Citat:
Ursprungligen postat av
DaEzz
Den Sovjetiska/Ryska inre politiska processen och beslutscykeln har många s.k experter tappert försökt ge sig på att analysera under flera decennier och de som nått längst kan ändå inte ge sig på mer än kvalificerade gissningar.
Det grundläggande, som till och med jag har fattat att man måste förstå, är att ur rysk synvinkel är allt det vi ser nu ett defensivt agerande. Det handlar varken om att skaffa sig Lebensraum a la Hitler, eller några naturresurser i Donbass. Ryssland har redan båda i överflöd och lite till.
Det här handlar ur rysk synvinkel om att Rysslands existens är hotad, därför backar de inte, därför kompromissar de inte. Jag har för en tid sedan slutat tro att det här handlar om Putin, att tappa sitt överlägset viktigaste grannland Ukraina till någon/några man sett som sin fiende är oacceptabelt för Kreml, oavsett vad snubben heter som sitter där för närvarande. Säkert vore någon som Kudrin mycket mer liberal inrikes, men *någon* aktiv motreaktion på Majdan hade kommit, oavsett vem som hade lett Ryssland. Se bara på Gorbatjovs intensiva försvar av Putins utrikespolitik, jämfört med vad han sagt om honom tidigare.
Två andra egenheter är att man har synsättet "en ryss är en ryss" oavsett vad medborgarskapet säger (extremt spridd uppfattning för övrigt, genom alla samhällsklasser osv.), samt som du själv var inne på vill jag minnas, en syn på Vitryssland och Ukraina som inte riktigt självständiga stater. Fick berättat för mig en gång av en ukrainska OCH en vitryska (flera år före krisen) att ryssar kunde vara arroganta och låtsas inte förstå när de hörde vitryska eller ukrainska. Eller lite sådär som när svenskar kan säga till danskar att de pratar som de har gröt i munnen.
En sista intressant grej är att en hyfsat bra konfliktliknelse vore förlusten av Finland 1809, med tänkt påföljande återtagande av Åland och support av uppror i Österbotten. Inte otänkbart. För svenskar var det ju inte ett annat land man tappade, medan finnarna (och förmodligen övriga världen) troligen var av annan uppfattning.
Det här är ur rysk synvinkel en alldeles för avgörande fråga för att man ska bry sig det minsta om vad Tyskland tycker, annat än rent taktiskt. Jag börjar faktiskt ifrågasätta om ens Kina skulle kunna få Ryssland att ändra på sig, jag tror inte det. Dessutom har ju kineserna liknande framtidsplaner som Ryssland, det är ju säkert som amen i kyrkan, så ryssarna behöver inte frukta kritik därifrån oavsett vad de hittar på.
Rent konkret i detta fall (Tysklands delning) känns det sannolikt att man tävlar i att ge utlandet fingret.