Polis sköt ihjäl hund i trädgård.

Du glömde den mest troliga, vilket iofs inte är så konstigt.

Många förundras över hur folk kan ha starka åsikter om saker och ting som de saknar kunskap och kännedom om.

Jag rekommenderar dig att läsa FUP:en, där får du svar på ganska mkt ur ett sakligt och konkret perspektiv. Det hade inte spelat någon roll vad denna FUP hade visat ändå, rättshaverister och foliehattstomtar intresserar sig inte för fakta utan är endast intresserade av att bedriva sitt lilla korståg mot allt vad myndigheter står för

Kan återigen konstatera att någon verkar otroligt väl bevandrad i att tillhöra FAS 3 , och verkar sitta på stor erfarenhet ang psykiska störningar och medicinering: YEs:

Tyvärr verkar ju detta inte vara tillräckligt.

Att sitta och älta sin skit i månad efter månad, år efter år, och i princip ägna hela sitt liv åt en enskild polisman på detta sätt visar ju med ganska stor tydlighet att man " ta mig fan inte är klok" själv.

Som sagt, inläggshistoriken är lätt att kolla på detta forum

Jag är inte särskilt intresserad av själva händelsen. Vilket jag påpekat tidigare.

Jag är betydligt mer intresserad av hur vissa deltagare i tråden resonerar. Och trots att det tar lång tid att lägga det pusslet finner jag en viss glädje i att försöka i alla fall

Ok, då missförstod jag dig. Jag tror inte du kommer att komma någon vart. Studera den här istället om du vill förstå eller kanske bara komma en bit på vägen

http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?Lookup=DSM-5

Som sagt, tror det är mera rationellt att du börjar i den änden.

Nu var det inte detta som tråden handlar om. Ett hundslagsmål eller man kanske ska kalla det skärmytsling för att de hundovana i tråden ska förstå lite mer, kan inträffa när som helst under ett hundliv, särskilt bland hundar med "hett" temperament som tjänstehundar ska ha.

Det var intressant. Det gör ju att det huvudlösa och hjärtlösa behandlingen av Brutus förklaras och att det finns, om möjligt, ännu större orsak att kritisera den skarpt.

Problemet är bara att vissa saker i den text du besvarat inte överensstämmer med hur verkligheten ser ut. Det är just det som är så intressant med hur mycket ilska, frustration och liknande som finns, kanske helt i onödan. Jag menar, vara arg på omständigheter som kanske aldrig ens existerat i verkligheten känns aningen onödigt.

Därför är det så olyckligt när folk, som du går på det som någon annan bara hittar på (har, utan att lyckats på över två år, få svar på hur vissa påståenden styrkts!)

Du missade min poäng fullständigt. Jag menade naturligtvis att det - med potentiellt beväpnade tjuvar i området - skulle kunna föreligga en stor risk för fara för polismannen även från andra håll, en situation där man kanske inte känner att man kan ta alltför mycket tid till att tjafsa med en lösdrivande angripande hund medan man samtidigt vänder ryggen åt andra värre hot bakom knuten.


Tja, jag kan säga så mycket som att samtliga hundträffar för tjänstehundar jag deltagit i under Försvarsmaktens och Polisens regi har haft ett totalförbud mot okopplade hundar, från att hundarna anländer på platsen och hoppar ur bilen tills de ska in i bilen och åka hem igen ska det finnas en fast och obruten länk mellan hund och hundförare och ska man träna t.ex apportering eller frisök på stora ytor så kör man en mycket lång lina istället - men aldrig helt lösa hundar. Detta är mycket just pga att alla med erfarenhet vet att det kan uppstå mycket allvarliga skador på ett ögonblick om hundarna tänder till när man inte är 100% beredd på det, ett hugg utdelat i raseri kan träffa jävligt illa innan man ens hinner ingripa och sära på dem och den risken tar man som sagt inte. Hundarna är för värdefulla för det.

Det handlar inte om hur lätt eller svårt det är att sära på dem när de rykt ihop, utan om att man med alla medel ska förhindra att de ryker ihop från första början. Och samma princip som gäller för tjänstehundar som umgås med varandra gäller självklart också för tjänstehund vs helt okänd hund. Det handlar om riskminimering. Det finns ingen som jobbar med hundar som tar detta med en axelryckning som att det inte spelar någon större roll om hundarna ryker ihop och börjar bråka "för det är ju ändå så lätt att skilja dem åt". De enda människor jag stött på som uppvisat just den åsikten är de självutnämnda experterna här på Flashback.

Du formulerar frågan ungefär som att du antar att jag inte har det men ja, ungefär ett 10-tal gånger totalt under mitt liv och den senaste var för bara någon månad sedan då en lös större hund kom springande mot mina hundar (som var kopplade) och det blev lite tjafs men eftersom jag fysiskt blockerade hundarna från att komma åt varandra så blev det inte mer än så. I övriga fall har det utdelats något enstaka bett här och där och blodvite har uppstått vid två tillfällen men inte ens till den graden att någon veterinärvård behövt uppsökas. Men det har ju också alltid funnits andra hundägare i närområdet som ganska snart kommit och tagit hand om sina rymlingar så några mycket utdragna slagsmål har det ju aldrig blivit av den anledningen.

Det samtliga fall dock har gemensamt är att det alltid varit vanliga "Svensson-hundar" som är uppfostrade till sällskapsdjur och mest bara är nyfikna och lite osäkra på andra hundar som kommit och varit på bushumör. Det är lätt att hantera sådana hundar eftersom de mentalt är ganska "mesiga" överlag, men det finns också hundar därute som har fått en riktigt risig uppfostran med stora aggressioner som följd och som inte bara backar för att man stampar foten i marken och visar lite pondus.

Om det är en hund som är van vid en mycket våldsam tillvaro och uppväxt, till graden att den nästan kan anses lite "störd" som resultat, så kommer den garanterat inte att backa eller lugna ner sig bara för att du lyckas få ett grepp om öronen på den, resultatet blir tvärtom raka motsatsen. En vanlig sällskapshund lägger sig direkt i ett hörn och kvider om du ger den en hård spark i magen pga att den inte är van vid våld, samtidigt finns det hundar som inte ger sig om du så tjongar till den i huvudet med ett bollträ eller t.o.m skjuter den med en pistol, de fortsätter bara komma ändå så länge de fysiskt kan tills de inte kan längre. Det är fruktansvärt naivt att tro att alla hundar man kan tänkas möta fungerar precis som de snällaste sällskapshundarna i grannskapet som du själv stött på. Jag har själv aldrig behövt slåss mot en sådan "riktig" kamphund men jag har träffat och sett dem i aktion (i USA dock, inte här hemma) och det vore definitivt ingen rolig upplevelse att behöva slåss mot en sådan hund utan beväpning. För du kommer troligtvis att behöva ta livet av den för att få stopp på den om du träffar den när den är på fel humör.

Och nu får det väl i efterhand anses rimligen bevisat att Brutus var en likadan typisk svensk lite vek familjehund som säkert hade kunnat gå att lugna ner ganska lätt utan skottet, men grejen är ju att det kan man aldrig veta på förhand och därför har jag full förståelse för att man helt enkelt inte tar risken om man möter en lös okänd hund som beter sig aggressivt utan någon ägare inom synhåll.

Det är bra att du har kommit till denna insikt. Men då inställer sig genast några frågor:

- Hur långt ska man gå för att acceptera vad en beväpnad person gör under vad han (eller hans överordnade) hävdar är en nödvärnssituation? Ska man acceptera ett intygande utan ngn bevisning alls? Räcker det med att ngn har upplevt ett hot för att man ska få döda?
- Är det acceptabelt att en hundförare - polis eller ej - skjuter ihjäl en levande varelse och älskad familjemedlem på så lösa boliner? Dessutom i en oskyldig familjs hem - en familj som aldrig har haft det minsta att göra med det påstådda brottet. Kan du förstå att folk blir upprörda över det?
- Känner du A*ders T*mour personligen?
- Kan du se hur AT kunde ha löst sin tjänsteuppgift på ett bättre sätt? Eller väljer du förnekandets väg och fortfarande hävdar att du inte vet därför att du inte var där?

Vi är många som inte satt fängslade i koncentrationsläger i Nazityskland men ändå accepterar att Förintelsen verkligen har ägt rum. För ett antal år sedan förekom uppgifter (förmodligen ironi) om att fotbolls-VM i Sverige 1958 aldrig skulle ha ägt rum. Ja, hur kan vi veta - vi som inte var där?

Det finns nog inte många i denna tråd som förnekar att Brutus sköts av polisen, trots att ingen av oss var där.
Det som många diskuterar är just detaljerna kring varför det hände och exakt hur det gick till. Och den biten kan bli klurigare, hur stor viljan än är att få fram sanningen eftersom det från första början saknats bevis och ingen av oss var där. Det är den bistra verkligheten.

De enda två som var på plats kan mycket väl ha uppfattat situationen helt olika utan att för sakens skull ljuga om sin uppfattning om situationen.

Som ett enkelt exempel på detta vanliga fenomen kan vi ta den där klänningen som folk ser i två olika färgkombinationer .. .. ..

Jag tror att jag börjar känna mig ganska färdig med den här tråden, men jag svarar på frågorna ändå.


Ja, polisen måste ha den rättigheten att på plats bedöma om det känns motiverat av situationen och hotbilden man står inför att döda. Sen kan man ju absolut få saken prövad i efterhand och det har jag den fulla förståelsen för att en upprörd nära anhörig gör också.


Tungt kriminella är oftast också älskade av sina familjemedlemmar och definitivt levande varelser, ska det betyda att man inte får lägga ett finger på dem heller om de i en situation beter sig hotfullt? Eller om mammas lilla pojke som aldrig varit kriminell förut plötsligt bestämmer sig för att idag ska han chocka världen genom att gå ut och skjuta en polis. Ska man inte få försvara sig mot honom heller då?


Jag kan förstå att folk blir upprörda över väldigt mycket, inklusive detta, och jag förstår hur en lynchmobb fungerar också men det betyder inte att jag tycker att det är ett vettigt beteende. För mig handlar det i båda fallen om irrationella känslomänniskor som hatar först och tänker sen, och oftast inte är så bra på att överblicka hela situationen från ett helikopterperspektiv och se logiska sammanhang utan snöar in helt på någon detalj man stör sig på och sedan bara "rasar" blint över det.


Nej, känner du Henrietta personligen? Har du klappat Brutus?


Jag måste tyvärr svara att jag skulle behöva se en film eller liknande på hur han faktiskt skötte sig, för att kunna bedöma vad som skulle kunna göras bättre. Hans beteende är ju en reaktion på en upplevd hotbild och jag måste ju självklart kunna se samma hotbild för att kunna uppskatta hur vettig reaktionen var.


Jättebra liknelse faktiskt! För samma sak gäller ju där - vi kan veta ATT det ägt rum precis som vi kan veta ATT en hund blivit skjuten av en polisman som påträffade hunden lös i en trädgård. Vi kan inte veta mer om vad som motiverade skjutningen än vi kan veta vad en enskild människa i ett koncentrationsläger tyckte om frukosten personen fick en viss given dag, eller vad som fick målvakten i fotbolls-VM 1958 att hoppa åt vänster istället för höger i ett givet ögonblick (ja, utan att se händelsen inspelad, då).

Jag förnekar ingenting alls, jag drar bara till skillnad från dig inte en massa slutsatser som jag anser bevisade trots att inga bevis finns, utan lämnar de möjligheter öppna som inte täcks av det vi faktiskt kan analysera.

Det du gör är i princip att argumentera för att personen i koncentrationslägret självklart avskydde frukosten för det är ju så självklart att de inte serverar goda frukostar på sådana ställen, utan att veta någonting alls om att den billiga gröten personen fick kanske var favoriträtten från barndomen och en av få saker som fick honom att härda ut under tiden där, trots att alla medfångar avskydde den. Du gör en massa lösa antaganden för att understödja åsikter som i själva verket inte är baserat på något annat än dina högst personliga känslor och ditt hat mot polismannen - och hela poliskåren, vad det verkar på mycket av det du skriver.