Vilken film ska du se nu och varför? v2.0

SSF: The Deer Hunter (1978).

Det är inte helt lätt att recensera sin absoluta favoritfilm och sätta ord på vad som gör den till ett mästerverk. Filmer är helt enkelt magiska för vissa, medans andra inte alls ser storheten.

The Deer Hunter är Michael Cimino's storslagna anti-krigsfilm om vänskap, kärlek och krigets psykologiska effekter.

Det vore århundradets överdrift att påstå att den rivstartar. I ett lugnt och makligt tempo får vi följa ett kompisgäng i en liten industristad där dom arbetar på stålverket, dricker öl, jagar hjort och förbereder sig för Stevens bröllop. Sen får vi vara med på bröllopet och den efterföljande bröllopsfesten - i närmare en timme... Det är här jag har hört att dom flesta ger upp och säger: - Men det händer ju inget! Det kallas karaktärsutveckling. Belöningen för den ingående skildringen av karaktärerna och relationerna får man på slutet i form av en hårdare känslomässig smäll i bröstet än i andra filmer när respektive öde avslöjas.

Men sen älskar jag varje sekund av första akten och ser den inte alls som en transportsträcka. Vänskapsgänget som är så naturligt och känns så äkta att man lätt kan applicera sina egna kompisar i respektive roller, och känna igen sin egen. Jaktscenerna i dom vackra bergen. Bröllopsfesten som till och med får MIG sugen på att dansa! Jag riktigt myser den första timmen.

Sen kastas vi in i infernot som var Vietnamkriget och myspyset övergår till dom obehagligaste krigsscenerna som visats - inte bara för att dom kastar hinkvis med blod i vårt ansikte utan främst för den psykologiska vinklingen. Det blir riktigt obehagligt och nervigt och som vanligt när krig skildras tappar man allt hopp om mänskligheten.

Skådespelet är superbt. Robert De Niro som den komplexa och ansvarstagande Michael bär filmen, Christopher Walken gör sitt livs roll som Nick, John Savage's psykbryt som den känsliga Steven är mästerligt, Meryl Streep övertygar som den vilsna Linda, George Dzundza måste man bara älska som den musikaliska och alltid glada John. Det är också fascinerande att se John Cazale som den smådryga Stan med tanke på att han var svårt cancersjuk under inspelningen och dog före premiären. Dialogerna dom emellan framförs så naturligt att man kan tro dom improviserade filmen igenom.

Musiken och speciellt ledmotivet av John Williams är oförglömlig också.

Ett känslomässigt uttömmande mästerverk som bara blir bättre varje gång man ser den. Världens bästa film - Fucking-A! 5/5