: att folk med autistiska drag rent allmänt har en större benägenhet för depression. Detta torde vara genetiskt, finns undersökningar där man tittar på hela familjer, många generationer, och det är mycket vanligare med allvarliga depressioner bland släktingar till autister än bland folk i allmänhet.

Själv levde jag länge i tron att jag bara var deprimerad, och om jag fick den under kontroll så skulle jag bli som alla andra. Visste inte att AS existerade.

Det där med självförtroende är litet knepigt. Det kan bli illa skadat när man hela tiden får höra (och själv märker) att man är annorlunda och gör saker "fel".
Jag tror också att den aspiga tendensen att ta saker bokstavligen kan ställa till det här: man tar liksom all kritik på allvar, också när man vet att den är obefogad. Normisar verkar ha mer av ett filter, balanserar hur de påverkas av annat än det uttalade. Vi hör liksom bara kritiken, men ser inte det varma leendet eller andra positiva signaler. Väldigt ofta fungerar människor så att kritik är tydlig medan allt det positiva är luddiga små signaler här och där.

Vem vet eller så är jag bara pessimistisk
Det känns som deppigast i början av året och även i November