Nå, som vuxen har jag mest försökt röra mig i så åldersblandade miljöer som möjligt, så det är inte precis något som är problematiskt. Men visst har jag jobbat litet på att komma ihåg att försöka anpassa min vokabulär efter sällskapet. Man gör liksom inte som 40åring mera de sociala misstagen man gjorde som 4åring
Jag upprepar frågan, vad händer om du inte anpassar ditt slang efter sällskap?, kan man dessutom få några exempel på hur den småskaliga anpassningen ter sig när den är lyckad?.
Det är två frågor! inte sammansmältning där bara en fråga besvaras jag säger det på förekommen anledning till vem som helst!
Det finns inte en tjäft som anpassat sig till mig dock..vad jag vet.
Jag upprepar frågan, vad händer om du inte anpassar ditt slang efter sällskap?,
(Slang är utrum, din slang - kontamination från "ditt språk" här ovan )
Ingenting dramatiskt händer, vi talar trots allt om vuxna människor. Men det kan hända att man får kommentarer som "oj vad du låter smart" eller "vad betyder alla svåra ord du använder?".
En annan sak som kan hända (som är ganska specifik för där jag bor, Helsingfors i Finland) är att folk börjar be om ursäkt för att de inte vet vad något heter på "riktig svenska".
Citat:
Ursprungligen postat av Admiral Krag
kan man dessutom få några exempel på hur den småskaliga anpassningen ter sig när den är lyckad?.
En enkel sak att göra är att se till att man använder samma ord som den man talar med, som exempel om nån frågar om jag kommit med buss eller "spåra" så undviker jag att tala om "spårvagn" utan använder också "spåra".
Men jag är inte precis bra på detta, isynnerhet när det gäller mer utpräglad slang eller direkt felaktigt språk. Felaktiga prepositioner tycker jag t.ex. inte om att använda.
Den verkligt svåra (men effektiva) saken är egentligen småord, icke-betydelsebärande ord. Typ, liksom, alltså, hmmm, aaaå, osv.
Citat:
Ursprungligen postat av Admiral Krag
Det finns inte en tjäft som anpassat sig till mig dock..vad jag vet.
Vad du vet, var det...
Görs det skickligt (eller naturligt, endel människor är naturbegåvningar på detta) så märks det inte. Personen känns bara enkel att tala med och vagt sympatisk.
(Slang är utrum, din slang - kontamination från "ditt språk" här ovan )
Så prepositioner och ordklasser var du intresserad?? av att ta in/lära in ...men inte ta efter att skaka hand, jag kan inte lära mig det förstnämnda istället..kan det vara en intressefråga?
Visst kan man vara språkbegåvad även utan att kunna efter regelboken automatiskt upptäcka grammatiska fel? samt enkelt lära in ordklasser och annat?, det finns ju något som heter språklig intelligens...är det en hydra utav möjligheter?
Jag tänker iaf ta upp det här på dagens möte med psykologen att jag kan inte vara fullskalig aspergare med tanke på att det är jag som uppfostrar neurotyper (min familj bla) att använda folkligt bordsskick.
Har du flera exempel på fundamentala regler dina föräldrar fick lära dig? som neurotyper tar efter varandra automatiskt.
Så vad tror du om teorin att man bara kan vara atypisk autist ifall man plockar upp skrivna regler men inte oskrivna som vilken färg på fesen man ska välja.
Vem lärde dig oskrivna regler då? och då märkte du att folk sökte upp dig oftare efter att du imiterat dom språkligt?
__________________
Senast redigerad av Admiral Krag 2015-03-04 kl. 09:12.
Så vad tror du om teorin att man bra kan vara atypisk autist ifall man plockar upp skrivna regler men inte oskrivna som vilken färg på fesen man ska välja.
Detta är väl snarare något som anses som typiskt för alla på spektrumet? Att uttalade regler är till för att följas, medan oskrivna regler helt enkelt inte uppmärksammas intuitivt alls, utan behöver påpekas och motiveras.
Det är just här som jag som tonåring hade stor hjälp av Deborah Tannens böcker, vill minnas att hon någonstans tar upp exempel med hur olika samtalsstil är kulturbunden och det som är trevligt och artigt bland syditalienare är framfusigt och aggressivt bland tyskar.
För att göra en liten utvikning så tycker jag att hela idén med kulturskillnader i umgänge är ett mycket fruktbart angreppssätt när man saknar social intuition. Den idéstruktur som man hittar t.o.m. i väldigt populärt hållna böcker om dylikt går bra att använda som verktyg också i vardagslivet, när man blir medveten om att mänsklig kommunikation innehåller en subtext blir det mycket lättare att ha att göra med människor.
Jag uttryckte mig nog en aning klumpigt om det jag hade tur med vis-a-vis mina föräldrar och inlärning av sociala regler: poängen var att de hade lätt att förklara och motivera på ett sätt som var lätt för mig att lära mig. Alltså att de inte förväntade sig att jag bara skulle ta efter vad andra gjorde, och att de snabbt förstod att jag inte instinktivt hade en önskan eller förståelse för att göra som alla andra.
Detta är väl snarare något som anses som typiskt för alla på spektrumet? Att uttalade regler är till för att följas, medan oskrivna regler helt enkelt inte uppmärksammas intuitivt alls, utan behöver påpekas och motiveras.
Men du måste motivera varför jag ska läsa din bok för annars finns det en risk att det jag får läsa är för uppenbart, jag är alltså misstänksam..klättra upp på vinden och plocka ner boken och läsa några stycken ur den för oss
Vad betyder vis-avvis!!!!
Social intuition är inget ord jag någonsin snuddat vid även om det låter logiskt, ge exempel på social intuition om saker vi inte nämnt! hitills och balansera det på rätt sida utav regelboken, oskrivna regler än värre än handskakning...det ska vara nånting som bara gynnar vänskapsbyggen.
Sedan har 50-11 frågor kvar som du inte svarat på
Citat:
Ursprungligen postat av Aspsusa
(Jag har ingen aning om vilket program eller poet du talar om.)
Men vi har också (kanske primärt?) en hierarkimarkering här: om alla "normala elever" bär dessa kepsar, så signalerar man genom att bära en sån (till lärare och andra) att man att man inordnat sig så som hörande till gruppen "normala killar i 9c" (eller vad det nu är).
Problemet är att aspien ofta är ganska usla på att härma. Isynnerhet om vi inte förstår motivering till olika val och beteenden. Och oftast så kan inte folk riktigt förklara t.ex. varför de väljer vissa kläder och inte andra, varför de råkar gilla getost just när alla andra också gör det etc.
Jag hade tur eftersom mina föräldrar var bra på att förklara standard sociala grejer som handskakningar och bordsskick på logiska sätt (ofta med hjälp av historia och med jämförelser till andra kulturer). Men helt oskrivna, ad-hoc regler som vilken musik man skall gilla, vilka slanguttryck som är gångbara o.s.v. kunde de naturligtvis inte hjälpa till med.
Så när du fick nyss om att det finns sådana regler...började du gilla ogillbar musik då?
Trist! om du svarar att det var under tonåren...för då sammansmälter du med identitetssökarperioden för neurotyper, jag hävdar att det här fortfarande pågår efter 18+, jag känner många 30+ kvinnor som ger intryck av att gilla moderna artister bara för att man ska göra det...tittar på True Defective och säger att det är jättebra inför folk, kanske blir det bra pga utav känslan utav stöd i ryggen för att det ska vara bra!.. kan du bekräfta det?
__________________
Senast redigerad av Admiral Krag 2015-03-04 kl. 09:30.
Men du måste motivera varför jag ska läsa din bok för annars finns det en risk att det jag får läsa är för uppenbart, jag är alltså misstänksam..klättra upp på vinden och plocka ner boken och läsa några stycken ur den för oss
Den författaren är bara ett exempel på böcker som jag tycker är intressanta och nyttiga, främst för att de är ganska lättlästa. Många exempel på samtal (mellan män och kvinnor, mellan folk från olika kulturer) som på ett eller annat sätt går snett, men det är diskussionerna kring dessa exempel som är det s.a.s. matnyttiga.
Här är ett slumpartat smakprov från Du begriper ju ingenting (orig. You just don't understand, 1990, svensk upplaga 1995):
Citat:
Ursprungligen postat av Deborah Tannen
Ett annat sätt att se på metabudskap är att de ramar in - begränsar innebörden av - ett samtal ungefär på samma sätt som en tavelram sätter in tavlans bild i ett sammanhang. Metabudskap leder en in på tolkningen av vad någon säger genom att identifiera vad som pågår: Är det här en debatt eller är det småprat? Går det ut på att hjälpa, ge råd eller är det en utskällning? Samtidigt anger de vilken position talaren intar i skeendet och vilken position du får dig tilldelad.
Sociologen Erving Goffman använder termen inrättning (i ledet) för att uttrycka denna aspekt på inramning. Om du snäser av mig intar du en plats längre fram i ledet än jag. Genom att visa hur du inrättar dig i ledet i förhållande till andra ramar dina yttranden in dig, likaväl som du ramar in vad du säger. Om du exempelvis talar till andra som om du var lärare och de var elever, kanske de uppfattar ditt sätt att tala som placerat i en ram av nedlåtenhet eller pedanteri. Om du talar till andra som om du var en student som ber om hjälp eller förklaring, kanske de uppfattar dig som osäker, oduglig eller naiv. Våra reaktioner på vad andra säger och gör utlöses ofta av vilka ramar vi känner oss bli insatta i.
Det viktiga för mig med att läsa dylika böcker var inte så mycket ahaa-upplevelser av absolut art (också om sådana också fanns - som aspig kvinna var det till stor hjälp att förstå att jag utifrån mitt kön förväntades kommunicera mycket mer "samhörigt" och "osäkert" än vad jag av naturen skulle göra), som det att bli varse en begreppsapparat som jag själv utan att veta om det fumlat efter sedan jag var 5-6 år gammal (ville skriva en guide för vilka misstag man inte skall göra om man vill få vänner i dagis LOL).
Stycket ovan t.ex. har jag många invändningar emot när jag läser det igen, och det är givande att fundera på t.ex. vilken positiv effekt medvetna avsteg från ramar och inrättning i ledet kan ha i vissa situationer. Men också hur väldigt fel det ibland kan bli.
Som exempel så hälsade kassan i min närbutik ovanligt att vänligt på mig i går och kommenterade att vi inte setts på en tid (hennes skift har inte sammanfallit med mina vanor) - ett klart avsteg från det vanliga vänliga, men opersonliga, rollerna man normalt har. Jag blev litet paff, men också glad. Och drog mig till minnes att jag faktiskt också gjort ett dylikt avsteg från de normala rollerna med just henne nångång för länge sedan när hon var helt ny i butiken och jag råkade vara på sällsynt piggt och gott humör (hon råkar heta "Milka" och jag råkade ha mycket choklad (dock ej Milka) i korgen, så jag skämtade något om det).
Citat:
Ursprungligen postat av Admiral Krag
Vad betyder vis-avvis!!!!
På svenska stavar man helst visavi (sid 1078 i SAOL), jag har en dålig ovana att behålla fransk stavning i vissa lånord, speciellt de som också är gångbara på engelska (vis-a-vis på engelska wiktionary, den franska artikeln var bedrövligt kort).
Apropå <=> apropos är ett annat ord där min stavning vacklar. Numera har jag dock lärt mig att alltid skriva "trottoar" (pro trottoir) och "lavoar" (pro lavoir). Tog mig själv i kragen när när jag konstaterade att jag på inga vilkor någonsin skulle skriva fauteuil istället för fåtölj och inte ville vara alltför inkonsekvent.
Men isynnerhet "vis-a-vis" har jag speciellt svårt att skriva på svenska, jag tror det beror på att "visavi" helt tappar den etymologiska fingervisningen; tycker det ger associationer till "vis avi" (klok anmälan), medan vis-a-vis => ansikte mot ansikte => gentemot => beträffande är lättare att greppa.
Citat:
Ursprungligen postat av Admiral Krag
Social intuition är inget ord jag någonsin snuddat vid även om det låter logiskt, ge exempel på social intuition om saker vi inte nämnt! hitills och balansera det på rätt sida utav regelboken, oskrivna regler än värre än handskakning...det ska vara nånting som bara gynnar vänskapsbyggen.
Jag gillar uttrycket "social intuition" skarpt. Det säger liksom i ett nötskal vad det är fråga om.
Jag tänker som så att det som aspien saknar är den där blixtsnabba *intuitionen* som hjälper dig att avgöra om du skall skaka hand eller inte i en given situation. Eller om det är ok att fortsätta tala om sin hobby med en ny bekant.
NTn behöver inte _tänka analytiskt_ på det här sakerna, de bara "känner" vad som är rätt. Och när de råkar ha fel så konstaterar de bara att motparten nog var en stroppig surpuppa eller annars bara en mindre trevlig individ.
Citat:
Ursprungligen postat av Admiral Krag
Sedan har 50-11 frågor kvar som du inte svarat på
Jag vet... Har begränsat med tid och energi. Och det är rätt länge sedan jag hade detta (mänsklig kommunikation och instrument för att öka aspig social kompetens) som aktivt specialintresse.
Personligen har jag kommit så långt att jag kan "pass for NT", och jag har också dragit en gräns för hur mycket energi jag är villig att sätta på det.
Citat:
Ursprungligen postat av Admiral Krag
Så när du fick nyss om att det finns sådana regler...började du gilla ogillbar musik då?
Tvärtom faktiskt. Innan jag förstod vilken funktion gemensam musiksmak har så försökte jag "lära mig" att tycka om sånt som var populärt - jag visste inte om att sådant som Aspergers ens existerade på den tiden (tidigt 90-tal), och trodde att om jag bara arbetade hårdare så kunde jag nog vara lika normal som alla andra.
Citat:
Ursprungligen postat av Admiral Krag
Trist! om du svarar att det var under tonåren...för då sammansmälter du med identitetssökarperioden för neurotyper, jag hävdar att det här fortfarande pågår efter 18+, jag känner många 30+ kvinnor som ger intryck av att gilla moderna artister bara för att man ska göra det...tittar på True Defective och säger att det är jättebra inför folk, kanske blir det bra pga utav känslan utav stöd i ryggen för att det ska vara bra!.. kan du bekräfta det?
Ingen aning faktiskt. Jag tror att NTn uppriktigt gillar det som är populärt, men inte reflekterar så mycket över varför de gör det. Oftast finns det ju något intressant/bra/som faller en i smaken i vilken genre som helst*, och hör man mycket av det och alla omkring en förstärker att detta är så jävla bra och inne så börjar man antagligen också tycka så.
*
För att ta ett exempel som ligger mig närmare så är ju Maria Callas enormt populär och uppskattad. Jag kan bra hålla med om att hennes röst och tolkningar har unika kvaliteter, men tenderar att föredra Renata Tebaldi. För den som inte lyssnar mycket på opera låter antagligen bägge ganska lika, precis som ganska mycket populärmusik låter lika för mig. Så jag kan bra tänka mig att om något är väldigt populärt inom en genre man annars också är exponerad för, så börjar man helt naturligt gilla det bara där finns ens någonting som tilltalar en.
Här har ni ännu Montserrat Caballe med samma sång - fantastisk musikalitet och röst, men nu är vi extremt långt ifrån styckets ursprungliga stil och kvalitet - sången har blivit så populär att ingen mera antas minnas var i operan och av vem den egentligen sjungs. Här är Anna Netrebko, inte Caballes fantastiska pianissimon, men också här mera av en vokaluppvisning än hur sången ursprungligen är tänkt att fungera. Här har ni den i sitt sammanhang. En slug ung dotter som lägger emotionell press på sin far har förvandlats till en av de mest sockersöta konsertstyckena...
Oj vad det är roligt att kunna lägga in sina nörderier i en extra spoiler i stället för att bara stryka allt när man svävar ut för mycket!
__________________
Senast redigerad av Aspsusa 2015-03-04 kl. 12:04.
Den verkligt svåra (men effektiva) saken är egentligen småord, icke-betydelsebärande ord. Typ, liksom, alltså, hmmm, aaaå, osv.
Olika, flera delar där samtidigt. Antal gamla aspergerkännare (av olika slag) har både internationellt och i Sverige beskrivit detta/dessa fenomen. "Småorden" beträffande social kommunikation - som fungerar som en sorts sociala smörjord (mitt begrepp här, SO Dahlgren och några andra har ett liknande ord för det, vilket inte använts av någon ännu på Flashback, och jag skippar användning det denna gång) - detta har också belysts så sent som vid föreläsning om Aspergers syndrom i Sthlm för 1 ½ månad sedan av en mycket kunnig AS-person, Sven Olof Dahlgren, fil dr och leg. psykolog. Min åsikt är för övrigt att "icke-betydelsebärande ord" just är betydelsebärande – i kontexten. I allra högsta grad.
SOD m.fl. beskrev då i januari i år i AS-föreläsningen detta med social kommunikation, och mer specifikt då, svårigheter att upprätthålla en ömsesidig social kommunikation (min fetning) på ett väldigt intressant sätt.
__________________
Senast redigerad av Herr.Asperger 2015-03-04 kl. 16:56.
Det här med rutiner och sådant.
Är det ett måste i er vardag eller klarar ni er utan dom.
Själv så måste jag ha det. Dock ser till att störa sömnen för mig eftersom jag är nyvaken allaredan istället för kl 07:00.
Så jag kommer nog aldrig kunna få sovmorgon. ??
Jag känner ibland att jag har ett väldigt svårt Självförtroende.
känner mig deppig och nere. En del säger att det är kopplat till AS.
Vad tror ni och känner ni likadant.
Jag känner ibland att jag har ett väldigt svårt Självförtroende.
känner mig deppig och nere. En del säger att det är kopplat till AS.
Vad tror ni och känner ni likadant.
Det kan finnas flera orsaker till en koppling mellan depression och AS. Den mest uppenbara är att när ens hjärna fungerar litet annorlunda så är det svårt att passa in, tolka andra människor, och på ett bra sätt få fram till dem vad man menar och känner. Många missförstånd och småtråkiga upplevelser => stress och deppighet.
Sedan kan det också finnas en rent biologisk koppling: att folk med autistiska drag rent allmänt har en större benägenhet för depression. Detta torde vara genetiskt, finns undersökningar där man tittar på hela familjer, många generationer, och det är mycket vanligare med allvarliga depressioner bland släktingar till autister än bland folk i allmänhet.
Själv levde jag länge i tron att jag bara var deprimerad, och om jag fick den under kontroll så skulle jag bli som alla andra. Visste inte att AS existerade.
Det där med självförtroende är litet knepigt. Det kan bli illa skadat när man hela tiden får höra (och själv märker) att man är annorlunda och gör saker "fel".
Jag tror också att den aspiga tendensen att ta saker bokstavligen kan ställa till det här: man tar liksom all kritik på allvar, också när man vet att den är obefogad. Normisar verkar ha mer av ett filter, balanserar hur de påverkas av annat än det uttalade. Vi hör liksom bara kritiken, men ser inte det varma leendet eller andra positiva signaler. Väldigt ofta fungerar människor så att kritik är tydlig medan allt det positiva är luddiga små signaler här och där.
Det kan finnas flera orsaker till en koppling mellan depression och AS. Den mest uppenbara är att när ens hjärna fungerar litet annorlunda så är det svårt att passa in, tolka andra människor, och på ett bra sätt få fram till dem vad man menar och känner. Många missförstånd och småtråkiga upplevelser => stress och deppighet.
Sedan kan det också finnas en rent biologisk koppling: att folk med autistiska drag rent allmänt har en större benägenhet för depression. Detta torde vara genetiskt, finns undersökningar där man tittar på hela familjer, många generationer, och det är mycket vanligare med allvarliga depressioner bland släktingar till autister än bland folk i allmänhet.
Själv levde jag länge i tron att jag bara var deprimerad, och om jag fick den under kontroll så skulle jag bli som alla andra. Visste inte att AS existerade.
Det där med självförtroende är litet knepigt. Det kan bli illa skadat när man hela tiden får höra (och själv märker) att man är annorlunda och gör saker "fel".
Jag tror också att den aspiga tendensen att ta saker bokstavligen kan ställa till det här: man tar liksom all kritik på allvar, också när man vet att den är obefogad. Normisar verkar ha mer av ett filter, balanserar hur de påverkas av annat än det uttalade. Vi hör liksom bara kritiken, men ser inte det varma leendet eller andra positiva signaler. Väldigt ofta fungerar människor så att kritik är tydlig medan allt det positiva är luddiga små signaler här och där.
Vem vet eller så är jag bara pessimistisk
Det känns som deppigast i början av året och även i November