Citat:
Ursprungligen postat av
iSlash
Ah, det kosmologiska argumentet, jo men det har vi ju aldrig hört förut...
1. Vem skapade guden?
2. Varför skulle en hypotetisk skapare ha några av de egenskaper som tillskrivs en gud?
3. Varför måste "orsaken" nödvändigtvis vara en gud?
4. Om skaparen själv inte har en "orsak", varför måste då universum ha det?
5. Varför ö h t förkasta alla andra möjliga förklaringar?
Det är inget annat än ett löjligt god of the gaps argument du kommer med. Prova gärna att svara på de fem punkterna. Lyckas du svara tillfredsställande lovar jag att viga mitt liv åt din gud, vilken den nu är.
Jag tror du redan själv kan svaren på frågorna men förtrycker de i syfte att rättfärdiga den gudlöshet du förvarar i ditt hjärta (de begär du är slav under och som styr dig, det du har underordnat dig). Den som söker ska finna och den som bultar ska dörren öppnas.
1,4. Frågan utgår från att Gud är beroende av tid och att tiden orsakade Gud. Frågan "Vem skapade x" utgår från en oändlig skapelse kedja som aldrig tar slut för att själva frågan "vem skapade det" skulle kunna ställas igen, även om du fick svar på "vem skapade Gud". D.v.s. Tiden antas vara oändlig och alla förlopp som befinner sig inom "tid" har ett oändligt orsak sekvenssamband med varken någon början eller slut.
Om tiden skulle vara evig, väcker det alltså bara samma logiska problematik som frågan du ställde. Om vi skulle färdas bak i tid så skulle nuet och det förflutna förhålla sig som ett evigt intervall mellan varandra, d.v.s. Om vi färdas evigt bak i tid, när skulle vi kunna färdas fram i tid? Nuet skulle inte möjliggöras eller nås genom det förflutna vilket är känt som evig regression. Om vi inte kan börja från något ursprung, hur ska vi då nå fram till en början?
Detta strider även emot den främsta vedertagna teorin inom vetenskap och som de flesta ateister tror på, big bang. D.v.s. Att tid, rum och materia har en början vilket utgår från en expansions process.
Om Rummet expanderar, så är det logiskt att rummet har varit mindre per tidsenhet som passerar i det förflutna och haft en början. Om tid och rum däremot är evig så förhåller sig rummets förflutna tillstånd evigt med rummets framtida tillstånd, oavsett en expansionsprocess vilket logisk eliminerar att en expansion har ägt rum och rummets nödvändiga behov av en sådan process. D.v.s. Per tidsenhet som passerar, förhåller rummet sig fortfarande i evig proportionell relation då expansionen inte ändrar förhållandet mellan ett förflutet och ett framtids tillstånd.
Detta strider även emot termodynamikens andra lag vilket säger oss att universums användbara energi minskar med tiden och kommer förloras. Universum är oundvikligen dömd till att förgås och om det vore evig, skulle all användbar energi redan ha tagit slut. Lagen pekar logisk mot att universum haft en bestämd början.
Nu säger ju vetenskapen att big bang skapade tid, rum och materia från "ingenting". Om detta "ingenting" orsakade tid, rum och materia, så måste detta "ingenting" vara oberoende av tid, rum och materia vilket leder till den logiska slutsatsen att detta "ingenting" är tidlös, immateriell, evig och icke orsakad då den är utanför orsakssambanden som förhåller sig inom tidsrummet. Teisten kallar det Gud men kosmologiska gudsbeviset säger inte VEM Gud är.
2,3. Det är logisk att detta "ingenting" måste ha ett medvetande samt en fri vilja till att skapa, "den första röraren" så att säga. En relation till sin skapelse samt vara oberoende av sin skapelse.
Från ingenting utvinner du ju ingenting och varför skulle just ingenting bara kunna orsaka universum? Varför skulle inte troll, rymdskepp, flygande grisar kunna poppa ut från ingenting och endast universum? Varför ser vi inte flera händelser där något poppar in i existens från ingenting? Är ingenting beroende av några lagar eller sig själv? Den är ju orsaken till universums naturlagar, hur kan den då själv vara begränsad och varför kan inte vad som helst poppa ur ingenting? Du behöver åtminstone magikern till att förklara magin.
http://www.reasonablefaith.org/transcript-kalam-cosmological-argument