Era tidigare erfarenheter av ojämställdhet

Filmproduktion har inte diverse personers självförverkligande som huvudsakligt ändamål utan någon ska i första hand vara intresserad av att betala för att titta på filmerna som man producerar.

Om det finns ett underskott på kvinnliga rollfigurer och skildra ex. kvinnors liv/ erfarenheter så borde det finnas ett stort sug efter att se sådana filmer. Man borde alltså kunna tjäna mycket pengar på sådana filmer. Men min intuition säger mig att man inte kan det.

Btw: Kan ni hens förklara hur det t.ex. kommer sig att manskläder i är 3 gånger färre i alla klädkataloger och kommer alltid efter kvinnokläder. Finns inget klädkatalog som har kläder till män före kvinnokläder.

Snälla du, det är ett välkänt faktum att den grupp som ex. "bär upp" den publik betalande delen av finkulturen i Sverige just nu.. ex. teater, opera, litteratur, konst m.m är damer av lite äldre kaliber. den s.k. kulturtanten. Hört om henne? Är dessa damer som knallar på teater, opera ( tills. med bögarna) läser skönlitt. etc. förenklat.

Och inte fasen är det äldre modeller av kvinnor i huvudrollerna för det. Vilka som intar huvudrollerna i
dessa produktioner handlar i huvudsak om 1. vem som sitter eller suttit och skrivit manus 2. vilka produktioner man satsar på att ge ut/ sätta upp. 3. Var samhället som sagt sätter sökarljusen.
Är något speciellt på tapeten så kan du ge dig på att man satsar på något som har med detta ämne att göra.

Att Tv-serier som "girls" ex. ens fått lov att få en budget handlar om att "man" trott på den.
Denna "man" kan idag bestå av kvinnor, vilket var helt out of question för 20 år sen.
Du kan nog se fram emot en våg av denna typ av TV i framtiden, samma inom film.
Kvinnliga huvudrollesinehavare kommer ploppa upp överallt. Och det kan du tacka kvinnliga manusförfattare, regisörer, filmproducenter, TV-producenter etc.

Just det man pratade aldrig om det, kvinnorna blev osynlig gjorda totalt. Det som är konstigt att TS reagerar inte alls på sin egen förklaring, man pratade inte om det alls

En utav de jobbigaste för mig är nog de strukturer där kaxiga otrevliga killar ofta är de som får högst status.

På en fest där jag var med mina dåvarande tjejvänner så kom killarna igång och hade "jättekul" genom att göra en massa sexistiska skämt om kvinnor. Det hela resulterade i att vi tjejer på festen blev väldigt tysta och nerstämda. En av killarna var pojkvän till min tjejpolare, och han började sedan dra i henne och ta på henne trots att hon inte ville. Jag ansåg det hela vara väldigt respektlöst. Han såg alltså ner på kvinnor och började sedan behandla henne sämre. Det är när detta uppstår som jag främst känner av ojämställdheten. Jag har också märkt att det är lite viktigt för min kille att få känna sig som bättre än mig, dock inte i en särskilt jobbig proportion. I övrigt har jag inte märkt av det så mycket.

Jag var i en tingsrätt där det pågick ett vårdnadsmål.
När mannen ville säga nåt sa den kvinnliga domaren:
"Du har inga som helst rättigheter".

Vilse i pannkakan? Jag gjorde inga påstående om vem eller vilka publiken var, jag sa att publiken måste vilja betala för att se medieproduktionerna.

Kanske det är kan ju lika gärna vara 75% ett år.

Att tro män måste vara de som har flest som norm är väl det riktigt korkade.

Visst är det? Andra uppfyller de visioner de själva har och för sina egna pengar istället för att kämpa för könsutjämning så att du och (andra) misslyckade feminister ska bli nöjda utan att behöva göra ett skit. Allt är som det brukar vara alltså.

Trådstartarens totala ointresse till trots så är trådens frågeställning faktiskt väldigt intressant. Min uppväxt ägde främst rum under det nya millenniet, och ändå finner jag stora delar av den klandervärd. Det kanske är effektfullast att köra det i lite halvt kronologisk ordning.

• Jag har tillskrivits intressen och preferenser på basis av mitt kön istället för min personlighet. (När jag var barn var det rentav ett etablerat faktum att jag älskade dockor, av den enda anledningen att släktingar konstant överöste mig med sådana, som jag nästintill aldrig fäste någon uppmärksamhet vid.)
  
  
• Jag saknade oftast kvinnliga förebilder. Vare sig man sökte bland fiktiva karaktärer eller i verkligheten så rådde det oftast en avsaknad av kvinnlig representation inom områden som intresserat mig. Kvinnor var t.ex. kraftigt underrepresenterade inom naturvetenskap och teknik, vilket till stor del berodde på stereotyper om att dessa områden var "manliga". Även där det fanns kvinnor fick de sällan högre tjänster. Det hade aldrig funnits en kvinna som varit Sveriges regeringschef, FN:s generalsekreterare, ärkebiskop osv.
  
  
• Även när dessa kvinnor fanns, så fick de oftast betydligt mindre uppmärksamhet än män inom samma område. (Jag minns klart och tydligt när jag 14 år gammal fick höra talas om Valentina Tereshkova, och jag för första gången insåg att det varit en kvinna i rymden. Det var väl mer eller mindre avgörande för mitt plötsliga intresse för rymdfartens historia, trots att namn som Neil Armstrong ingått i vokabuläret sedan dagisåldern)
  
  
• När dessa kvinnor väl fanns och jag har lyckats finna dem, fick jag oftast lära mig att de levde i skuggan av sina makar, främst för att dessa hade fått större uppmärksamhet av det övriga samhället, men även haft bättre möjligheter, av vilken anledning kvinnorna oftast varit beroende av dem för att kunna uträtta det de faktiskt gjorde till att börja med.
  
  
• När dessa kvinnor väl fanns och jag lyckats finna dem, har jag till min förskräckelse fått observera hur de oftast trakasserats och fått motta ovidkommande kritik just på grund av deras kön. (För att inte bara tala om flashbackpöbelns näthatande, något som fastnade särskilt i mitt minne var påhoppen mot Maria Wetterstrands sätt att sköta sin familj, se t.ex. Linda Skugges utfall om att det är synd om hennes barn som måste åka Finlandsfärja, som om det vore någon sorts trauma.)
  
  
• När jag ådrog mig skador överdrev omgivningen alltid dessas allvarlighet, och jag läxades upp över min oförsiktighet när jag företog mig fysiska nöjessysslor som många pojkar ägnade sig åt.
  
  
• Det fanns en stundom skrämmande avsaknad av kvinnoporträtt på bioduken. Barnböckerna var okej, men när man sedan rörde sig mot sci-fi och spionromaner rådde det även där en avsaknad av kvinnliga huvudpersoner. När jag lyssnat på musik eller spelat datorspel har jag oftast uppfattat misogyna budskap. (Läs gärna vad de andra skrev om kulturutbudet under sin tid.)
  
  
• När jag uttryckte mina värderingar, drömmar och ambitioner i livet blev jag bemött med förståelse eller uppmuntran. Jag har i livet saknat nästan all form av uppmuntran till prdouktivitet. När jag förklarade att familjebildning var en väldigt låg prioritet i mitt liv så blev jag antingen bemött med obefogad upprördhet, eller ännu värre inte blivit tagen på allvar utan fick istället kommentarer om min ”biologiska klocka” och liknande.
  
  
• Vilket påminner mig; Manliga skitstövlar utan några som helst vetenskapliga meriter använde upprepade gånger "biologi" som ett argument för att trycka ner mig på grund av mitt kön, när det i själva verket bara rörde sig om deras egna misogyna tankar.
  
  
• När jag etablerade min könsidentitet på internet fick jag oftast motta kränkningar och trakasserier riktade mot mitt kön.
  
  
• Jag fick läsa otaliga mer och mindre seriösa argument om att mina rättigheter borde begränsas enbart på grund av mitt kön. (Allt från den politik som förespråkades av enstaka riksdagspartier till nättroll.)
  
  
• Jag fick vänja mig vid att få oönskad sexuell uppmärksamhet när jag befann mig i offentliga miljöer från män som inte alls tog något intresse i min person, utan enbart såg mig som ett objekt för deras njutning eller ett sätt att öka sin status. Om det så vore på krogen eller i kollektivtrafiken så fick jag inte sällan utstå oönskade beröringar eller andra trakasserier från envisa män som oftast blev aggressiva när man avvisade dem för hårt, men annars aldrig fattade vinken.
  
  
• Jag vande mig vid att misstänka män som inte betedde sig på ett sådant sätt för att vara lite mer sofistikerade modeller av ovan nämnda kräk.
  
  
• När jag pratade om detta problem så lades skulden för problemet oftast på mig och jag mottog verkningslösa tips om hur jag skulle åtgärda det som bara inkräktade ytterligare på min egen bekvämlighet.
  
  
• Män har oftast visat sig helt likgiltiga inför vilka personliga åsikter jag hyser, och istället beskrivit mig i termer av någon sorts egendom som måste skyddas. (Läs ex. vad jag beskrivit i denna tråd)
  
  
• Jag har fått min förmåga att ta tillvara på mig själv, min personliga säkerhet och min ekonomi ifrågasatt enbart på grund av mitt kön.

Jag tänker nog bryta av där. Jag vill bara klargöra att ovanstående enbart är en del av vad jag personligen som en relativt privilegierad övre medelklassflicka har kunnat uppleva direkt. Sedan finns det också ett överflöd av strukturer som missgynnar mig på mer påtagliga sätt än detta men som jag inte direkt upplever, eftersom de bara blir synliga vid en övergripande analys, och jag därför inte kan garantera att just jag påverkats av dessa.

Man kan inte hävda att kön inte ska spela roll samtidigt som man hävdar att det måste vara 50 % kvinnor.
+1. En lång ignorelista är ofta ett tecken på att vilja tysta ned obekväma åsikter. Det är dock inget ovanligt inom feminismen, så hon är i gott sällskap.

Suck knugen…ingen som kämpar för att det ska vara exakt 50/50 nånstans.
Du måste lära dig att läsa in vad saker och ting står för och inte läs allt bokstavligt hela tiden.

En lång ignorelista är snarare tecken på att 1. man varit på forumet många år, man är "kontroversiell" på nått sätt dvs.på detta forumet kvinna med feministiska åsikter, vi får konstant skit förstår du.
Sätt folk på ignore hindrar också vederbörande från att skicka massa dravel via PM.
Men så långt tänker väl inte gossarna?

TACK!!!
Im with ya bro!