Lindersborg är igång igen med ännu ett alster som bevisar hennes kommunistvurm:
http://www.aftonbladet.se/kultur/article20362108.ab
Andra världskriget inte som Sagan om ringen
Nej, Åsa, det är precis det som är poängen....
Citat:
Å ena sidan är hans perspektiv väldigt tydligt: andra världskriget var en uppgörelse mellan två onda diktatorer. Bara för att ont fördrivs med ont, betyder det inte att det senare blir gott. Kålsuparteorin utvecklar han i resonemanget att Sovjetunionen visserligen besegrade Nazityskland men i gengäld förtryckte Östeuropa i fyrtio års tid.
Formuleringen låter förstå att den sovjetiska maktutövningen hade samma karaktär som den nazityska; ryssarna sysslade med samma sak som Hitler 1939-45.
Att Sovjet ägnade sig åt att förtrycka samtliga minoriteter blir alltså irrelevant, att man påbörjade kulturella folkmord mot exempelvis folk i baltikum är såklart inte illa nog. Att man tvångsdeporterade hundratusentals på etnisk grund och satte dessa i koncentrationsläger är inte illa nog... Men detta är ändå det resonemang av Linderborg som framstår som bäst, det blir värre...
Både Ingvarsson och Fröberg Idling bedömer Sovjets insatser utifrån en moralisk måttstock som sträcker ut sig decennier efter krigets slut.
Citat:
Med samma metod skulle det vara omöjligt att tacka den amerikanska armén för landstigningen i Normandie 1944, eftersom samma armé senare bombade Vietnam – liksom Laos och Kambodja – i småbitar. Exemplen kan mångfaldigas:
Det Linderborg missar är att USA inte körde sina tanks från Normandie till Östasien, faktum är att dessa kampanjer är helt frånkopplade från USAs engagemang mot Tyskland.
Men visst kan man beskylla USA för att man lät Chiang Kai-Shek falla för Komintern, det är den värsta strategiska blunder som landet någonsin gjort sig skyldigt till och det har varit hela Östasiens förbannelse, dock är det inte ett direkt resultat av USAs invasion av Normandie.
Citat:
Å andra sidan säger Fröberg Idling att han känner en ”omätbar tacksamhet” över att tyskarna förlorade. Men varför är han det, egentligen? Om Stalin nu var lika ond som Hitler och om det fyrtioåriga sovjetiska förtrycket var lika illa som Tredje riket?
Fröberg Idling skiljer sig i alla fall från Stefan Ingvarsson, som inte vet om det var bra eller dåligt att Tyskland förlorade.
Huruvida det var bra eller dåligt att Tyskland förlorade kriget torde vara världshistoriens enklaste fråga att besvara, men Ingvarsson vet inte vad han ska säga.
Linderborg glömmer visst att Tysklands förlust ledde till Västeuropas frigörelse... Det är alltså inte Tysk VS Sovjetisk överhöghet det handlar om, utan frihet kontra ockupation.
Citat:
Oavsett hur man vill värdera Röda armén på Östfronten måste man se den antifascistiska kampen i varje enskilt land och i dess egen rätt. Antifascismen fanns långt innan Röda armén svarade på Hitlers projekt att skapa ett lebensraum i öst. I Tyskland, Italien och Spanien försökte socialister, kommunister, socialdemokrater, anarkister och även en och annan liberal som tog sin ideologi på allvar stoppa svartskjortorna på hemmaplan. Överallt bemötte den borgerliga staten dem med repression eller fördrivning.
Att man i dessa länder ville upprätta kommunistiska terrorregimer glömmer Linderborg att nämna... Att både Fascistiska Spanien och Italien även var betydligt bättre platser än det "antifascistiska" Sovjet med satellitstater glömmer hon visst också... Men visst, hon spelar väl Palmes "Satans mördare" på repeat i youtube och försöker leva sig tillbaka till den tid då Katyn var utfört av Nazister och avrättningen av 14 (?) oppositionella(~Terrorister ?) i Spanien var tusenfalt värre än hela Gulag.
Och då den Kinesiska terrorregimens tiotals miljoner dödsoffer var fullständigt irrelevant...
I Linderborgs, liksom Palmes värld, får man mörda exakt hur många man ville, så länge man är kommunist, inte blir man någon "satans mördare" för det.
Citat:
I de ockuperade områdena visade antifascisterna ett mod som trotsar allt man tror att en människa kan klara av.
Det är dessa offer som Ingvarsson spefullt talar om, när han påstår att antifascismens historia är överdriven och glorifierad. Det kan bara tolkas som att han antingen inte känner till motståndsrörelsen eller inte sätter pris på den. Det senare alternativet vill jag inte tro.
Nu talar Linderborg om en "Antifascism" som inte var direkt knuten till socialism... Däremot var dessa befrielserörelser 100% nationalistiska, varför "glömmer" Linderborg nämna detta faktum?
Citat:
Problemet är att den riskerar förvrida jacken på alla. Om historierevisionismen slår rot finns det snart ingen som ser vad som faktiskt håller på att hända här och nu. Eller som förstår när det är dags att bygga oväntade, men helt nödvändiga allianser.
Det är Linderborg som är en kommunistvurmande historierevisionist... Men hennes vurm för AFA noteras. Drömmen om en svensk kommunistisk diktatur vill Linderborg ännu inte släppa...
