Är språk som är rika på böjningsformer objektivt svårare än andra?

Det är ett ganska vanligt sätt att jämföra kinesiska och japanska; kinesiska är svårt att komma igång med pga uttal och att de enbart har tecken, medan japanska istället har relativt simple fonologi som nästan alltid uttalas som det skrivs, samt även har ett par stavelsealfabet att utfylla med. Kinesiska är dock mycket simplare I ett senare skede när man har kommit förbi nybörjarnivån, eftersom japansk Grammatik är mycket mer complex.

Ja, det är ju précis det jag sager och där håller vi ju med varandra. Man kan dock inte extrapolera utifrån det och saga att därför är språk rika på böjningar objektivt sett svåra; de kan fortfarande (rent teoretiskt) vara lättare än språk utan böjningar om de språken utan böjningar har andra svårigheter som väger upp.

Det väsentliga här är att kunna jämföra olika typer av moment inom ett språk för att avgöra vilka som bidrar mest till svårigheten att lära sig språket för en nybörjare helt utan relaterad kunskap. Det enda man egentligen kan använda som måttstock här bör vara rent statistiska studier på en store mängd människor som har lärt sig språket.

Den här tråden får mig att komma att tänka på en grej:

I ryskan används kommatecken väldigt flitigt och ryssar tycker att t ex tyska är kommafattigt men att svenska är extremt kommafattig.

Att lära sig att kommatera på rätt ställen blir en svårighet som svenskar som ska lära sig ryska måste jobba med (för missar man så renderar det röda bockar i marginalen), men som ryssar som ska lära sig svenska inte behöver tänka på. Ryskan verkar på detta sätt komplexare.

Men, sen har jag fått höra anledningen till att svenskan innehåller så få komman: Vi "kommaterar" helt enkelt med vår satsmelodi istället, så svårigheten som i ryskan fanns i skriften finns i svenskans fall i talet.

Det gör att i alla fall jag inte tycker att ryskan är komplexare i detta avseende längre (att dela upp satser), vilket man kanske tyckte/trodde från början.

Det jag vill säga är att en lägre komplexitetsgrad i ena änden nog ofta kompenseras med en högre i någon annan ände.

Man hävdar ofta det, men måste det vara så?

Så i svårighet av de tre skulle jag klassa isländska som svårast, tyska näst svårast och svenska enklast. En tung och formrik grammatik kommer sätta störst hinder för studenter av språket.

I dag lärde jag mig vad är partitiv pluralis vid fullbordat handling av ordet itse, själv. Jag hade inte hört det tidigare, så jag visste inte det.

För en person som inte kan mer finska än att ha pluggat substantivböjning i 20 minuter så hade väl förstahandsgissningen varit det standardmässiga itsejä. Men det är alltså fel?

Sen förstår jag i och för sig inte vad du menar med "fullbordad handling". Partitiv används väl definitionsmässigt vid icke fullständiga objekt.

Jag vet faktiskt inte. Det stod på en tidning, som citat ur Koranen, Älkää surmatko itsejänne, som betyder Döda inte er själv. Min gissning är att itseänne är en ofullbordad och itsejänne en fullbordad handling, då itsejänne används vid ordet surmata, döda, men det är en gissning. Jag vet inte heller om itsejä är ett ord som finns någonstans i böjningsparadigmen.