Jag välkommnar Åsa Linderborgs åsikter. Dagens debattklimat är att man egentligen aldrig säger vad man tycker. Tidigare i Linderborgs artiklar så har det oftast varit floskel om hur t.ex SD är nazister på grund av vad någon sa 1994 i en Jokkmokks lokaltidning eller hur (V) inte är kommunister pga andra långsökta orsaker, allting ska låta så fint och moraliskt som möjligt. Jag är nästan glad att hon vågar säga sin åsikt om denna ömma punkt, problemet är att hon inte har någon motdebattör.
Man ska nästan inte debattera för att gynna dom "främlingsfientliga krafterna" eller miljöfrågor eftersom det är en "självklarhet"
För 15-25 år sedan såg man hur partierna i Sveriges riksdag brann för sina dåtida kärnfrågor. Folk tog debatten med varandra. Det fanns många heta frågor såsom Soviet, arbetslösheten och försvaret. På den tiden fattade man vad politikerna sa för nånting, dom flesta kunde stå för sin sak. Men sen kom blockpolitiken, man började kompromissa i sina kärnfrågor för att kunna samarbeta med varandra.
Idag har vi återigen akuta problem i vår värld.
Halva mellanöstern brinner, Ryssland rustar för fullt igen, invandringen är utom kontrolll, försvaret går på knäna, enorma miljöproblem och vår välfärd urholkas.
Och denna gång förväntar man att politikerna ska slå näven i bordet för sin sak, men nej. Man är rädd för att bli stämplad som kommunist eller nazist, inte ens vanligt folk vågar inte visa sina åsikter mer än att gilla en delad artikel på Facebook. Istället kom Decemberöverenskommelsen som gör debatter och mediaintervjuver till teater. Samarbete i svensk politik är ett måste men dom senaste åren har både media och vårt folk i riksdagen gjort politiken till nån sorts fabrik som inte producerar, rullbandet går ut från maskinen men ingenting kommer ut.